Lula, vi vill ha jord

Lennart Kjörling och Lasse Westman gjorde filmen Lula, vi vill ha jord. Den finns att ladda ned här. (Länken går till Piratebay, men filmen är laglig att ladda ned och sprida.)

Varför ockuperar ni?

Max da Rocha som arbetar för Latinamerikagrupperna i Brasilien har gjort följande videointervjuer. Mer fakta finns på bloggen Störa Enso.

Intervju med Railda Sousa dos Santos, MLT, Bahia from Max da Rocha on Vimeo.

Intervju med Nelson de Jesus, MST, Bahia from Max da Rocha on Vimeo.

Ockupationer i Brasilien

Lennart Kjörling meddelar:

Lantarbetande kvinnor har precis genomfört fyra ockupationer i Brasilien

Jordbruksministeriet har ockuperats av 800 kvinnor, då man menar att det för en politik som leder till en felaktig modell. Man vill istället inrikta sig på jordreform som ger arbetstillfällen istället för den nuvarande modellen som inriktas på stora multinationella företag, monokulturer och som hotar miljön. Samtidigt protesterar man mot att MSTs skolor i delstaten Rio Grande do Sul stängs.

I delstaten Espirito Santo har 1 300 kvinnor ockuperat det delvis norskägda pappersmasseföretaget Aracruz hamn. Man menar att företagets väldiga jordinnehav som som används för att plantera eukalyptus innebär ett hot mot matsäkerheten, miljön och jordreformen.

I delstaten Rio Grande do Sul har 600 kvinnor ockuperat en fazenda tillhörig pappersmasseföretaget Votorantim. Man menar att företaget inte har skapat de arbetstillfällen man utlovat. Deras eukalyptus-odlingarkommer att förbruka 20 procent mer vatten än det vatten som området får genom regn. Det kommer att råda vattenbrist, det finns risk för ökenspridning och marken kommer att försuras.

I delstaten São Paulo har världens största sockerbruk / etanol-producent ockuperats av 600 kvinnor. Man menar att produktionen av etanol inte är ekologiskt hållbar. Dessutom har 103 olika åtalspunkter kring företagetsagerande lämnats in till åklagarmyndigheten.

What Paper Can Do

Bland mycket annat är den här bloggen ett sätt att undersöka och utveckla mötet mellan aktivist- och forskarrollen. En sådan mötespunkt är bemötandet av det högst oärliga svenskfinska företaget Stora Enso. Politiker, som det bevisats tidigare har betalats av företaget, hetsar nu mot MST i framför allt delstaten Rio Grande do Sul. Rörelsens organisatörer förföljs och fängslas, infrastrukturen i dess lokalsamhällen förstörs. Sociala rörelser i Brasilien, Sverige och Finland försöker nu ta tillbaka initiativet. I fredags (6 mars) ockuperade till exempel Greenpeace Stora Ensos huvudkontor i Finland. Fler aktioner är att vänta. Här är ett flygblad vi i Latinamerikagrupperna och MST-stödgrupperna har tagit fram:

”What paper can do”

Så lyder Stora Ensos, det svensk-finska världsledande pappersmassaföretaget, slogan. Bakom miljonvinsten och en fin fasad av ett företag som säger sig ta ansvar döljer sig en helt annan verklighet om vad paper really can do…

Den 4 mars förra året genomförde kvinnor från de jordlösas rörelse i Brasilien en aktion mot Stora Ensos illegala eukalyptusplantage i delstaten Rio Grande do Sul. Militärpolisen sattes in mot kvinnorna och konfrontationen var så brutal att ett femtiotal kvinnor och barn skadades och lämnades utan läkarvård och mat i sex timmar. Två av kvinnorna var gravida och riskerade missfall på grund av händelsen. Media nekades tillträde till området. Enligt de jordlösas rörelse i Brasilien (MST) har Stora Enso mycket goda relationer med militärpolisen och misstänks ha varit delaktigt i händelsen.

Enligt brasiliansk lag får utländska företag inte äga land närmare än 150 km från gränsen. Med hjälp av ett brasilianskt bulvanföretag kunde Stora Enso dock köpa upp mark endast 20 km från gränsen. Det ”brasilianska företaget” har fortfarande inte kunnat visa hur man finansierat markköpet. Marken i området är numera en eukalyptusplantage anlagd av Stora Enso. Det var i detta område kvinnorna från MST genomförde aktionen. Stora Ensos själva hävdar att ”Vi återger våra affärstransaktioner öppet, korrekt och rättvisande i koncernens bokföring”.

Med anledning av att det nu är ett år sedan händelsen vill vi skapa uppmärksamhet i Sverige kring Stora Ensos verksamhet och sätta press på företaget att ta ansvar för sin produktion och dess konsekvenser i Brasilien. Samtidigt som vi gör detta i Sverige sker en rad manifestationer mot Stora Enso i Brasilien, bland annat organiserade av de jordlösas rörelse (MST).

Stora Ensos närvaro i Brasilien innebär också att jordreformen, med fördelning av jord till de jordlösa fördröjs. Detta på grund av att Stora Enso bland annat köpt upp mark från storgods som annars skulle ha omfördelats genom jordreformen. Bara i delstaten Rio Grande do Sul planerar Stora Enso med samarbetspartners att år 2014 ha expanderat till att ha plantager anlagda på en yta av en miljon hektar (ett hektar motsvarar ungefär en fotbollsplan). Enligt Stora Enso ”stärker eukalyptusplantagen välfärden för lokalbefolkningen”.

Stora Ensos verksamhet får också allvarliga konsekvenser för miljön. Företaget självt menar att ”Vi tillämpar ett uthålligt skogsbruk som bevarar den biologiska mångfalden, mark- och vattenresurser samt skyddar ekosystemens tillstånd och ekologiska funktioner”. Stora Ensos eukalyptusplantager är dock enorma monokulturer. Detta innebär att man på denna areal trängt bort den biologiska mångfald av djur- och växtarter som tidigare levt här till förmån för eukalyptusen. Vissa djur- och växtarter finns bara i det område i södra Brasilien där Stora Enso nu expanderar. Flera sociala rörelser i Brasilien kallar monokulturen för ”den gröna öknen”. Stora Ensos plantager har anlagts utan att en miljökonsekvensanalys gjorts. Detta är ett brott mot den brasiliansk lag. Stora Ensos etablering i södra Brasilien förskjuter annan markanvändning norrut, vilket i slutändan inkräktar på stora regnskogsområden.

Trots att det i Stora Ensos principer för socialt ansvar står att ”företaget undviker politiska bidrag” har det framkommit att Stora Enso lämnat generösa sådana bidrag, bland annat till den nuvarande guvernören i delstaten Rio Grande do Sul inför valet 2006. I samma delstat bistod även Stora Enso med obegränsad mängd papper under valrörelsen. Stora Enso har också bjudit lagstiftare från delstaten på resor till företagets anläggningar i Finland.

Samtidigt som Stora Ensos aktiviteter i Brasilien ger allvarliga sociala och miljömässiga konsekvenser säger företaget självt: ”För Stora Enso innebär hållbarhet att värna om miljö, människorna och samhällen där koncernen verkar”

Vi kräver att Stora Enso slutar med dubbelmoralen och tar ansvar för sitt agerande!

Bloggtips

Ibland är det svårt att veta vad som hör till ämnet. Jag tror absolut att den här nya bloggen gör det, på något sätt: www.palestinainfo.se.

Valdet mot de jordlosa

någonstans i Pará

Hon är en kort medelålders kvinna. Håret är fortfarande glansigt svart, men hon ler ett tandlöst leende. Hon sitter på en bänk utanför sin väns barack. De är jordockupanter och deltar i MST:s acapamento Luis Carlos Prestes.

– Det finns många pistolmän häromkring. De är hyrda av jordägaren. Därför har vi bestämt att ingen får lämna lägret själv, förklarar hon. Hon fortsätter, och i rösten har hon en tillbakahållen men otålig ilska:

– Förra veckan gick min man ensam ut på fälten för att jobba. Där hittade en pistolman honom. Pistolmannen frågade vad han gjorde där och min man ljög och sa att han var med några andra och jobbade. Min man trodde att hans sista stund var kommen, att han skulle bli avrättad. Som tur var kom andra från rörelsen åt hans håll och när pistolmannen hörde dem komma gav han sig av.

– Ibland hjälper det inte att vara många. För två månader sedan tog sig pistolmän in i vårt läger och fångade en man som är för gammal för att kunna försvara sig. De drog ut den gamle mannen ur lägret så att han fick skrapsår och när de var tillräckligt långt borta sparkade och slog de honom, säger hennes vän.

– Vi hade plockat blad till våra barackers tak och blev påkomna av pistolmän när vi var på väg tillbaka. Vi var tre kvinnor. De slog oss på huvudet med sina pistoler. Vi kunde skydda oss med bladen men så fort vi kommit in i lägret började de skjuta efter oss. De sköt många skott, berättar hon.

– Ingen är säker, vi har en som är fjorton och en som är femton med skottskador, säger hennes vän.

– På andra sidan vägen finns ett annat acapamento. Det är folk från O Sindicato Dos Trabalhadores Rurais (brasilianska lantarbetarförbundet) som ockuperar marken där men de slåss mot samma jordägare som vi. En man där blev skjuten med tre skott, två i ryggen och ett i nacken. Mannen blev skjuten på nära håll, det var en avrättning. Jag såg själv den döda kroppen. Det var för fyra månader sedan, säger vännen.

– Vilka blir pistolmän, undrar jag.
– De ser ut som vi, de är fattiga. Många är poliser eller före detta poliser, svarar hon.
– Här finns rättvisan bara för de rika, säger vännen.

Behöver MST en historiker från Sverige?

CEPATEC, São Paulo

Behöver MST en svensk historiker? MST är en rörelse med en egen historieproduktion. Inom MST skrivs historieböcker, bedrivs historieundervisning, diskuteras och skapas förståelse för kontinuitet och förändring. Behöver MST – som använder historia som kritisk reflektion, som mobiliserande kraft, som ideologikritik och mothegemoni, som strategiskapande resurs – finna sig i en svensk historikers utvärderande blick?

Gör inte jag samma som forskare från det globala nord gjort många gånger före mig – upptäcker och utforskar människor i syd, som om där inte fanns någon kunskap, någon historia, något vetande före min ankomst? Är det rättfärdigt och etiskt att jag bygger min karriär på deras vardag och kamp?

Att jag själv är aktivist är inte ett tillräckligt svar. Det är ändå jag som åkt till Brasilien för att vända min blick emot dem. De har ingen möjlighet att göra den motsatta rörelsen. De har inte heller någon chans att väja för min blick. Det kan till och med vara så att de behöver bli beskådade: att de tvingas visa upp sig för att skapa stöd för sin kamp.

MST behöver helt visst inte en historiker från Sverige. Historiker från Sverige behöver däremot vissa gånger MST. Det gäller att förstå uppsatsens syfte rätt. Syftet är inte att beskriva MST, utan att lära något om hur förändring skapas för att därigenom skapa utveckling i Sverige.

Forumpraktikanterna i Lissabon

Linn, Linn, Robert, Rossana. Giglia tar bilden.

Minne och glömska

Vissa händelser formas till minnen, andra glöms bort. Glömska blir till antingen för att makten markerar vissa händelser som ovärdiga att minnas eller för att det helt enkelt är plågsamt att komma ihåg. Vissa minnen, hur plågsamma de än kan vara, är nödvändiga att forma – annars blir vi konforma med synsätt som passar makten och passiva gentemot våra möjliga framsteg. Gång efter annan har folk på olika platser rest sig, krävt sin rätt och därmed utvidgat det som moraliskt kan hävdas tillhöra människan. De flesta gånger har dessa framsteg motats tillbaka, slagits ned, krossats. Repressionen är inte bara den direkta våldshandlingen, utan också våldet på minnet av framsteget. Att minnas även sådant som är svårt är ett sätt att försvara människovärdet.

Ivagno berättar om massakern vid Eldorado dos Carajas. 19 jordlösa dödades av en allians av poliser, militärer och jordägarnas inhyrda pistolmän. Ivagno, som nästan är jämngammal med mig, var 15 år då han gick i marschen som överfölls. Händelsen ändrade hans liv, den tvingade honom att bli medveten. Han bestämde sig för att bli ledare inom MST.

Jag känner hur min kropp försvarar sig mot berättelsen. Den blir spänd och hård och jag tänker att nej, så farligt var det nog inte. Dessutom var det längesedan. Det kan väl få vara glömt? Visst ska jag inte behöva tänka på den svåra dagen, visst kan jag låta Ivagnos minnen rinna av mig?

Victoria som är vår värd för kvällen gör quinoa och fisk. Victoria är född i Bolivia och berättar att det varit en lång kamp för att vi ska få äta quinoa i dag.

– Spanjorerna jagade inte bara människor, de jagade grödor också. Den som blev påkommen med att odla quinoa fick händerna avhuggna.

Än en gång den där spontana förnekelsen, inte behöver väl jag höra på när människor behandlar andra människor så? Det angår inte mig, det är inte en del av mitt liv. Kan det ens vara sant, att någon råkat ut för något sådant?

Ivagno igen:

– Regeringen Cardoso gav inget politiskt stöd till de jordlösa. Under den tiden stöddes tvärtom repressionen mot sociala rörelser ideologiskt. Det skapade ett utrymme för krafter inom polisen och militären att agera som om det fortfarande var diktatur. De kunde inte förbjuda människor att organisera sig. Istället kriminaliserade de våra kampmetoder och de förföljde våra ledare. De sköt våra ledare framför oss. En som var ledare för MST fångades framför mig. Polisen höll en pistol mot hans huvud och tvingade honom att skrika MST. När han skrikit sköt de.

Jag känner ilska men kan inte ge den en riktning – kroppen ändrar sig: än en gång förnekelse och därefter uppgivenhet. Jag förnekar inte Ivagnos berättelse utan vad den får mig att känna. Min reaktion gör de dödades liv mindre värt och gör det som var deras kamp futtigt. Min reaktion är omänsklig. Att jag förnekar mina känslor fullbordar förtrycket.

På agitationsresa

Daniellas röst låter ansträngd och hon hostar allt oftare. Det är därför jag ger henne min jacka. Hon tar den inte på sig utan sveper den över huvudet. Sedan springer vi genom regnet och Daniella lär oss portugisiska svordomar efterhand som hon förbannar vädret. Jag, Charlotta och Linn skriker med och snart blir det en ramsa, en takt av vokalljud och nasaler som inte betyder så mycket för mig mer än glädje över att slippa vara ensam om att bli våt. Första veckan av vår agitationsturné går bra.

Vi ska inte långt i regnet, snart är vi i skydd i huset där vi fått sängplatser. Jag säger till Daniella att vila. Förkylningen har öppnat sina käftar men ännu inte slutit dem. Om det ska bli någon agitation nästa vecka måste hon vila. Daniella ler och svarar med lugn men bestämd röst att så länge folket lider tänker hon inte vila.

På min brutna och bristfälliga portugisiska kommer jag bara på en kort fras som låter som en order: vai dormir, gå och sov. Min outvecklade språkkänsla formar orden liksom ett avfärdande av hennes princip, jag ångrar mig genast. Utan Linn och Charlotta som kan mer av språket än jag griper jag efter ord och fraser som kan bära, släta över, föra framåt. Daniella räddar efter en stund situationen och sammanfattar vår stegvis stapplande konversation. Hon säger:

– När jag arbetar tillsammans med andra måste jag tänka på mina egna behov sist, efter att jag tänkt på vad du behöver och vad du behöver och vad du behöver, och jag måste lita på att du gör samma och därför ser vad jag behöver.

Jag svarar att det är det som är solidaritet. Sen vill jag säga att det är en kunskap som vänstern över hela världen bär på, men hittar inte ordet för kunskap och säger i stället ”idé”. Daniella avbryter och avslutar det som hon tror är min mening: ”du menar att det är en idé och inte praktik!”. Hon nöjer sig med detta och går upp för trappan för att ligga ner en stund. Daniella är besluten, disciplinerad, engagerad – men hon är realist och inte idealist. Hon accepterar att hennes vila också är ett sätt att vara solidarisk.

Fast när hon försvunnit upp för trappan hör jag knattret från ett tangentbord och förstår att hon tjuvar till sig tid för att skriva en rapport till sin organisation i Brasilien.