- Historia da Educação Brasileira, leituras
- Poder do estado e poder dos decentes
- Por uma educação do campo
- Pedagogia do oprimado (av Paulo Freire)
- A mãe
- Aquitetos de sonhos
- Teoria da organização Politica (del 1 och 2)
- A Dialectica do Trabalho
- Lenin e a Revolução Russe
- Consitução Republica Federativa do Brasil
- Historica Economica do Brasil
- Historia da sociedade brasileira
- Poemas das lutas camponesas e do MST
2008-11-15
I bokhyllan hos en jordlos
Vi sover hos en jordlos pa en bosattning. Nagra av titlarna i hennes bokhylla:
2008-11-10
Valdet mot de jordlosa
någonstans i Pará
Hon är en kort medelålders kvinna. Håret är fortfarande glansigt svart, men hon ler ett tandlöst leende. Hon sitter på en bänk utanför sin väns barack. De är jordockupanter och deltar i MST:s acapamento Luis Carlos Prestes.
– Det finns många pistolmän häromkring. De är hyrda av jordägaren. Därför har vi bestämt att ingen får lämna lägret själv, förklarar hon. Hon fortsätter, och i rösten har hon en tillbakahållen men otålig ilska:
– Förra veckan gick min man ensam ut på fälten för att jobba. Där hittade en pistolman honom. Pistolmannen frågade vad han gjorde där och min man ljög och sa att han var med några andra och jobbade. Min man trodde att hans sista stund var kommen, att han skulle bli avrättad. Som tur var kom andra från rörelsen åt hans håll och när pistolmannen hörde dem komma gav han sig av.
– Ibland hjälper det inte att vara många. För två månader sedan tog sig pistolmän in i vårt läger och fångade en man som är för gammal för att kunna försvara sig. De drog ut den gamle mannen ur lägret så att han fick skrapsår och när de var tillräckligt långt borta sparkade och slog de honom, säger hennes vän.
– Vi hade plockat blad till våra barackers tak och blev påkomna av pistolmän när vi var på väg tillbaka. Vi var tre kvinnor. De slog oss på huvudet med sina pistoler. Vi kunde skydda oss med bladen men så fort vi kommit in i lägret började de skjuta efter oss. De sköt många skott, berättar hon.
– Ingen är säker, vi har en som är fjorton och en som är femton med skottskador, säger hennes vän.
– På andra sidan vägen finns ett annat acapamento. Det är folk från O Sindicato Dos Trabalhadores Rurais (brasilianska lantarbetarförbundet) som ockuperar marken där men de slåss mot samma jordägare som vi. En man där blev skjuten med tre skott, två i ryggen och ett i nacken. Mannen blev skjuten på nära håll, det var en avrättning. Jag såg själv den döda kroppen. Det var för fyra månader sedan, säger vännen.
– Vilka blir pistolmän, undrar jag.
– De ser ut som vi, de är fattiga. Många är poliser eller före detta poliser, svarar hon.
– Här finns rättvisan bara för de rika, säger vännen.
Hon är en kort medelålders kvinna. Håret är fortfarande glansigt svart, men hon ler ett tandlöst leende. Hon sitter på en bänk utanför sin väns barack. De är jordockupanter och deltar i MST:s acapamento Luis Carlos Prestes.
– Det finns många pistolmän häromkring. De är hyrda av jordägaren. Därför har vi bestämt att ingen får lämna lägret själv, förklarar hon. Hon fortsätter, och i rösten har hon en tillbakahållen men otålig ilska:
– Förra veckan gick min man ensam ut på fälten för att jobba. Där hittade en pistolman honom. Pistolmannen frågade vad han gjorde där och min man ljög och sa att han var med några andra och jobbade. Min man trodde att hans sista stund var kommen, att han skulle bli avrättad. Som tur var kom andra från rörelsen åt hans håll och när pistolmannen hörde dem komma gav han sig av.
– Ibland hjälper det inte att vara många. För två månader sedan tog sig pistolmän in i vårt läger och fångade en man som är för gammal för att kunna försvara sig. De drog ut den gamle mannen ur lägret så att han fick skrapsår och när de var tillräckligt långt borta sparkade och slog de honom, säger hennes vän.
– Vi hade plockat blad till våra barackers tak och blev påkomna av pistolmän när vi var på väg tillbaka. Vi var tre kvinnor. De slog oss på huvudet med sina pistoler. Vi kunde skydda oss med bladen men så fort vi kommit in i lägret började de skjuta efter oss. De sköt många skott, berättar hon.
– Ingen är säker, vi har en som är fjorton och en som är femton med skottskador, säger hennes vän.
– På andra sidan vägen finns ett annat acapamento. Det är folk från O Sindicato Dos Trabalhadores Rurais (brasilianska lantarbetarförbundet) som ockuperar marken där men de slåss mot samma jordägare som vi. En man där blev skjuten med tre skott, två i ryggen och ett i nacken. Mannen blev skjuten på nära håll, det var en avrättning. Jag såg själv den döda kroppen. Det var för fyra månader sedan, säger vännen.
– Vilka blir pistolmän, undrar jag.
– De ser ut som vi, de är fattiga. Många är poliser eller före detta poliser, svarar hon.
– Här finns rättvisan bara för de rika, säger vännen.
2008-11-07
En berättelse om acapamentot Luis Carlos Prestes
någonstans i Pará
Han är koordinator för acapamenton Luis Carlos Prestes. Han ser ut att vara ungefär 35 år gammal. Hans kropp är smal och väldefinierad. Hans kläder är både lappade och sönder, men jag har aldrig sett honom otvättad och hans skägg är välansat.
Den här jordockupationen är två år gammal. Vi saknar fortfarande organsering av vår produktion och av vårt hälsoarbete, men vi har också haft stora framsteg. Vi lever i den minst våldsamma delen av Pará. Därför har vi haft tid för andra kamper, kampen att organisera oss på ett bra sätt. Allt vi har uppnått har ändå varit i kamp mot jordägaren, som vill ha bort oss härifrån.
För oss är basarbetet viktigt. Vi arbetar så att varje familj som är här kan delta med sina synpunkter och lösa sina särskilda behov. Familjerna kommer både från de närmaste omgivningarna och från städer längre bort. Det har varit ett stort arbete att få alla familjerna att fungera bra ihop.
3 januari 2007 gjorde vi ett första försök att ockupera jorden. Då blev vi brutalt avvisade av jordägaren, det vill säga den som påstår sig vara ägare till jorden. Hans män kom i en lastbil och angrep oss. Vi gav inte upp utan byggde istället tält längsmed vägen. I maj gjorde vi ett nytt försök att ockupera. Den gången blev många skjutna. En dog och många som bor här nu har fortfarande kulor i kropparna.
Till sist lyckades vi ockupera jorden här, närmast jordlottens viktigaste hus. Vi har gjort om jordägarens bassäng till fiskodling.
Det har spillts blod för att komma hit men vi har också haft stora framgångar. Vi har skapat oss ett bättre liv. Familjerna är organiserade i kärngrupper och vi har delat upp oss i sektorer som tillgodoser olika behov. Det finns sektorer för hälsa, produktion och utbildning. Vi har också en ungdomsgrupp. Vi har ansträngt oss för att fixa bra saker åt barnen och de unga, till exempel har vi dagisverksamhet i vår ”lekstuga”. Vi har byggt en skola och vi har samlat ihop böcker till ett bibliotek.
Vi kan leva nästan uteslutande på det vi själva odlar. Vi odlar kollektivt och det vi inte äter kan vi sälja för att betala el och annat. Vi har hört från Incra (institutet för jordreform) att vi snart ska få papper på jorden.
Här bor 79 familjer.
Han är koordinator för acapamenton Luis Carlos Prestes. Han ser ut att vara ungefär 35 år gammal. Hans kropp är smal och väldefinierad. Hans kläder är både lappade och sönder, men jag har aldrig sett honom otvättad och hans skägg är välansat.
Den här jordockupationen är två år gammal. Vi saknar fortfarande organsering av vår produktion och av vårt hälsoarbete, men vi har också haft stora framsteg. Vi lever i den minst våldsamma delen av Pará. Därför har vi haft tid för andra kamper, kampen att organisera oss på ett bra sätt. Allt vi har uppnått har ändå varit i kamp mot jordägaren, som vill ha bort oss härifrån.
För oss är basarbetet viktigt. Vi arbetar så att varje familj som är här kan delta med sina synpunkter och lösa sina särskilda behov. Familjerna kommer både från de närmaste omgivningarna och från städer längre bort. Det har varit ett stort arbete att få alla familjerna att fungera bra ihop.
3 januari 2007 gjorde vi ett första försök att ockupera jorden. Då blev vi brutalt avvisade av jordägaren, det vill säga den som påstår sig vara ägare till jorden. Hans män kom i en lastbil och angrep oss. Vi gav inte upp utan byggde istället tält längsmed vägen. I maj gjorde vi ett nytt försök att ockupera. Den gången blev många skjutna. En dog och många som bor här nu har fortfarande kulor i kropparna.
Till sist lyckades vi ockupera jorden här, närmast jordlottens viktigaste hus. Vi har gjort om jordägarens bassäng till fiskodling.
Det har spillts blod för att komma hit men vi har också haft stora framgångar. Vi har skapat oss ett bättre liv. Familjerna är organiserade i kärngrupper och vi har delat upp oss i sektorer som tillgodoser olika behov. Det finns sektorer för hälsa, produktion och utbildning. Vi har också en ungdomsgrupp. Vi har ansträngt oss för att fixa bra saker åt barnen och de unga, till exempel har vi dagisverksamhet i vår ”lekstuga”. Vi har byggt en skola och vi har samlat ihop böcker till ett bibliotek.
Vi kan leva nästan uteslutande på det vi själva odlar. Vi odlar kollektivt och det vi inte äter kan vi sälja för att betala el och annat. Vi har hört från Incra (institutet för jordreform) att vi snart ska få papper på jorden.
Här bor 79 familjer.
2008-11-04
World Social Forum i Belém
29 januari till 1 februari 2009 arrangeras det femte World Social Forum i Belém i delstaten Pará i norra Brasilien. Forumet för samman aktivister, intellektuella och sociala rörelser från hela världen. Det utmanar det slutna World Economic Forum, och symboliserar en alternativ världsordning som utgår ifrån människors behov.
– Genom World Social Forum kan vi få ut vårt budskap att det som världens ledare kallar den finansiella krisen egentligen är en social kris som måste lösas med social kamp, säger Joaqin Piñero. Han är aktivist inom MST, de jordlösas rörelse, som är en av de rörelser som tagit initiativ till forumet. Han fortsätter:
– Forumet är ett uttryck för en stor rörelse. Viktigast är den praktik som sker mellan forumen. På World Social Forum kommer vi överens om strategier och aktioner. Vi utbyter erfarenheter och enar oss.
Tidigare World Social Forum i Brasilien har arrangerats i Porto Alegre i södra delen av landet. Den här gången hoppas arrangörerna få stöd av delstatsregeringen i Pará som leds av det brasilianska vänsterpartiet PT. Forumet förväntas besökas av mellan 30 000 och 50 000 deltagare.
– För oss i MST är det viktigt att att forumet även i framtiden är pluralistiskt. Så länge vi inte tvingar forumet att tala med en röst kan vi inte heller bli ideologiskt splittrade, säger Joaqin.
Det här är resultatet av intervjun med Joaqin Piñero som jag gjorde i São Paulo för ett tag sedan. Texten kommer att publiceras i tidskriften Latinamerika.
– Genom World Social Forum kan vi få ut vårt budskap att det som världens ledare kallar den finansiella krisen egentligen är en social kris som måste lösas med social kamp, säger Joaqin Piñero. Han är aktivist inom MST, de jordlösas rörelse, som är en av de rörelser som tagit initiativ till forumet. Han fortsätter:
– Forumet är ett uttryck för en stor rörelse. Viktigast är den praktik som sker mellan forumen. På World Social Forum kommer vi överens om strategier och aktioner. Vi utbyter erfarenheter och enar oss.
Tidigare World Social Forum i Brasilien har arrangerats i Porto Alegre i södra delen av landet. Den här gången hoppas arrangörerna få stöd av delstatsregeringen i Pará som leds av det brasilianska vänsterpartiet PT. Forumet förväntas besökas av mellan 30 000 och 50 000 deltagare.
– För oss i MST är det viktigt att att forumet även i framtiden är pluralistiskt. Så länge vi inte tvingar forumet att tala med en röst kan vi inte heller bli ideologiskt splittrade, säger Joaqin.
---
Det här är resultatet av intervjun med Joaqin Piñero som jag gjorde i São Paulo för ett tag sedan. Texten kommer att publiceras i tidskriften Latinamerika.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
