Minne och glömska

Vissa händelser formas till minnen, andra glöms bort. Glömska blir till antingen för att makten markerar vissa händelser som ovärdiga att minnas eller för att det helt enkelt är plågsamt att komma ihåg. Vissa minnen, hur plågsamma de än kan vara, är nödvändiga att forma – annars blir vi konforma med synsätt som passar makten och passiva gentemot våra möjliga framsteg. Gång efter annan har folk på olika platser rest sig, krävt sin rätt och därmed utvidgat det som moraliskt kan hävdas tillhöra människan. De flesta gånger har dessa framsteg motats tillbaka, slagits ned, krossats. Repressionen är inte bara den direkta våldshandlingen, utan också våldet på minnet av framsteget. Att minnas även sådant som är svårt är ett sätt att försvara människovärdet.

Ivagno berättar om massakern vid Eldorado dos Carajas. 19 jordlösa dödades av en allians av poliser, militärer och jordägarnas inhyrda pistolmän. Ivagno, som nästan är jämngammal med mig, var 15 år då han gick i marschen som överfölls. Händelsen ändrade hans liv, den tvingade honom att bli medveten. Han bestämde sig för att bli ledare inom MST.

Jag känner hur min kropp försvarar sig mot berättelsen. Den blir spänd och hård och jag tänker att nej, så farligt var det nog inte. Dessutom var det längesedan. Det kan väl få vara glömt? Visst ska jag inte behöva tänka på den svåra dagen, visst kan jag låta Ivagnos minnen rinna av mig?

Victoria som är vår värd för kvällen gör quinoa och fisk. Victoria är född i Bolivia och berättar att det varit en lång kamp för att vi ska få äta quinoa i dag.

– Spanjorerna jagade inte bara människor, de jagade grödor också. Den som blev påkommen med att odla quinoa fick händerna avhuggna.

Än en gång den där spontana förnekelsen, inte behöver väl jag höra på när människor behandlar andra människor så? Det angår inte mig, det är inte en del av mitt liv. Kan det ens vara sant, att någon råkat ut för något sådant?

Ivagno igen:

– Regeringen Cardoso gav inget politiskt stöd till de jordlösa. Under den tiden stöddes tvärtom repressionen mot sociala rörelser ideologiskt. Det skapade ett utrymme för krafter inom polisen och militären att agera som om det fortfarande var diktatur. De kunde inte förbjuda människor att organisera sig. Istället kriminaliserade de våra kampmetoder och de förföljde våra ledare. De sköt våra ledare framför oss. En som var ledare för MST fångades framför mig. Polisen höll en pistol mot hans huvud och tvingade honom att skrika MST. När han skrikit sköt de.

Jag känner ilska men kan inte ge den en riktning – kroppen ändrar sig: än en gång förnekelse och därefter uppgivenhet. Jag förnekar inte Ivagnos berättelse utan vad den får mig att känna. Min reaktion gör de dödades liv mindre värt och gör det som var deras kamp futtigt. Min reaktion är omänsklig. Att jag förnekar mina känslor fullbordar förtrycket.