Produktionsmedel

CEPATEC, São Paulo

Jag har haft lätt för att förstå det som sägs: Den som kontrollerar produktionsmedel kontrollerar samhället. Min bild av vad produktionsmedel är har varit begränsad. På samma sätt har min bild av vad det innebär att kontrollera produktionsmedel, eller att bli kontrollerad genom dem.

Teorin är enkel. Det finns vissa resurser, råvarur och verktyg kan man säga, som är viktiga för att samhället ska fungera. Dessa kallas produktionsmedel. Den som kontrollerar produktionsmedeln kan bestämma den social ordningen, det vill säga samhället. Utifrån detta enkla utgår alla sociala uppfattningar, all kultur, all ideologi, allt politiskt skuggspel.

För mig har det varit enkelt, vad som menas med produktivkrafter. Bilderna har jag fått från någon futuristiskt inspirerade femtiotalsaffisch, aviserande atomålderns ankomst. Produktionsmedel är fabriker, elverk, maskiner.

Detta är en något förenklad och väldigt ideologisk bild.

Bilden i sig visar framstegets manifestationer: dess teknik. Det egentliga framsteget, klasskampen som tvingat fram just den här konfigurationen av mänskligt socialt liv, skildras inte. Bilden är också ideologisk på ett annat sätt: den är eurocentrisk. Det är en europes bild av produktionsmedel jag har agerat med.

Med den bilden kommer en gammal föreställning om att det är det urbana proletariatet som är den mest avancerade delen av arbetarklassen och som kommer att leda revolutionen.

Här i Brasilien faller den bilden samman. Här är det istället landsbygdens proletariat, eller jordlösa förklädda till fattiga kåkstadsmänniskor, som är de som driver kampen framåt. Men de går inte före i kampen, de bildar inget avantgarde, de snarare driver alla framför sig, så som Frances Tuuloskorpi hoppas att de längst bak i Sverige ska göra. Och de kämpar inte för att ta över fabrikerna, utan för jord.

Egentligen är det mycket enkelt. Jorden är det mest grundläggande produktionsmedlet. Den som kontrollerar jorden kontrollerar arbetskraftens reproduktionsmöjligheter. Med andra ord, om arbetarklassen hade kontroll över jorden skulle den kunna göra sin egen mat. Då vore man inte längre beroende av fabriksägarnas eller storgodsägarnas löneutbetalningar, då skulle man inte längre behöva vanära sig själv genom att sälja sin förmåga att skapa, samarbeta, omvandla själva naturen till någon annan.

Med ens konkretiseras frasen. Att kontrollera produktionsmedel – eller att kontrolleras av produktionsmedeln. Att kontrolleras av produktionsmedeln betyder fattigdom, den allra yttersta fattigdom, den som äter upp dig in till benet, som inte lämnar ett spår av människa, som ställer dig emot andra människor och slutligen mot dig själv därför att din förmåga att samarbeta är pantsatt. Och samtidigt: De ideologiska föreställningar som gör att arbetarna i staden inte kommer att samarbeta med arbetare på landet; som gör att arbetare i det globala nord misstror arbetare i det globala syd.

Så länge arbetaren i det globala nord, i fabriken, tror att de fattiga här i syd är underutvecklade, farliga, okunniga, gammaldags, machismos och att han eller hon själv är modern, representerade framsteget, avancerad, en arbetets aristokrati kommer den där bilden av framsteget som en futuristisk skolplanch aldrig att ifrågasättas. Bländade av de glänsande maskindelarna kommer frågan om det verkliga framsteget, den verkliga befrielsen, den bortom tingen, aldrig att ställas.