Per Jonsson.
Finntorparna i Mången: Jord, människor och rättsuppfattning i förproletär bergslagsmiljö
Fredrik Nilsson.
I rörelse: Politisk handling under 1800-talets första hälft.
Magnus Olofsson.
Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska frälsejorden 1867–1869.
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett historia. Visa alla inlägg
2009-06-08
Alistair Thomsons Anzac Memories
I boken Anzac Memories: Living with the Legend anlägger Alistair Thomson ett Popular Memory-perspektiv på australiska offentliga och privata minnen av första världskriget. Med förförståelsen att den officiella versionen av det australiska deltagandet i Europa under första världskriget motsvarade och bekräftade medelklassoldaternas minnen ville Thomson möta krigsveteraner som var arbetarklass och lyssna på deras version av kriget. Thomson använde dessa intervjuer för att undersöka hur och varför det dominerande minnet fungerade för krigsveteraner att uttrycka sina minnen igenom, men samtidigt var upphov till påtvingad tystnad och marginalisering. Eftersom boken kan ses som ett exempel på hur Popular Memory-perspektivet bidrar i en konkret studie ska jag referera den kortfattat.
Thomson försöker se krigsminnet som en aldrig avslutad betydelseskapande process, där lager av betydelser läggs till, inarbetas och också omarbetar minnet. Han koncentrerar sin undersökning till tre olika moment: kriget, hemkomsten och soldaternas tillbakablickande minnen sent i livet. Vid varje moment rekonstruerar Thomson förloppet, görandet av en offentlig historia och minnets verkningar och koppling till de intervjuades pågående identitetsprocess vid den fasen i livet. Vid rekonstruktionen av förloppet har Thomson nytta av ett intervjumaterial han samlat bland krigsveteraner. Medan Thomson senare i boken använder intervjumaterialet för att undersöka minnesprocessen tillämpas intervjuerna i de här styckena för att komplettera och problematisera det skriftliga materialet. Därigenom berättar han krigsveteranernas livshistoria och kontextualiserar samtidigt analysen av offentliga historier och privata minnen.
Thomson hittar betydelsefulla offentliga berättelser om första världskriget genom att följa inflytelserika personer och organisationer, men även minneshögtider, historiska arbeten, filmer och TV-serier. Thomson undersöker också hur sådana berättelser helt eller delvis inlemmats i eller stötts av olika institutioner. Den som Thomson tillskriver störst betydelse för utformningen av offentliga bilder av de australiska soldaterna och deras verksamhet under kriget är journalisten Charles Bean. Under kriget blev Bean upphöjd till officiell historieskrivare. Han reste tillsammans med soldaterna och delade deras umbäranden. Hans texter spreds bland manskapet, och bidrog därmed till deras artikulering av krigserfarenheter. Vid hemkomsten bildades olika föreningar för veteranerna. Thomson visar hur det inom dessa skapades olika representationer av kriget, och hur en av organisationerna utmanövrerade de andra genom att initiera ett korporativt samarbete mellan soldaterna och staten, och därmed placerade vissa versioner av krigsminnet i en central position i den australiska offentligheten. Denna organisation blev betydelsefull för utformningen och genomförandet av minnesdagen av kriget, vilken efter ett tag fick status som en sorts nationaldag. Thomson menar inte att de officiella berättelserna om kriget är felaktiga, men att de är skapade genom en process av generalisering, urval och förenkling och att de därmed bekräftar ett visst sätt att minnas kriget och tystar andra.
Läs
Alistair Thomson: Anzac Memories: Living with the Legend
Thomson försöker se krigsminnet som en aldrig avslutad betydelseskapande process, där lager av betydelser läggs till, inarbetas och också omarbetar minnet. Han koncentrerar sin undersökning till tre olika moment: kriget, hemkomsten och soldaternas tillbakablickande minnen sent i livet. Vid varje moment rekonstruerar Thomson förloppet, görandet av en offentlig historia och minnets verkningar och koppling till de intervjuades pågående identitetsprocess vid den fasen i livet. Vid rekonstruktionen av förloppet har Thomson nytta av ett intervjumaterial han samlat bland krigsveteraner. Medan Thomson senare i boken använder intervjumaterialet för att undersöka minnesprocessen tillämpas intervjuerna i de här styckena för att komplettera och problematisera det skriftliga materialet. Därigenom berättar han krigsveteranernas livshistoria och kontextualiserar samtidigt analysen av offentliga historier och privata minnen.
Thomson hittar betydelsefulla offentliga berättelser om första världskriget genom att följa inflytelserika personer och organisationer, men även minneshögtider, historiska arbeten, filmer och TV-serier. Thomson undersöker också hur sådana berättelser helt eller delvis inlemmats i eller stötts av olika institutioner. Den som Thomson tillskriver störst betydelse för utformningen av offentliga bilder av de australiska soldaterna och deras verksamhet under kriget är journalisten Charles Bean. Under kriget blev Bean upphöjd till officiell historieskrivare. Han reste tillsammans med soldaterna och delade deras umbäranden. Hans texter spreds bland manskapet, och bidrog därmed till deras artikulering av krigserfarenheter. Vid hemkomsten bildades olika föreningar för veteranerna. Thomson visar hur det inom dessa skapades olika representationer av kriget, och hur en av organisationerna utmanövrerade de andra genom att initiera ett korporativt samarbete mellan soldaterna och staten, och därmed placerade vissa versioner av krigsminnet i en central position i den australiska offentligheten. Denna organisation blev betydelsefull för utformningen och genomförandet av minnesdagen av kriget, vilken efter ett tag fick status som en sorts nationaldag. Thomson menar inte att de officiella berättelserna om kriget är felaktiga, men att de är skapade genom en process av generalisering, urval och förenkling och att de därmed bekräftar ett visst sätt att minnas kriget och tystar andra.
[Thomsons] argument is that an official or dominant legend works not by excluding contradictory versions of experience, but by representing them in ways that fit the legend and flatten out the contradictions, but which are still resonant for a wide variety of people.Thomson undersöker krigsveteranernas privata minnesprocess genom att konstruera vad han kallar ”minnesbiografier”. För Thomson är minnesbiografin ett sätt att undersöka krigsveteranernas görande av minne i olika faser i livet. Dessa olika göranden ligger som lager i minnet. När de intervjuade sent i livet återberättar sina krigsminnen använder de material från samtliga dessa lager (samtidigt som de fortsätter konstruera nya betydelser), vilket resulterar i mångbottnade och ibland motsägelsefulla berättelser. I Thomsons synsätt styrs minne av behovet av upplevt sammanhang och riktning i levnadsberättelsen. I minnet komponeras sådana levnadsberättelser utifrån socialt och kulturellt förmedlat material. Thomson skiljer på ”generell offentlighet” (ickepersonella och ofta symboliska möten med andra) och ”partikulära offentligheter” (direkta möten med andra som sker i till exempel familjer, grannskap och föreningsliv). För minnesprocessen är partikulära offentligheter av särskild vikt, eftersom det är här människor berättar sina historier, gör sociala jämförelser och (möjligtvis) får bekräftelse i identitetskonstruktionen. Det offentliga minnet av kriget, och organiserandet av partikulära offentligheter så som föreningar för hemkomna soldater, gjorde det möjligt för de intervjuade veteranerna att artikulera och bearbeta vissa erfarenheter, medan andra förblev tysta. ”Incoherent, unstructured and indeed unremembered, these unrecognised experiences may linger in memory and find articulation in another time and place, or in less conscious outlets.” Vänstersinnade krigsveteraner, som inte ställde upp på den nationalistiska och våldsromantiserande offentliga berättelsen, fann sig politiskt marginaliserade men också personligt beskurna i möjligheten att ge uttryck för svåra minnen. Andra partikulära offentligheter, så som fackföreningsrörelsen, blev platsen där de kunde formulera oppositionella tolkningar av det generaliserade och selektiva offentliga krigsminnet. I och med detta ger Thomson exempel på kulturell dominans och kulturellt motstånd i den sociala produktionen av minne. Detta exempel är nyttigt för mig i min teoretiska förståelse av hur de jordlösa i MST gör sin samtid historisk.
Läs
Alistair Thomson: Anzac Memories: Living with the Legend
2009-06-02
Popular Memory Group 1982
”In this article we explore an approach to history-writing which involves becoming ‘historians of the present too’”. Så inleder författarkollektivet Popular Memory Group artikeln ”Popular Memory: Theory, Method, Politics”. I artikeln definierar de ett synsätt, en arbetsmetod och en uppgift för historiker. För Popular Memory Group är historia inte sådant som hände för länge sedan och nu är avslutat. De menar att ett sådant sätt att se på historia gör människor främmande inför historien. I deras perspektiv är historia tvärtom relationen nu–då. Uppgiften är att studera hur denna relation blir till, med följd att underordnade grupper kan bli aktiva i den pågående konstruktionen av historia. I artikeln sammanfattar författarna det som de ser som resurser för att utveckla Popular Memory-projekt, men varnar också för sådant som skulle kunna hindra projektens framgång.
Med Popular Memory menar författarna både ett studieobjekt och en politiskt praktik. Som studieobjekt innebär Popular Memory att studera alla de sätt varpå känslor av samhörighet med det förflutna uppstår. Denna process kallar Popular Memory Group för ”den sociala produktionen av minne”. Inom denna process deltar alla, om än ojämlikt. Historiker vid universiteten har en i vissa fall privilegierad position inom denna process, men måste tävla eller ingå allianser med andra aktörer för att få genomslag. I ett Popular Memory-perspektiv uppstår känslor av samhörighet med det förflutna på två huvudsakliga sätt: genom offentliga representationer och genom privata minnen.
Framväxten och de pågående förändringarna av offentliga representationer av det förflutna och historiska händelser beskrivs i artikeln med hjälp av hegemonibegreppet som ofta förknippas med den italienske marxisten Antonio Gramsci. Genom institutioner som möjliggör publicering och spridning av historia skapas det som Popular Memory Group kallar ”dominerande minne”, det vill säga den version av det förflutna och historiska händelselopp som för tillfället ses som riktig och som andra (privata och offentliga) uppfattningar om det förflutna måste anpassas till. Dominerande minne betyder inte att det bara finns en version av det förflutna. Termen dominerande minne används snarare för att visa på historiska representationers styrka och inflytande, deras kopplingar till institutioner och den roll de spelar i skapandet av samtycke och vid konstruktionen av politiska allianser. Att det finns dominans i minnesprocessen betyder inte att det bara finns en version av det förflutna. ”[T]he various sites and institutions do not act in concert. To make them sing, if not in harmony at least with only minor dissonances, involves hard labour and active interventions.” De aktörer som skriver, debatterar och på andra sätt utvecklar historia åstadkommer bidrag som ofta skaver emot, motsäger och till och med utmanar varandra. Dominerande minnen skapas genom sådana konflikter, och är alltid utsatta för förhandlingar. Vissa versioner av det förflutna uppnår centralitet, andra marginaliseras, utesluts eller omarbetas för att passa in i den dominerande versionen.
Den sociala produktionen av minne omfattar även privata minnen. I anekdoter, berättelser och jämförelser skapas en vardaglig kunskap om ”hur det var förr”. I Popular Memory Groups perspektiv är många människors kunskap av det slaget undanträngd och tystad, med följd att kulturell dominans uppstår:
Det är med detta intresse för relationen mellan dominans och privata minnen som Popular Memory-perspektivet också kallas en politisk praktik. Målsättningen för ett sådant politiskt projekt är inte att ”befria” det privata minnet från dominerande minnens kolonisering och på så sätt upptäcka vad de underordnade egentligen tycker, tänker och tror. Författarna i Popular Memory Group menar att det finns exempel på när socialhistoriskt intresserade historiker gjort just detta. Därmed har de upprepat det mönster av kulturell dominans de utgett sig för att vilja bryta. Att historiker tar sig rätten att tala för dem de menar tystats av tidigare historieskrivning, får konsekvensen att de tystade än en gång anpassas till någon annans version av historien. Samtidigt skapar detta tillvägagångssätt bilden av historia som något som hände då och som nu är avslutat och utom räckhåll för nästan alla utanför en smal skara av experter, och som därmed passiviserar inför det fortsatta görandet av historia.
Popular Memory Group menar att för att historieskrivning ska bli en politisk resurs måste den utgå ifrån nutidens behov av historia. Utgångspunkten för upptäckten av detta behov är undersökningar av hur känslor av trovärdighet inför ett visst förflutet uppstår som ett resultat av två uppsättningar relationer. Den ena omfattar relationerna mellan olika representationer av det förflutna i offentligheten. Förenklat kan denna relation sägas stå emellan dominerande och alternativa versioner av den offentliga historien. I praktiken finns det fler än två versioner av historia, och historier är sällan antingen dominerande eller alternativa utan innehåller snarare element som bekräftar, förhandlar och direkt motsäger andra versioner av historia. Det gäller att beskriva och förstå det mycket större hegemoniska spelet av allianser, taktiska formuleringar, anpassningar och underordning. Den andra uppsättningen av relationer finns mellan offentliga och privata minnen. ”The point is to recover [the private memory’s] inventory, not in the manner of the folklorist who want’s to preserve quaint ways for modernity, but in order that, their origin and tendency known, they may be consciously adopted, rejected or modified.”
Med Popular Memory menar författarna både ett studieobjekt och en politiskt praktik. Som studieobjekt innebär Popular Memory att studera alla de sätt varpå känslor av samhörighet med det förflutna uppstår. Denna process kallar Popular Memory Group för ”den sociala produktionen av minne”. Inom denna process deltar alla, om än ojämlikt. Historiker vid universiteten har en i vissa fall privilegierad position inom denna process, men måste tävla eller ingå allianser med andra aktörer för att få genomslag. I ett Popular Memory-perspektiv uppstår känslor av samhörighet med det förflutna på två huvudsakliga sätt: genom offentliga representationer och genom privata minnen.
Framväxten och de pågående förändringarna av offentliga representationer av det förflutna och historiska händelser beskrivs i artikeln med hjälp av hegemonibegreppet som ofta förknippas med den italienske marxisten Antonio Gramsci. Genom institutioner som möjliggör publicering och spridning av historia skapas det som Popular Memory Group kallar ”dominerande minne”, det vill säga den version av det förflutna och historiska händelselopp som för tillfället ses som riktig och som andra (privata och offentliga) uppfattningar om det förflutna måste anpassas till. Dominerande minne betyder inte att det bara finns en version av det förflutna. Termen dominerande minne används snarare för att visa på historiska representationers styrka och inflytande, deras kopplingar till institutioner och den roll de spelar i skapandet av samtycke och vid konstruktionen av politiska allianser. Att det finns dominans i minnesprocessen betyder inte att det bara finns en version av det förflutna. ”[T]he various sites and institutions do not act in concert. To make them sing, if not in harmony at least with only minor dissonances, involves hard labour and active interventions.” De aktörer som skriver, debatterar och på andra sätt utvecklar historia åstadkommer bidrag som ofta skaver emot, motsäger och till och med utmanar varandra. Dominerande minnen skapas genom sådana konflikter, och är alltid utsatta för förhandlingar. Vissa versioner av det förflutna uppnår centralitet, andra marginaliseras, utesluts eller omarbetas för att passa in i den dominerande versionen.
Den sociala produktionen av minne omfattar även privata minnen. I anekdoter, berättelser och jämförelser skapas en vardaglig kunskap om ”hur det var förr”. I Popular Memory Groups perspektiv är många människors kunskap av det slaget undanträngd och tystad, med följd att kulturell dominans uppstår:
Feminist history challenges the very distinction ‘public’/‘private’ that silences or marginalizes women’s lived sense of the past. But similar processes of domination operate in relation to specifically working-class experiences, for most working-class people are robbed of access to the means of publicity and are equally unused to the male, middle-class habit of giving universal or ‘historic’ significance to an extremely partial experience.Det finns emellertid inget oförstört folkligt privat minne bakom dominansens verkningar: ”Private memories cannot, in concrete studies, be readily unscrambled from the effects of dominant historical discourses. It is often these that supply the very terms by which a private history is thought through.”
Det är med detta intresse för relationen mellan dominans och privata minnen som Popular Memory-perspektivet också kallas en politisk praktik. Målsättningen för ett sådant politiskt projekt är inte att ”befria” det privata minnet från dominerande minnens kolonisering och på så sätt upptäcka vad de underordnade egentligen tycker, tänker och tror. Författarna i Popular Memory Group menar att det finns exempel på när socialhistoriskt intresserade historiker gjort just detta. Därmed har de upprepat det mönster av kulturell dominans de utgett sig för att vilja bryta. Att historiker tar sig rätten att tala för dem de menar tystats av tidigare historieskrivning, får konsekvensen att de tystade än en gång anpassas till någon annans version av historien. Samtidigt skapar detta tillvägagångssätt bilden av historia som något som hände då och som nu är avslutat och utom räckhåll för nästan alla utanför en smal skara av experter, och som därmed passiviserar inför det fortsatta görandet av historia.
Popular Memory Group menar att för att historieskrivning ska bli en politisk resurs måste den utgå ifrån nutidens behov av historia. Utgångspunkten för upptäckten av detta behov är undersökningar av hur känslor av trovärdighet inför ett visst förflutet uppstår som ett resultat av två uppsättningar relationer. Den ena omfattar relationerna mellan olika representationer av det förflutna i offentligheten. Förenklat kan denna relation sägas stå emellan dominerande och alternativa versioner av den offentliga historien. I praktiken finns det fler än två versioner av historia, och historier är sällan antingen dominerande eller alternativa utan innehåller snarare element som bekräftar, förhandlar och direkt motsäger andra versioner av historia. Det gäller att beskriva och förstå det mycket större hegemoniska spelet av allianser, taktiska formuleringar, anpassningar och underordning. Den andra uppsättningen av relationer finns mellan offentliga och privata minnen. ”The point is to recover [the private memory’s] inventory, not in the manner of the folklorist who want’s to preserve quaint ways for modernity, but in order that, their origin and tendency known, they may be consciously adopted, rejected or modified.”
2009-02-04
Miguel Stédile om berättande i MST
Miguel Stédile är utbildad historiker i ett av de utbyten som MST genomför med universitet i Brasilien. Jag träffar honom på en paus under MST:s Semana Cultural i Belém.
Vad betyder berättandet som medium för MST?
– För oss i rörelsen har historien en mycket viktig roll eller funktion. För i Brasiliens historia, vid fler tillfällen, har arbetarnas historia avbrutits, alltid på ett mycket våldsamt sätt. Innan de sociala rörelserna lyckades växa, mogna, eliminerades de. Särskilt bonderörelsen. Därför är det viktigt för oss att återta historien om bonderörelsernas kamp för mark, för att lära av det bönderna redan ackumulerat, av det de redan konstruerat, eller av det de redan ägde.
– Till exempel, jordockupationerna, det var inte MST som skapade jordockupationerna, jordockupationerna är del av bonderörelserna i hela världen. Det var vad Hobsbawm skrev om det, om likheterna mellan ockupationerna i Bolivia och Italien. Sättet på vilket MST organiserar sig, utan ordförande, med kollektiva organisationer, det har vi lärt oss av andra rörelser som föregick oss. Vi har också lärt på vilket sätt o latifúndio och de dominerande klasserna behandlade dessa sociala rörelser. På vilket sätt de försökte förstöra dessa rörelser. Inte enbart med våld, men genom att försöka bedra, försöka korrumpera rörelserna.
– Nästa år fyller MST 25. Detta betyder att vi är den sociala rörelse som existerat längst på landsbygden i Brasiliens historia. Ingen annan social rörelse varade så länge. Detta betyder att vi har flera generationer, personer som levt inom samma rörelse. Och historien hjälper oss att inte upprepa fel från det förgångna, men också att inte uppfinna något nytt i varje ögonblick, att utnyttja det som vår rörelse konstruerat för att veta vilka steg vi bör ta härnäst.
Är historia något man gör eller något man berättar?
– Historien är något som man gör med handlingar. Den är del av det mänskliga livet som består av handling. Men historien görs inte av människor en och en, det är i relationen som den fastställs. Och den skapas också av motsättningar och av motsatserna som existerar i samhället, i livet. Därför är historien heller inte något stillastående, statiskt. Den är ständigt i rörelse. Den konstrueras ständigt.
– Det finns också sätt att se på det förflutna och återuppfinna historien, historiska processer som återberättas genom den samtida blicken. Det sätt på vilket vi ser på historien är alltid härifrån, från nuet, från idag. Därmed kommer vi ofta att se på historien och söka i den efter samma bekymmer som vi har idag. På liknande sätt, fast från den motsatta utgångspunkten, kommer de dominerande klasserna välja att berätta historien på ett sätt som rättfärdigar nuet.
Kan du beskriva hur berättande går till inom MST, dess var, när och hur?
– På många sätt. Då vår rörelse är en bonderörelse är det en mycket muntlig rörelse. Den är inte så mycket för att skriva, snarare tala. Rörelsens historia berättas på många sätt, till exempel, stunden som vi har före aktiviteterna, a mística, som är mer än en teater, mer än en representation, den är ett sätt att konstruera historiska minnen (rememorar), att återberätta historien. Inte bara vår historia, även andras historier.
– Musiken inom rörelsen är ett sätt att registrera historien. Vi har en populär visa, nu är den väl femton år gammal. Denna visa berättade om våra uppgifter, vad vi borde göra, det första att ockupera, det andra att göra motstånd mot våldet, statens repression, polisen, de paramilitära miliserna, och det tredje att producera, efter att vi erövrat marken, att producera livsmedel, att organisera produktionen. Detta är en visa som berättar om våra uppgifter vid det momentet. Det är samma visa, i delstaterna, i assentamentos, i acampamentos. För det första hjälper denna visa oss att förstå det specifika momentet i vilket vi levde, en tid där staten agerade mycket våldsamt. 1990, under president Fernando Coller, hade republiken fattat beslut om att utradera rörelsen. Och, på samma gång, fortsätter folk idag att sjunga denna visa, men de har lagt till, inkluderat nya verser. Tidigare var det tre handlingar, idag sjunger de: “vår fjärde uppgift, femte, sjätte”. Nya handlingar, nya utmaningar, dyker upp. När de gör detta återskapar de också musiken, återskapar historien.
– Tillfällen, som detta möte [det vill säga Semana Cultural, MST:s kulturvecka], är också tillfällen för att konstruera historiska minnen (rememorar). Ni såg dekorationerna, utsmyckningen, bilder, till exempel, precis vid ingången … För trehundra år sedan genomfördes i Pará en folklig revolt av ursprungsfolk och slavar. Denna revolt kallas Cabanais. Affischen för Semana Cultural är bilden av en Cabano, en indígena från denna revolt för 300 år sedan, liksom bilder av Ché, och andra historiska ögonblick. I går kväll, när folk reciterade poesi, talade de också om historiska ögonblick, om sitt liv. På detta sätt är alla dessa stunder, inte bara kulturella, utan samtidigt MST:s tillfällen att berätta historien.
– Och naturligtvis berättas historia också i skolorna. Inom rörelsens utbildningsstrategi, som är mycket influerad av Paulo Freire, kretsar lektionerna alltid kring de konkreta omständigheter som människor lever under. Här i Brasilien lär alla sig med samma böcker, vi lär oss bokstaven a, genom att säga a som i avião (flygplan), men om du levde i en liten by där det inte fanns elektricitet, har du aldrig ens sett, kan du aldrig ens föreställa dig vad ett flygplan är. Eller så talade de om frukter som inte finns i din region, u som i uva (druva). Paulo Freires metod däremot, utgår från den verklighet i vilken vi lever. Och också i skolan försöker man studera och berätta historien med utgångspunkt i den verklighet som dessa barn lever.
Finns det en stor eller dominerande berättelse inom MST?
– Som … en enstaka version? Nej, inte en enstaka, för vi är en mycket stor rörelse. Och efter 25 år finns det stora historier, en marsch med två tusen personer, en marsch från São Paulo till Brasília som varade tjugo till trettio dagar. Dessa är historier där många människor deltog, stora historier. Vår kongress med 15 017 personer är ett annat exempel på en historisk händelse som omfattades av många människor. Det finns alltså stora ögonblick.
– Det finns historier som genom sin tragedi, genom våldet, är mycket välkända, ofta berättade. Som här i Pará, massakern i Eldorado dos Carajás. Men det finns också många historier som tillhör den där delstaten, det där lokalsamhället (comunidade), det där assentamentot, det där acampamentot. Eftersom det finns många kamper, många olika former för kamp, många olika reaktioner, finns det också många mindre historier, kollektiva men mindre, och stora kollektiva.
Finns några försök att skapa en gemensam berättelse av de enskilda?
– Ja. Liksom det finns saker som förenar oss, som är lika, innehåller dessa små hi-storier, från assentamentot, från acampamentot, en rikedom. De är partikulära, specifika, men bidrar till att synliggöra helheten, att ge en generell bild av rörelsen.
Hörs de partikulära historierna fortfarande i den stora berättelsen?
– Ja, för de är partikulära, de har sina karakteristika, men de har element från den generella historien. Det finns moment i vilka vi alla går igenom samma svårighet, även om MST är mindre i en delstat, om man började … Till exempel, min delstat, Rio Grande do Sul, är där MST startades, vi är äldre än 25 år för vi hade tidigare mindre passões (?), som sedan slog sig samman, och ombildade sig till MST. Och det finns delstater, som Roraima (?), där [MST] startade förra året.
– Till exempel, när vi levde under president Fernando Coller, fanns en order i alla delstater att alltid agera våldsamt mot MST. Och även under Fernando Henriques regering. Oavsett om det var i Paraná, i Rio Grande do Sul, i Pará. Också våldet manifesterade sig på olika sätt. I min delstat finns fall av barn som dog av förgiftning då storgodsägarna (os fazendeiros) besprutade ockupationerna (os acampamentos) med bekämpningsmedel från flygplan och förgiftade vattnet som människorna drack. Och det finns historier från platser där storgodsägarna (os fazendeiros) gick in med vapen, avlossade skott, mördade. I båda dessa historier började vi alla också att skapa mer musik, mer kultur, vid samma tillfälle. Vi levde i dessa generella historiska moment, med dessa partikulariteter, och dessa två fullständigas i varandra, de små historierna är del av den övergripande, och den övergripande kan ses i dessa små historier.
Jag vill sluta med en kritisk fråga. Jag har läst MST:s historiebok A História da Luta pela Terra e o MST, och jag tycker att den är eurocentrisk. Håller du med om den bilden eller har du läst boken på något annat sätt?
– Jag håller med dig. Det finns många problem som förklarar detta. Boken är verkligen mycket eurocentrisk. Varför? För det första på grund av en tradition inom den brasilianska historien. Den brasilianska historien är mycket influerad av Europa, särskilt av den franska historien, av den franska historiografin. Till exempel, i våra skolor i Brasilien, genomled vi år studerande det romerska imperiet, Grekland, franska revolutionen, och vi spenderade mindre tid studerande den brasilianska historien. Vi lärde oss inget i de brasilianska skolorna om Latinamerikas historia. Den är som något vid sidan av.
– Detta har en historisk förklaring, för Brasilien, som en monarki, ett kungadöme, av portugisiskt ursprung, konstruerade sin identitet separerat från Latinamerika, alltid med blicken mot Europa. De latinamerikanska ländernas självständighet, alla självständigheter, skedde genom revolter, av borgerligheten, det var revolter av kamp, hela processen med Simon Bolivar, Higgens (?), San Martín. Inte i Brasilien. Brasiliens vilja var att förbli ett förenat kungadöme med Portugal. När det inte längre var möjligt, hölls självständighetsförhandlingar. Alltså, vi har alltid … vår elit har alltid velat vara europeisk, den har alltid skämts för att vara i Latinamerika. Och vår utbildningsmodell tänktes på detta sätt. Vår litteratur tänktes på detta sätt. Om ni läser den brasilianska litteraturen från artonhundratalet, är den som de medeltida riddarromanerna från Europa, som Alzide, som kung Arthur. Bara det att eftersom vi inte hade någon medeltid här. Eftersom vi inte hade riddare, använde de indianerna. Därför är indianerna i historierna starka, europeiska, de betedde sig som européer, men de var “indianer”, inom citationstecken.
– Denna historieuppfattning är förhärskande i Brasilien än idag. Och den påverkar också … För boken skrevs och distribuerades av MST, eller rättare sagt … MST följde produktionen, men den skrevs inte av en MST-historiker. Det är först i år, 2008, som vi har utbildat, en klass historiker med universitetsexamen, alla jordlösa, den klass med vilken jag tog examen. Och nu utbildar vi en andra klass med historiestudenter. Därmed har rörelsen idag möjligheter att skriva om sin historia ur ett annat perspektiv, som också är mer kritiskt i förhållande till det vi själva redan har producerat. Saker som vi inte hade möjlighet till för fem, tio, tjugo år sedan.
– Vår historia var, till viss del, berättad av någon utifrån, som förde med sig defekterna från den brasilianska historietraditionen, eurocentrismen. För att ni ska få en uppfattning om detta, jag ska avsluta med det här, är det bara två år sedan det i Brasilien blev obligatoriskt att studera Afrikas historia. Och i Brasilien har nästan 80 procent av befolkningen afrikanskt ursprung. Det vill säga, i de brasilianska skolorna, studerar man inte en stor del av den brasilianska kulturens och befolkningens ursprung. Men man studerar Grekland, Italien, romerska imperiet, de stora imperierna.
---
Tack till Rossana Espinoza för hjälp med tolkning och till Maria Brendler för översättningen.
Vad betyder berättandet som medium för MST?
– För oss i rörelsen har historien en mycket viktig roll eller funktion. För i Brasiliens historia, vid fler tillfällen, har arbetarnas historia avbrutits, alltid på ett mycket våldsamt sätt. Innan de sociala rörelserna lyckades växa, mogna, eliminerades de. Särskilt bonderörelsen. Därför är det viktigt för oss att återta historien om bonderörelsernas kamp för mark, för att lära av det bönderna redan ackumulerat, av det de redan konstruerat, eller av det de redan ägde.
– Till exempel, jordockupationerna, det var inte MST som skapade jordockupationerna, jordockupationerna är del av bonderörelserna i hela världen. Det var vad Hobsbawm skrev om det, om likheterna mellan ockupationerna i Bolivia och Italien. Sättet på vilket MST organiserar sig, utan ordförande, med kollektiva organisationer, det har vi lärt oss av andra rörelser som föregick oss. Vi har också lärt på vilket sätt o latifúndio och de dominerande klasserna behandlade dessa sociala rörelser. På vilket sätt de försökte förstöra dessa rörelser. Inte enbart med våld, men genom att försöka bedra, försöka korrumpera rörelserna.
– Nästa år fyller MST 25. Detta betyder att vi är den sociala rörelse som existerat längst på landsbygden i Brasiliens historia. Ingen annan social rörelse varade så länge. Detta betyder att vi har flera generationer, personer som levt inom samma rörelse. Och historien hjälper oss att inte upprepa fel från det förgångna, men också att inte uppfinna något nytt i varje ögonblick, att utnyttja det som vår rörelse konstruerat för att veta vilka steg vi bör ta härnäst.
Är historia något man gör eller något man berättar?
– Historien är något som man gör med handlingar. Den är del av det mänskliga livet som består av handling. Men historien görs inte av människor en och en, det är i relationen som den fastställs. Och den skapas också av motsättningar och av motsatserna som existerar i samhället, i livet. Därför är historien heller inte något stillastående, statiskt. Den är ständigt i rörelse. Den konstrueras ständigt.
– Det finns också sätt att se på det förflutna och återuppfinna historien, historiska processer som återberättas genom den samtida blicken. Det sätt på vilket vi ser på historien är alltid härifrån, från nuet, från idag. Därmed kommer vi ofta att se på historien och söka i den efter samma bekymmer som vi har idag. På liknande sätt, fast från den motsatta utgångspunkten, kommer de dominerande klasserna välja att berätta historien på ett sätt som rättfärdigar nuet.
Kan du beskriva hur berättande går till inom MST, dess var, när och hur?
– På många sätt. Då vår rörelse är en bonderörelse är det en mycket muntlig rörelse. Den är inte så mycket för att skriva, snarare tala. Rörelsens historia berättas på många sätt, till exempel, stunden som vi har före aktiviteterna, a mística, som är mer än en teater, mer än en representation, den är ett sätt att konstruera historiska minnen (rememorar), att återberätta historien. Inte bara vår historia, även andras historier.
– Musiken inom rörelsen är ett sätt att registrera historien. Vi har en populär visa, nu är den väl femton år gammal. Denna visa berättade om våra uppgifter, vad vi borde göra, det första att ockupera, det andra att göra motstånd mot våldet, statens repression, polisen, de paramilitära miliserna, och det tredje att producera, efter att vi erövrat marken, att producera livsmedel, att organisera produktionen. Detta är en visa som berättar om våra uppgifter vid det momentet. Det är samma visa, i delstaterna, i assentamentos, i acampamentos. För det första hjälper denna visa oss att förstå det specifika momentet i vilket vi levde, en tid där staten agerade mycket våldsamt. 1990, under president Fernando Coller, hade republiken fattat beslut om att utradera rörelsen. Och, på samma gång, fortsätter folk idag att sjunga denna visa, men de har lagt till, inkluderat nya verser. Tidigare var det tre handlingar, idag sjunger de: “vår fjärde uppgift, femte, sjätte”. Nya handlingar, nya utmaningar, dyker upp. När de gör detta återskapar de också musiken, återskapar historien.
– Tillfällen, som detta möte [det vill säga Semana Cultural, MST:s kulturvecka], är också tillfällen för att konstruera historiska minnen (rememorar). Ni såg dekorationerna, utsmyckningen, bilder, till exempel, precis vid ingången … För trehundra år sedan genomfördes i Pará en folklig revolt av ursprungsfolk och slavar. Denna revolt kallas Cabanais. Affischen för Semana Cultural är bilden av en Cabano, en indígena från denna revolt för 300 år sedan, liksom bilder av Ché, och andra historiska ögonblick. I går kväll, när folk reciterade poesi, talade de också om historiska ögonblick, om sitt liv. På detta sätt är alla dessa stunder, inte bara kulturella, utan samtidigt MST:s tillfällen att berätta historien.
– Och naturligtvis berättas historia också i skolorna. Inom rörelsens utbildningsstrategi, som är mycket influerad av Paulo Freire, kretsar lektionerna alltid kring de konkreta omständigheter som människor lever under. Här i Brasilien lär alla sig med samma böcker, vi lär oss bokstaven a, genom att säga a som i avião (flygplan), men om du levde i en liten by där det inte fanns elektricitet, har du aldrig ens sett, kan du aldrig ens föreställa dig vad ett flygplan är. Eller så talade de om frukter som inte finns i din region, u som i uva (druva). Paulo Freires metod däremot, utgår från den verklighet i vilken vi lever. Och också i skolan försöker man studera och berätta historien med utgångspunkt i den verklighet som dessa barn lever.
Finns det en stor eller dominerande berättelse inom MST?
– Som … en enstaka version? Nej, inte en enstaka, för vi är en mycket stor rörelse. Och efter 25 år finns det stora historier, en marsch med två tusen personer, en marsch från São Paulo till Brasília som varade tjugo till trettio dagar. Dessa är historier där många människor deltog, stora historier. Vår kongress med 15 017 personer är ett annat exempel på en historisk händelse som omfattades av många människor. Det finns alltså stora ögonblick.
– Det finns historier som genom sin tragedi, genom våldet, är mycket välkända, ofta berättade. Som här i Pará, massakern i Eldorado dos Carajás. Men det finns också många historier som tillhör den där delstaten, det där lokalsamhället (comunidade), det där assentamentot, det där acampamentot. Eftersom det finns många kamper, många olika former för kamp, många olika reaktioner, finns det också många mindre historier, kollektiva men mindre, och stora kollektiva.
Finns några försök att skapa en gemensam berättelse av de enskilda?
– Ja. Liksom det finns saker som förenar oss, som är lika, innehåller dessa små hi-storier, från assentamentot, från acampamentot, en rikedom. De är partikulära, specifika, men bidrar till att synliggöra helheten, att ge en generell bild av rörelsen.
Hörs de partikulära historierna fortfarande i den stora berättelsen?
– Ja, för de är partikulära, de har sina karakteristika, men de har element från den generella historien. Det finns moment i vilka vi alla går igenom samma svårighet, även om MST är mindre i en delstat, om man började … Till exempel, min delstat, Rio Grande do Sul, är där MST startades, vi är äldre än 25 år för vi hade tidigare mindre passões (?), som sedan slog sig samman, och ombildade sig till MST. Och det finns delstater, som Roraima (?), där [MST] startade förra året.
– Till exempel, när vi levde under president Fernando Coller, fanns en order i alla delstater att alltid agera våldsamt mot MST. Och även under Fernando Henriques regering. Oavsett om det var i Paraná, i Rio Grande do Sul, i Pará. Också våldet manifesterade sig på olika sätt. I min delstat finns fall av barn som dog av förgiftning då storgodsägarna (os fazendeiros) besprutade ockupationerna (os acampamentos) med bekämpningsmedel från flygplan och förgiftade vattnet som människorna drack. Och det finns historier från platser där storgodsägarna (os fazendeiros) gick in med vapen, avlossade skott, mördade. I båda dessa historier började vi alla också att skapa mer musik, mer kultur, vid samma tillfälle. Vi levde i dessa generella historiska moment, med dessa partikulariteter, och dessa två fullständigas i varandra, de små historierna är del av den övergripande, och den övergripande kan ses i dessa små historier.
Jag vill sluta med en kritisk fråga. Jag har läst MST:s historiebok A História da Luta pela Terra e o MST, och jag tycker att den är eurocentrisk. Håller du med om den bilden eller har du läst boken på något annat sätt?
– Jag håller med dig. Det finns många problem som förklarar detta. Boken är verkligen mycket eurocentrisk. Varför? För det första på grund av en tradition inom den brasilianska historien. Den brasilianska historien är mycket influerad av Europa, särskilt av den franska historien, av den franska historiografin. Till exempel, i våra skolor i Brasilien, genomled vi år studerande det romerska imperiet, Grekland, franska revolutionen, och vi spenderade mindre tid studerande den brasilianska historien. Vi lärde oss inget i de brasilianska skolorna om Latinamerikas historia. Den är som något vid sidan av.
– Detta har en historisk förklaring, för Brasilien, som en monarki, ett kungadöme, av portugisiskt ursprung, konstruerade sin identitet separerat från Latinamerika, alltid med blicken mot Europa. De latinamerikanska ländernas självständighet, alla självständigheter, skedde genom revolter, av borgerligheten, det var revolter av kamp, hela processen med Simon Bolivar, Higgens (?), San Martín. Inte i Brasilien. Brasiliens vilja var att förbli ett förenat kungadöme med Portugal. När det inte längre var möjligt, hölls självständighetsförhandlingar. Alltså, vi har alltid … vår elit har alltid velat vara europeisk, den har alltid skämts för att vara i Latinamerika. Och vår utbildningsmodell tänktes på detta sätt. Vår litteratur tänktes på detta sätt. Om ni läser den brasilianska litteraturen från artonhundratalet, är den som de medeltida riddarromanerna från Europa, som Alzide, som kung Arthur. Bara det att eftersom vi inte hade någon medeltid här. Eftersom vi inte hade riddare, använde de indianerna. Därför är indianerna i historierna starka, europeiska, de betedde sig som européer, men de var “indianer”, inom citationstecken.
– Denna historieuppfattning är förhärskande i Brasilien än idag. Och den påverkar också … För boken skrevs och distribuerades av MST, eller rättare sagt … MST följde produktionen, men den skrevs inte av en MST-historiker. Det är först i år, 2008, som vi har utbildat, en klass historiker med universitetsexamen, alla jordlösa, den klass med vilken jag tog examen. Och nu utbildar vi en andra klass med historiestudenter. Därmed har rörelsen idag möjligheter att skriva om sin historia ur ett annat perspektiv, som också är mer kritiskt i förhållande till det vi själva redan har producerat. Saker som vi inte hade möjlighet till för fem, tio, tjugo år sedan.
– Vår historia var, till viss del, berättad av någon utifrån, som förde med sig defekterna från den brasilianska historietraditionen, eurocentrismen. För att ni ska få en uppfattning om detta, jag ska avsluta med det här, är det bara två år sedan det i Brasilien blev obligatoriskt att studera Afrikas historia. Och i Brasilien har nästan 80 procent av befolkningen afrikanskt ursprung. Det vill säga, i de brasilianska skolorna, studerar man inte en stor del av den brasilianska kulturens och befolkningens ursprung. Men man studerar Grekland, Italien, romerska imperiet, de stora imperierna.
---
Tack till Rossana Espinoza för hjälp med tolkning och till Maria Brendler för översättningen.
2009-01-15
Popular Memory Group II
Popular Memory Group var en samling marxistiska historiker som var verksamma i Birmingham vid den tid då Cultural Studies-traditionen konsoliderades. Deras mål var att ”bli historiker av nuet också”. Gruppens arbete gick ut på att undersöka och omsätta kritiska historiska identiteter, och kan ses som en förlängning av det arbete som inleddes i och med the Communist Party’s History Group något tjugotal år tidigare. En av de mest välkända historikerna förknippad med Popular Memory Group var Raphael Samuel. Även i senare arbeten använder Samuel begreppet Popular Memory, dock med en mindre radikal och, tycker jag, mer romantiserande formulering. Det följande citatet sammanfattar det tidigare Popular Memory-projektets syfte:
Antologin Making Histories.
Raphael Samuel: Theatres of Memory.
Formeringen av ett folkligt minne som är socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt är av största vikt idag, skälen är både generella och särskilda. Generellt sett därför att, som Gramsci har utvecklat, en historisk medvetenhet måste vara ett levande element i en stark, folkligt socialistisk kultur. Det är ett medel för en organisk social grupp att utvinna kunskap om det större sammanhanget för dess kollektiva kamp, och därmed bli förmögen att anta en större förändrande roll i samhället. Viktigast av allt, är möjligtvis de medel som gör oss självmedvetna om vår egen konstruktion av antaganden, sådana som vi hämtar upp från vår omedelbara kulturella och sociala miljö. Sådana föreställningar har en historia och är konstruerade i bestämda processer. Syftet är att rekonstruera deras katalog, men inte i enlighet med folkloristen som vill bevara det gamla för moderniteten, utan för att möjliggöra en kritisk inställning, så att, i och med att deras ursprung och tendenser blir kända, de kan accepteras, förnekas eller avfärdas genom medvetna val. På det sättet är en folklig historiografi, särskilt en historia om de vanligaste formerna av medvetande, en nödvändig aspekt av kampen för en bättre värld.Läs
Antologin Making Histories.
Raphael Samuel: Theatres of Memory.
2009-01-07
Svårminnen
Jag har känt tvivel inför mitt material. Problemet är att de intervjuade endast klarat av att minnas (det vill säga berätta fram minnen) sitt liv före inträdet i MST om jag hjälpt dem med många följdfrågor.
Jag har försökt tolka detta på olika sätt. Den första jag intervjuade hade många år av militantskap bakom sig. Jag tolkade det som om han såg sig själv som representant för MST. Min tanke var att han, fostrad i en demokratiskt centralistisk tradition och med Lenin i bokhyllan, hade lätt att anpassa sin röst till organisationens.
Efter den första intervjun har jag gjort många fler. Jag har pratat med de som just inlett sin aktivism, med sådana som har lång tid av aktivism bakom sig men som inte är offentliga representanter för rörelsen. Jag har pratat med de som är liksom förälskade i sitt nya sammanhang och med de som är kritiska. Tendensen att tränga bort livet före MST (om inte ur det verkliga minnet så i alla fall) ur berättandet om sitt liv är stark.
Jag tänkte att min dåliga portugisiska gjorde att jag fick ett otillförlitligt material. Antingen för att jag inte kunde ställa följdfrågor och därmed få de intervjuade att resonera kring sina minnen, eller för att jag inte kunde styra presentationen av mig själv och därmed definitionen av mötet. Jag tänkte att de jag intervjuade såg mig som svensk aktivist, intresserad av MST, och därför berättade om MST – men inte om sig själva.
Kvinnan på parkeringen vid universitetet i Marabá hjälpte mig att se genom mitt material, genom att generalisera det med sin egen erfarenhet. Hon undrade vad jag läste, och om mitt projekt. Jag sa att jag letar efter historien om MST, men inte efter den stora utan de många, de som varje enskild aktivist kan berätta, genom att presentera sig och berätta om sitt liv.
– Då måste du ha märkt samma som jag, att det alltid finns ett före och ett efter. Den viktigaste förändringen i våra liv är när vi kommit med i rörelsen. Det är alltid så.
Jag har försökt tolka detta på olika sätt. Den första jag intervjuade hade många år av militantskap bakom sig. Jag tolkade det som om han såg sig själv som representant för MST. Min tanke var att han, fostrad i en demokratiskt centralistisk tradition och med Lenin i bokhyllan, hade lätt att anpassa sin röst till organisationens.
Efter den första intervjun har jag gjort många fler. Jag har pratat med de som just inlett sin aktivism, med sådana som har lång tid av aktivism bakom sig men som inte är offentliga representanter för rörelsen. Jag har pratat med de som är liksom förälskade i sitt nya sammanhang och med de som är kritiska. Tendensen att tränga bort livet före MST (om inte ur det verkliga minnet så i alla fall) ur berättandet om sitt liv är stark.
Jag tänkte att min dåliga portugisiska gjorde att jag fick ett otillförlitligt material. Antingen för att jag inte kunde ställa följdfrågor och därmed få de intervjuade att resonera kring sina minnen, eller för att jag inte kunde styra presentationen av mig själv och därmed definitionen av mötet. Jag tänkte att de jag intervjuade såg mig som svensk aktivist, intresserad av MST, och därför berättade om MST – men inte om sig själva.
Kvinnan på parkeringen vid universitetet i Marabá hjälpte mig att se genom mitt material, genom att generalisera det med sin egen erfarenhet. Hon undrade vad jag läste, och om mitt projekt. Jag sa att jag letar efter historien om MST, men inte efter den stora utan de många, de som varje enskild aktivist kan berätta, genom att presentera sig och berätta om sitt liv.
– Då måste du ha märkt samma som jag, att det alltid finns ett före och ett efter. Den viktigaste förändringen i våra liv är när vi kommit med i rörelsen. Det är alltid så.
2009-01-02
Popular Memory Group
Den brittiska Popular Memory Group skrev under sent 1970-tal att ”the historians empiricism is a real difficulty that blocks political progress”. Varför det är så kan förklaras med ett citat av en annan marxistisk historiker, också han från Storbritannien: ”Vi själva är formade av det förflutna, men omvandlar också efterhand det förflutna som format oss” (Christopher Hill).
2008-10-30
Produktionsmedel
CEPATEC, São Paulo
Jag har haft lätt för att förstå det som sägs: Den som kontrollerar produktionsmedel kontrollerar samhället. Min bild av vad produktionsmedel är har varit begränsad. På samma sätt har min bild av vad det innebär att kontrollera produktionsmedel, eller att bli kontrollerad genom dem.
Teorin är enkel. Det finns vissa resurser, råvarur och verktyg kan man säga, som är viktiga för att samhället ska fungera. Dessa kallas produktionsmedel. Den som kontrollerar produktionsmedeln kan bestämma den social ordningen, det vill säga samhället. Utifrån detta enkla utgår alla sociala uppfattningar, all kultur, all ideologi, allt politiskt skuggspel.
För mig har det varit enkelt, vad som menas med produktivkrafter. Bilderna har jag fått från någon futuristiskt inspirerade femtiotalsaffisch, aviserande atomålderns ankomst. Produktionsmedel är fabriker, elverk, maskiner.
Detta är en något förenklad och väldigt ideologisk bild.
Bilden i sig visar framstegets manifestationer: dess teknik. Det egentliga framsteget, klasskampen som tvingat fram just den här konfigurationen av mänskligt socialt liv, skildras inte. Bilden är också ideologisk på ett annat sätt: den är eurocentrisk. Det är en europes bild av produktionsmedel jag har agerat med.
Med den bilden kommer en gammal föreställning om att det är det urbana proletariatet som är den mest avancerade delen av arbetarklassen och som kommer att leda revolutionen.
Här i Brasilien faller den bilden samman. Här är det istället landsbygdens proletariat, eller jordlösa förklädda till fattiga kåkstadsmänniskor, som är de som driver kampen framåt. Men de går inte före i kampen, de bildar inget avantgarde, de snarare driver alla framför sig, så som Frances Tuuloskorpi hoppas att de längst bak i Sverige ska göra. Och de kämpar inte för att ta över fabrikerna, utan för jord.
Egentligen är det mycket enkelt. Jorden är det mest grundläggande produktionsmedlet. Den som kontrollerar jorden kontrollerar arbetskraftens reproduktionsmöjligheter. Med andra ord, om arbetarklassen hade kontroll över jorden skulle den kunna göra sin egen mat. Då vore man inte längre beroende av fabriksägarnas eller storgodsägarnas löneutbetalningar, då skulle man inte längre behöva vanära sig själv genom att sälja sin förmåga att skapa, samarbeta, omvandla själva naturen till någon annan.
Med ens konkretiseras frasen. Att kontrollera produktionsmedel – eller att kontrolleras av produktionsmedeln. Att kontrolleras av produktionsmedeln betyder fattigdom, den allra yttersta fattigdom, den som äter upp dig in till benet, som inte lämnar ett spår av människa, som ställer dig emot andra människor och slutligen mot dig själv därför att din förmåga att samarbeta är pantsatt. Och samtidigt: De ideologiska föreställningar som gör att arbetarna i staden inte kommer att samarbeta med arbetare på landet; som gör att arbetare i det globala nord misstror arbetare i det globala syd.
Så länge arbetaren i det globala nord, i fabriken, tror att de fattiga här i syd är underutvecklade, farliga, okunniga, gammaldags, machismos och att han eller hon själv är modern, representerade framsteget, avancerad, en arbetets aristokrati kommer den där bilden av framsteget som en futuristisk skolplanch aldrig att ifrågasättas. Bländade av de glänsande maskindelarna kommer frågan om det verkliga framsteget, den verkliga befrielsen, den bortom tingen, aldrig att ställas.
Jag har haft lätt för att förstå det som sägs: Den som kontrollerar produktionsmedel kontrollerar samhället. Min bild av vad produktionsmedel är har varit begränsad. På samma sätt har min bild av vad det innebär att kontrollera produktionsmedel, eller att bli kontrollerad genom dem.
Teorin är enkel. Det finns vissa resurser, råvarur och verktyg kan man säga, som är viktiga för att samhället ska fungera. Dessa kallas produktionsmedel. Den som kontrollerar produktionsmedeln kan bestämma den social ordningen, det vill säga samhället. Utifrån detta enkla utgår alla sociala uppfattningar, all kultur, all ideologi, allt politiskt skuggspel.
För mig har det varit enkelt, vad som menas med produktivkrafter. Bilderna har jag fått från någon futuristiskt inspirerade femtiotalsaffisch, aviserande atomålderns ankomst. Produktionsmedel är fabriker, elverk, maskiner.
Detta är en något förenklad och väldigt ideologisk bild.
Bilden i sig visar framstegets manifestationer: dess teknik. Det egentliga framsteget, klasskampen som tvingat fram just den här konfigurationen av mänskligt socialt liv, skildras inte. Bilden är också ideologisk på ett annat sätt: den är eurocentrisk. Det är en europes bild av produktionsmedel jag har agerat med.
Med den bilden kommer en gammal föreställning om att det är det urbana proletariatet som är den mest avancerade delen av arbetarklassen och som kommer att leda revolutionen.
Här i Brasilien faller den bilden samman. Här är det istället landsbygdens proletariat, eller jordlösa förklädda till fattiga kåkstadsmänniskor, som är de som driver kampen framåt. Men de går inte före i kampen, de bildar inget avantgarde, de snarare driver alla framför sig, så som Frances Tuuloskorpi hoppas att de längst bak i Sverige ska göra. Och de kämpar inte för att ta över fabrikerna, utan för jord.
Egentligen är det mycket enkelt. Jorden är det mest grundläggande produktionsmedlet. Den som kontrollerar jorden kontrollerar arbetskraftens reproduktionsmöjligheter. Med andra ord, om arbetarklassen hade kontroll över jorden skulle den kunna göra sin egen mat. Då vore man inte längre beroende av fabriksägarnas eller storgodsägarnas löneutbetalningar, då skulle man inte längre behöva vanära sig själv genom att sälja sin förmåga att skapa, samarbeta, omvandla själva naturen till någon annan.
Med ens konkretiseras frasen. Att kontrollera produktionsmedel – eller att kontrolleras av produktionsmedeln. Att kontrolleras av produktionsmedeln betyder fattigdom, den allra yttersta fattigdom, den som äter upp dig in till benet, som inte lämnar ett spår av människa, som ställer dig emot andra människor och slutligen mot dig själv därför att din förmåga att samarbeta är pantsatt. Och samtidigt: De ideologiska föreställningar som gör att arbetarna i staden inte kommer att samarbeta med arbetare på landet; som gör att arbetare i det globala nord misstror arbetare i det globala syd.
Så länge arbetaren i det globala nord, i fabriken, tror att de fattiga här i syd är underutvecklade, farliga, okunniga, gammaldags, machismos och att han eller hon själv är modern, representerade framsteget, avancerad, en arbetets aristokrati kommer den där bilden av framsteget som en futuristisk skolplanch aldrig att ifrågasättas. Bländade av de glänsande maskindelarna kommer frågan om det verkliga framsteget, den verkliga befrielsen, den bortom tingen, aldrig att ställas.
2008-10-20
Deltagande observation som historisk metod
CEPATEC, São Paulo
Först en vecka portugisiska. Sedan en veckas historiekurs: Brasiliens historia, MST:s historia, historien om kampen för jord, studiebesök på MST:s nationella skola. För mig betyder det ett tillfälle att lära mer om hur MST omsätter historia – vilka historier som berättas, i vilken form de förmedlas, hur de diskuteras.
Kan deltagande observation, att få kunskap om ett fenomen genom att delta i fenomenet, vara en metod för historiker?
Om man med historia bara menar sådant som hänt förut är svaret självklart nej. För länge sedan avslutade fenomen, som det kanske inte ens finns någon levande kvar att vittna om, är omöjliga att utsätta sig för.
Om historia i stället ses som en pågående process, antingen som ett faktiskt sammanhang av händelser och sociala relationer eller som en ständigt pågående berättelse som meningsgör dessa händelser, kan deltagande observation vara en spännande historisk metod.
Allra mest så, därför att det är ett angreppsätt som utmanar och förhandlar den strikta uppdelningen mellan å ena sidan historieskrivning och å andra sidan historiedidaktik. Historiedidaktik, förmedling och lärande av historia, sker i specifika historiska sammanhang. Att beskriva dessa, det vill säga historicera både historiedidaktiken och den historiedidaktiska blicken, tror jag är ett sätt att nyansera och vidareutveckla diskursen om minne och historiemedvetande som den ser ut i Sverige.
Mitt deltagande kommer att påverka historien jag försöker beskriva, det är sant. Men det gäller all historieskrivning. Historikern träder in som det tolkande och förmedlande subjektet. Mitt deltagande är enkelt att genomföra, enkelt att beskriva, enkelt att kontrollera. Jag kommer att sitta i en skolsal och spela in föreläsningar och diskussioner. Jag kommer att kunna ställa frågor för att förstå att jag förstått rätt.
Detta är en intressant tanke: vad skulle hända om deltagandet togs ut ur klassrummets teori och jag i stället försatte mig själv i ett tätare historiskt skeende? Vad skulle till exempel hända om jag deltog i en jordockupation och tolkade den som ett återuppförande av tidigare sociala kamper, som ett historiskt drama?
Först en vecka portugisiska. Sedan en veckas historiekurs: Brasiliens historia, MST:s historia, historien om kampen för jord, studiebesök på MST:s nationella skola. För mig betyder det ett tillfälle att lära mer om hur MST omsätter historia – vilka historier som berättas, i vilken form de förmedlas, hur de diskuteras.
Kan deltagande observation, att få kunskap om ett fenomen genom att delta i fenomenet, vara en metod för historiker?
Om man med historia bara menar sådant som hänt förut är svaret självklart nej. För länge sedan avslutade fenomen, som det kanske inte ens finns någon levande kvar att vittna om, är omöjliga att utsätta sig för.
Om historia i stället ses som en pågående process, antingen som ett faktiskt sammanhang av händelser och sociala relationer eller som en ständigt pågående berättelse som meningsgör dessa händelser, kan deltagande observation vara en spännande historisk metod.
Allra mest så, därför att det är ett angreppsätt som utmanar och förhandlar den strikta uppdelningen mellan å ena sidan historieskrivning och å andra sidan historiedidaktik. Historiedidaktik, förmedling och lärande av historia, sker i specifika historiska sammanhang. Att beskriva dessa, det vill säga historicera både historiedidaktiken och den historiedidaktiska blicken, tror jag är ett sätt att nyansera och vidareutveckla diskursen om minne och historiemedvetande som den ser ut i Sverige.
Mitt deltagande kommer att påverka historien jag försöker beskriva, det är sant. Men det gäller all historieskrivning. Historikern träder in som det tolkande och förmedlande subjektet. Mitt deltagande är enkelt att genomföra, enkelt att beskriva, enkelt att kontrollera. Jag kommer att sitta i en skolsal och spela in föreläsningar och diskussioner. Jag kommer att kunna ställa frågor för att förstå att jag förstått rätt.
Detta är en intressant tanke: vad skulle hända om deltagandet togs ut ur klassrummets teori och jag i stället försatte mig själv i ett tätare historiskt skeende? Vad skulle till exempel hända om jag deltog i en jordockupation och tolkade den som ett återuppförande av tidigare sociala kamper, som ett historiskt drama?
2008-10-16
Lissabons historia
På Arlanda kan jag inte låta bli att köpa en reseguide över Lissabon. Jag läser den på flyget. Först läser jag om de olika stadsdelarna. Vi har bara en kväll i Lissabon och jag vill veta vart vårt vilsegående bäst kan börja.
Sen läser jag om Lissabons historia.
Texten är knappast otypisk. Den är enkel, rakt disponerad. Det ena ledde till det andra. Ungefär som i historieböckerna när jag gick i skolan, så där rak som historien blir först när den skrivs ned. Historia som erfarenhet, känslor och handlingar är inte rak utan på tvären, genomskuren, mångbottnad, svårtolkad. För att forma historien till en rak linje måste revorna lappas över. Det mångtydiga reds inte ut, det betonas inte. En rak historia tvingar läsaren att förenkla sina erfarenheter och att anknyta till historien på ett ensidigt sätt. Eftersom den linjärt berättade historien inte reder ut sina mångtydigheter, bär den med sig de motsättningar den försöker dölja. Här ska jag lyfta fram några.
Reseguiden handlar om Lissabon. En stads historia verkar på många sätt enklare att tala om än en nations. Staden är gripbar, nationen är det inte. En kort historik i en reseguide över Lissabon kan rimligtivs antas skildra en kontinuitet som är faktisk: stadsbildningen vid floden Tajos mynning som i dag kallas Lissabon. Det är en annan kontinuitet som berättas fram: det svårgripbara Portugal. I stället för en konkret kontinuitet, en mytisk. I stället för en kontinuitet av konkreta människors handlingar inom gränserna för en stadsbebyggelse, en nationell.
Den nationella identifikationen Portugal kan vara nog så funktionell när man ser till dagen. Som alla nationaliteter är det en levande identifikation, en som mobiliserar till vissa projekt och demobiliserar andra. Däremot är Portugal inget historiskt subjekt. Det är ingen sammanhållen kategori av människor med ett gemensamt öde. Portugals historia berättas för att styra dagens identifiering med nationen. I den förenklade översikten i reseguiden blir detta tydligt. Det går helt enkelt inte att avgränsa det tänkta Portugal.
I texten märks detta som en svårighet att avgränsa Portugal. Det Portugal som skrivs fram är otydligt avgränsat i tiden, i rummet och socialt. Texten konstruerar en idé om en sammanhållen historia, kallad Portugal. När texten ska slå fast när denna historia börjar blir texten otydlig. Portugal verkar ha haft flera olika startpunkter. Portugal kan ha börjat med feniciernas kolonisering, eller den karthagiska, eller den romerska. Eller med kelternas motstånd mot den senare. Portugal kan också ha börjat med visigoternas statsbildning på Iberiska halvön. Nationens rötter kan vara den kristna utpost som aldrig föll för morernas angrepp. Nationens öde kan ha inletts med vad som kallas en återerövring av landet från morerna, men det kan också ha fått sin ursprungliga och på något vis äkta form genom befrielsen från spansk överhöghet. På det sättet fortsätter det. Finns det ens i texten ett Portugal, eller flera? Eftersom Portugal är en nutida föreställning projicerad bakåt går den inte att avgränsa tidsmässigt. Snarare finns nationens rötter, om någonstans, i den nutida föreställningen om en nation med en viss historia – det vill säga i bruket av det förflutna.
Ett sätt att konstruera ett tidsmässigt avgränsat Portugal är att tala om det moderna Portugal, skilt från det historiska. Det vill säga, att tala om Portugal och Portugals förhistoria. På det sättet ser det ut som allt som tidigare hänt på den plats som i dag kallas Portugal har lett fram till den moderna staten. Det ser ut som om det inte kunde gått på något annat sätt, som om statens tillblivelse varit ödesbestämd, som om det finns en nation med ett öde att verkställa. Att skapa en kontinuitet genom tiden är ett sätt som används i texten för att täcka över motsägelserna, revorna. En sådan kontinuitet är inte enkel att hantera. Å ena sidan behövs den för att skapa en symbolisk koppling bakåt (även när en faktisk sådan inte kan föreställas), å andra sidan kan den komma att inkludera sådant som den nutida föreställningen inte vill kännas vid. Därför sätts den portugisiska historien på paus under de århundraden då landet regerades av moriska härskare och ingick i den muslimska kultursfären. Det heter att landet ”återerövrades” – hur den maktordning som på 1200-talet skapades av ärelystna kristna korsriddare på något organisatoriskt vis kan vara sammanhängande med den statsbildning visigoterna etablerat sedan förlorat flera hundra år tidigare är för mig obegripligt. Symboliskt kan kopplingen vara giltig, liksom andra revor i kontinutiteten Portugal symboliskt lappas över med ordval som ömsesidigt inkluderar och exkluderar ursprung. De som bodde på platsen före feniciernas ankomst kallas ”primitiva”. De sorteras därför bort från en kontinuitet som i stället benämner fenicier, karthager, kelter och romare. Eftersom de tidigare bebyggarna beskrivs som ”primitiva” måste de senare anlända varit ”avancerade”. På det sättet garanteras en kontinuitet som ser ut att alltid varit modern, även under antiken.
Lika otydliga som de tidsmässiga avgränsningar är de rumsliga. Vad som menas med Portugal historiskt definieras inte – annat än teleologiskt, det vill säga så at det som i dag är nationalstaten Portugal alltid verkat vara slutmålet för all politisk och kulturell strävan på platsen. Liksom den tidsmässiga avgränsningen hanteras gränserna i rummet i stället symboliskt, genom att olika överträdelser av gränser ges olika namn. Fenicierna, det första ”avancerade” folk på platsen, ”grundade en handelsstation”. Romarna ”kastade ut” fenicierna, och verkar alltså ha tagit över deras plats både som inneboende och kulturbyggare. De keltiska stammarna ”drog in”, medan germanska stammar ”invaderade”. Visigoterna, som skapade det första bestående kristna riket (efter Roms fall) på Iberiska halvön ”anlände”. Muslimernas ankomst beskrivs i stället som en ”invasion”, och skapandet av det senmedeltida och därefter bestående kristna kungadömet som en ”återerövring”. Genom texten konstrueras ett förflutet, men även en kontinuitet. En portugis i dag måste vara någon som är avancerad, kristen, som erkänner en viss historia som sin och som är beredd att försvara Portugals gränser – alldeles säkert de politiskt erkända nationalstatliga men kanske också de symboliska, kulturella.
Det är en intressant tanke, att de gränser som texten konstruerar inte i första hand särskiljer portugiser från andra nationaliteter utan framför allt hanterar motsägelser inom den symboliska kategori som kallas portugis. Texten konstruerar ett sätt att vara som känns igen som portugisiskt, samt ett projekt att fullfölja för den som vill vara portugis. Vilka sociala avgränsningar gör texten, vilken klass och vilket kön är det som anses företräda det öde som kallas portugisiskt?
Det finns vanligtvis tre sätt att skriva fram folket som aktivt i historien. En vanlig strategi är att skriva om enskilda fall, som kan beläggas med källor. I bland generaliseras i dessa fall, i bland blir fallet en avgränsad historia utan försök till förklaringsvärde utanför den beskrivna situationen. En annan strategi är att göra kvantitativa undersökningar eller på annat sätt beskriva den övergripande strukturen och därmed göra folkets villkor och rörelser synliga. Det är inte heller ovanligt att historiker som är intresserade av att synliggöra folket som historisk kraft och erfarenhet gör kulturhistoriska undersökningar för att beskriva de mångas vardag, rutiner och uttrycksätt. Den korta historiken i reseguiden gör inga försök att skriva lissabonbornas historia, men närmar sig en gång den senare kulturhistoriska strategin när den förklarar det välkända lissabonkaklet, azulejos, uppkomst efter den stora jordbävningen 1755. Historien bakom de kaklade husen säger inget om folket eller om folkets kultur – men mera om minister Sebastiao Jose de Carvalho e Melo, mannen som beordrade att husen skulle kaklas för att hindra att spridandet av bränder och som senare genomdrev enväldet i Portugal.
Att berätta Portugals historia genom dess styresmän är typiskt för reseguidens historik. Så sägs det till exempel att landet efter 1811 genomlevde ett 22 år långt inbördeskrig ”i dess mest tragiska form – bror mot bror”. Bröderna det talas om är prinsarna Pedro och Miguel. Kampen mellan bröderna används som metafor för det läge hela landet befann sig i, den föreställda gemenskapen Portugal likställs med kungasönernas familjeöde. Folkligt inflytande över Portugal verkar alltid vara likställt med hotande katastrof. I början av 1900-talet tillkämpade sig folket demokratireformer i Portugal och en republik inrättades. Om detta skriver reseguiden: ”Den republikanska regeringsformen var främmande och instabil”. En mindre ”främmande” och mera stabil ordning inrättades med diktaturen 1926, som i reseboken beskrivs som något som utvecklade landet mot ekonomisk tillväxt, ett förnuftigt gott.
Kontinuiteten mellan dagens styrande och gårdagens härskande klasser är inte utan skavanker. Det är svårt att hävda att styresmännen i dag är samma som överklassen som funnits tidigare. Även här räddas kontinuiteten genom en uppdelning i historia och förhistoria. Det tydliga brottet är enväldet. Enväldet instiftades av en man ur mellangruppen, som gjorde en tydlig klassresa och upprättade sig själv som greve. Ministern framställs som handlingskraftig, kungen som vek. Beskrivningen av ministerns liv liknar en förtätad form av borgerlighetens historia, som gjorde uppror mot feodalismen och formade världen ”efter sitt eget beläte”. Tidigare härskare passar in i historien som sedelärande exempel: eftersom det funnits härskare förr som byggt Portugal, måste det finnas härskare i dag som tar ansvar för den fortsatta konstruktionen. Föreställningen om härskarna som funnits är samma föreställningen om Portugal som en historisk kategori med ett givet öde och en utveckling som faktiskt går att beskriva: den berättigar Portugal som en maktordning i dag. Genom identifiering med härskarnas öde underordnas den som känner igen sig som portugis denna maktordning.
Reseguiden är emellertid ingen lärobok för portugiser, utan är tänkt att läsas av resenärer med andra nationella identifikationer. Snarare än att anpassa till Portugal som maktordning, styr den hur denna maktordning ska visas upp för ditresta. Den förbereder den resande för ett visst seende. Efter att ha läst reseguidens beskrivning av Portugals historia kommer vissa kontinuiteter att bli lättolkade, att träda fram ur stadens mönster av sten och bruten asfalt, ur dess kullar och gränder. På det sättet skapas en viss monumentalitet, men också ett osynliggörande av alternativa historier: av de spår som folkets vardag har lämnat, om de alternativa versionerna av Lissabon, om Lissabon som skulle kunna ha blivit och alltjämt kan bli. Historieskrivningen styr vilka tendenser i maktordningen Portugal den resande kommer att stödja, och garanterar samtidigt att den som reser utanför sin egen nationella tillhörighet inte upptäcker något annat än dennas legitimitet.
2008-10-06
Berättelse eller kritisk kunskap
Som en kommentar till förra inlägget citerar jag ett stycke av Hoshschild själv.
Högstadielärare och högskoleprofessorer, som genom åren diskuterat denna bok [Joseph Conrads Mörkrets hjärta] i freudianska, jungianska och nietzscheanska termer, att tala om klassisk mytologi, viktoriansk oskuld och arvsynd, postmodernism, postkolonialism och poststrukturalism. Europeiska och amerikanska läsare, som finner det obehagligt att erkänna att det pågick ett dödande av folkmordsformat i Afrika kring sekelsksiftet, har låtit Mörkets hjärta kasta loss från dess historiska förtöjningar. Vi läser boken som en parabel för alla tider och platser och inte som en bok om en tid och en plats. [...] Men Conrad själv har skrivit: "Mörkets hjärta är erfarenhet ... som tänjts en smula (bara en liten smula) bortom verkliga fakta i fallet". Oavsett de rika tolkningsnivåer boken har som skönlitteratur är det anmärkningsvärt hur precis och detaljerad den är som skildring av "verkliga fakta i fallet": kung Leopolds Kongo 1890, just då exploateringen av territoriet skjutit i fart på allvar.
2008-10-04
På väg till Stockholm
På väg till Stockholm börjar jag läsa Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. Jag ser fram emot att förlora mig i boken. Både i författarens berättarkonst och i det fasansfulla scenario som återges. Inledningsvis några tankar om bokens stil och författarens historiska hantverk.
Grovt sett (och självklart väldigt förenklat) kan man som historiker inta en av två inställningar till hur stöd för förklaringar av samband i det förflutna ska sökas. Den ena inställningen är att källor talar för sig själv. Med den inställningen följer att om det går att fastställa att en källa är pålitbar, går den också att återge som bevis för ett verkligt samband.
Den andra inställning kan kallas konstruktionistisk. Detta är attityden att källor skapas genom historikerns nyfikenhet. Med denna inställning uppfattas inte lämningar från förr som bärare av kunskap som går att frilägga, utan som vägledare för kunskap som blir till då historikern skapar ett sammanhang av flera källor – men också i sammanhanget av sin egen frågvishet.
Muntlig historia kan användas som exempel på den andra attityden. I mötet mellan historiker och intervjuade eftersträvas en gemensam förståelse som till viss del är momentan, det vill säga tillfällig och given i mötet. Om historikern inte sökt upp en viss person vid ett visst tillfälle hade berättelsen historikern bedömer och baserar sin kunskap på inte blivit till. Historiker som är präglade av den andra inställningen ser sådana källor som otillförlitliga och ibland till och med som ogiltiga.
Hochschilds bok komplicerar kunskapandet på ett skönt sätt. Jag är inte säker på att Hochschild kan tillskrivas den strikt källkritiska attityden, han hänvisar till exempel ledigt till teoridriven historisk kunskap så som psykohistoria. Eftersom han skriver om händelser under tid från vilken inga levande finns kvar måste han ändå lita till skrivna vittnesmål. De källor han refererar är alltså i stor utsträckning den klassiska historikerns – offentliga tryck, personliga brev och dagböcker.
Hoshschild skriver populärvetenskapligt och förmodligen är det för att förenkla för läsaren han lämnar notapparat och strikta hänvisningar därhän. Hans källkritik är inte mindre noggrann för det. Tvärtom använder Hoschschild källorna på ett avundsvärt lättfattligt sätt. Källorna granskas, legitimeras, kontextualiseras, bedöms enligt både yttre och inre villkor i samma svepande skrivhandling som gör att de för historien framåt. Hos läsaren skapas en bild av de huvudsakliga karaktärerna.
Denna teknik gör att källorna också blir något mer än fakta som återges. Källorna konstrueras som kunskapsbärare, dels för att de passas in i berättelsens narrativa struktur, men också för att de sätts i kontext av Hoshschilds fantasi. Hoshschild omgestaltar lämningar från förr till källor för att de används för att föra fram hans övergripande syfte, men också för att författaren försöker anknyta till människan bakom varje källa.
För muntliga historiker är mötet avgörande för historisk förståelse. Samma längtan efter ett personligt möte verkar styra Hoshschild. Det är också ett uttryck för respekt inför tidigare levandes mänsklighet, även när dessa är författarens ideologiska motståndare och upphov till övergrepp som fortfarande bestämmer många människors villkor. Medan muntliga historiker kan lyssna efter ordval, röstläge, låta sig påverkas av ansiktsuttryck, den kroppsliga närheten till en annan och kanske till och med ta den intervjuades hand under återgivningen av svåra minnen söker Hoshschild efter andra sätt att gripa en mänsklig närvaro i källan. Handstilar i stället för ansiktsdrag, egenaktiga formuleringar i stället för röstläge, fantasier om var och hur texten en gång skapades.
Hoshschilds text kan användas för att lyfta fram varje källkritik som en konstruktion. Ändå är det svårt att påstå att hans text brister i vetenskaplighet, att den inte bär på en sanning.
Grovt sett (och självklart väldigt förenklat) kan man som historiker inta en av två inställningar till hur stöd för förklaringar av samband i det förflutna ska sökas. Den ena inställningen är att källor talar för sig själv. Med den inställningen följer att om det går att fastställa att en källa är pålitbar, går den också att återge som bevis för ett verkligt samband.
Den andra inställning kan kallas konstruktionistisk. Detta är attityden att källor skapas genom historikerns nyfikenhet. Med denna inställning uppfattas inte lämningar från förr som bärare av kunskap som går att frilägga, utan som vägledare för kunskap som blir till då historikern skapar ett sammanhang av flera källor – men också i sammanhanget av sin egen frågvishet.
Muntlig historia kan användas som exempel på den andra attityden. I mötet mellan historiker och intervjuade eftersträvas en gemensam förståelse som till viss del är momentan, det vill säga tillfällig och given i mötet. Om historikern inte sökt upp en viss person vid ett visst tillfälle hade berättelsen historikern bedömer och baserar sin kunskap på inte blivit till. Historiker som är präglade av den andra inställningen ser sådana källor som otillförlitliga och ibland till och med som ogiltiga.
Hochschilds bok komplicerar kunskapandet på ett skönt sätt. Jag är inte säker på att Hochschild kan tillskrivas den strikt källkritiska attityden, han hänvisar till exempel ledigt till teoridriven historisk kunskap så som psykohistoria. Eftersom han skriver om händelser under tid från vilken inga levande finns kvar måste han ändå lita till skrivna vittnesmål. De källor han refererar är alltså i stor utsträckning den klassiska historikerns – offentliga tryck, personliga brev och dagböcker.
Hoshschild skriver populärvetenskapligt och förmodligen är det för att förenkla för läsaren han lämnar notapparat och strikta hänvisningar därhän. Hans källkritik är inte mindre noggrann för det. Tvärtom använder Hoschschild källorna på ett avundsvärt lättfattligt sätt. Källorna granskas, legitimeras, kontextualiseras, bedöms enligt både yttre och inre villkor i samma svepande skrivhandling som gör att de för historien framåt. Hos läsaren skapas en bild av de huvudsakliga karaktärerna.
Denna teknik gör att källorna också blir något mer än fakta som återges. Källorna konstrueras som kunskapsbärare, dels för att de passas in i berättelsens narrativa struktur, men också för att de sätts i kontext av Hoshschilds fantasi. Hoshschild omgestaltar lämningar från förr till källor för att de används för att föra fram hans övergripande syfte, men också för att författaren försöker anknyta till människan bakom varje källa.
För muntliga historiker är mötet avgörande för historisk förståelse. Samma längtan efter ett personligt möte verkar styra Hoshschild. Det är också ett uttryck för respekt inför tidigare levandes mänsklighet, även när dessa är författarens ideologiska motståndare och upphov till övergrepp som fortfarande bestämmer många människors villkor. Medan muntliga historiker kan lyssna efter ordval, röstläge, låta sig påverkas av ansiktsuttryck, den kroppsliga närheten till en annan och kanske till och med ta den intervjuades hand under återgivningen av svåra minnen söker Hoshschild efter andra sätt att gripa en mänsklig närvaro i källan. Handstilar i stället för ansiktsdrag, egenaktiga formuleringar i stället för röstläge, fantasier om var och hur texten en gång skapades.
Hoshschilds text kan användas för att lyfta fram varje källkritik som en konstruktion. Ändå är det svårt att påstå att hans text brister i vetenskaplighet, att den inte bär på en sanning.
2008-09-01
Jordens frihet
Daniella har åkt vidare till Stockholm och sedan norrut. Med mig, Charlotta och Linn reser i stället Ivagno från Pará. Vi är på möte som Ung vänster i Helsingborg ordnat. Ivagno avslutar sitt anförande med en dikt som på sittande möte översätts:
Jordens frihet
och fred på jorden
har ett namn: Jordreform
I dag sjunger vi i stadens hjärta
för att alla ska höra vår sång och sjunga
och för att vars och ens flamma ska brinna på nytt
och som kommer att lära dem
som organiserar döden
och som kommer att lära dem
som köpslår med döden
att folket dödar man inte
som man inte heller dödar havet
som man inte dödar glädjen
och att hoppet dödar man inte
som man inte dödar havet
och som man inte dödar en dans
Jordens frihet
och fred på jorden
har ett namn: Jordreform
I dag sjunger vi i stadens hjärta
för att alla ska höra vår sång och sjunga
och för att vars och ens flamma ska brinna på nytt
och som kommer att lära dem
som organiserar döden
och som kommer att lära dem
som köpslår med döden
att folket dödar man inte
som man inte heller dödar havet
som man inte dödar glädjen
och att hoppet dödar man inte
som man inte dödar havet
och som man inte dödar en dans
2008-08-15
Frågeställningen
Hur gör MST sin samtid historisk och därmed sig själva historiska?
Genom att inleda texten med en undran omvandlar jag min vilja att förmedla till aningslöshet. Frågeformuleringen organiserar mitt sökande, mina frågor, min läsning och mitt pågående skrivande. Frågan riktar uppmärksamheten: Kan det här vara ett svar? Det finns inga krav på att sökande måste vara linjärt, och försöket att skapa en växande kunskapsbank förkastas. Texten är inget försök till upplysning, den undersöker och utreder inte. Därför finns det inget bestämt slut på undersökningen, ingen situation då frågan är uttömd. Tvärtom blir undersökningen ett sätt bättre förstå frågan, vad den betyder, var den passar in, varför den känns relevant. När frågan förkastas har kunskapandet tagit ett kvalitativt steg.
Med att göra sin samtid historisk menas att göra den möjlig att förbigå. Att upptäcka ett tillstånd som historiskt innebär seendet att det inte alltid varit så. Förut har andra tillstånd rått, nu gäller det varande. Sedan kan något annat komma. Det nuvarande tillståndet har en början, vilket betyder att andra tillstånd har haft ett slut. Rimligtvis kommer också det nuvarande att ha ett slut – alternativ blir möjliga att skapa. Att göra sin samtid historisk innebär alltså att uppfatta den som satt i process. I ett senare skede kan det innebära att liknelsen med sekventa tillstånd helt överges, snarare betonas en ständigt pågående kamp för förverkligandet av olika projekt.
Att göra sig själva historiska betyder att föreställa sig själv som förändringsmäktig. Förändringsmäktig är den som har förmåga och makt att förverkliga alternativ och därmed förbigå samtiden. Att göra sig själv historisk innebär alltså att undersöka och ta makten över de historiska, sociala och kollektiva villkoren för att göra förändringar verkliga.
Den här texten är alltså en undersökning av hur historieförmedling och historiebruk används i MST:s sociala och politiska kamp. Hur används historia för att skapa ett medvetande som jordlös och skapa förändring?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
