Charles Trocate och dödshotet

Några nätter sov jag och de jag reste med hemma hos Charles Trocate, som är en av regionsamordnarna för MST i Pará. Vi lyssnade på Charles jazzsamling och såg hans filmer om den svarta medborgarrättsrörelsen i USA. Charles såg vi mest på kvällarna, då han satt i köket och förberedde morgondagens att göra-lista. Numera sover inte Charles hemma eftersom han mottagit dödshot från någon jordägares pistolmän.

Charles är intervjuad av tidningen Latinamerika:

Den 6 april hölls ett möte i staden Marabá i Pará, lett av ordföranden för det nationella jordbruksrådet. Ett flertal kongressledamöter, delstatspolitiker och cirka 500 storgodsägare deltog i mötet. Deltagarna kritiserade statens tröghet i ingripanden då sociala rörelser, som MST, ockuperar storgods. Politikerna svarade i sin tur med att uppmana storgodsägarna att beväpna sig själva och organisera miliser då staten dröjer med att undsätta dem, berättar Charles.

Strax därefter, den 18 april, skedde en våldsam konfrontation på ett ockuperat storgods i Pará. Åtta jordlösa lantarbetare och en säkerhetsvakt skadades, två av de jordlösa skadades allvarligt. De ledande nyhetskanalerna rapporterade att de jordlösa hade provocerat fram en konfrontation. Ockupanterna anklagades för att ha hållit journalister gisslan och använts dem som mänskliga sköldar. Snabbt uppmanade flera oppositionspolitiker och ordföranden för Brasiliens högsta domstol, Gilmar Mendes, till hårdare tag mot MST och andra sociala rörelser.

Läs hela intervjun här.

Lula, vi vill ha jord

Lennart Kjörling och Lasse Westman gjorde filmen Lula, vi vill ha jord. Den finns att ladda ned här. (Länken går till Piratebay, men filmen är laglig att ladda ned och sprida.)

Varför ockuperar ni?

Max da Rocha som arbetar för Latinamerikagrupperna i Brasilien har gjort följande videointervjuer. Mer fakta finns på bloggen Störa Enso.

Intervju med Railda Sousa dos Santos, MLT, Bahia from Max da Rocha on Vimeo.

Intervju med Nelson de Jesus, MST, Bahia from Max da Rocha on Vimeo.

Ockupationer i Brasilien

Lennart Kjörling meddelar:

Lantarbetande kvinnor har precis genomfört fyra ockupationer i Brasilien

Jordbruksministeriet har ockuperats av 800 kvinnor, då man menar att det för en politik som leder till en felaktig modell. Man vill istället inrikta sig på jordreform som ger arbetstillfällen istället för den nuvarande modellen som inriktas på stora multinationella företag, monokulturer och som hotar miljön. Samtidigt protesterar man mot att MSTs skolor i delstaten Rio Grande do Sul stängs.

I delstaten Espirito Santo har 1 300 kvinnor ockuperat det delvis norskägda pappersmasseföretaget Aracruz hamn. Man menar att företagets väldiga jordinnehav som som används för att plantera eukalyptus innebär ett hot mot matsäkerheten, miljön och jordreformen.

I delstaten Rio Grande do Sul har 600 kvinnor ockuperat en fazenda tillhörig pappersmasseföretaget Votorantim. Man menar att företaget inte har skapat de arbetstillfällen man utlovat. Deras eukalyptus-odlingarkommer att förbruka 20 procent mer vatten än det vatten som området får genom regn. Det kommer att råda vattenbrist, det finns risk för ökenspridning och marken kommer att försuras.

I delstaten São Paulo har världens största sockerbruk / etanol-producent ockuperats av 600 kvinnor. Man menar att produktionen av etanol inte är ekologiskt hållbar. Dessutom har 103 olika åtalspunkter kring företagetsagerande lämnats in till åklagarmyndigheten.

What Paper Can Do

Bland mycket annat är den här bloggen ett sätt att undersöka och utveckla mötet mellan aktivist- och forskarrollen. En sådan mötespunkt är bemötandet av det högst oärliga svenskfinska företaget Stora Enso. Politiker, som det bevisats tidigare har betalats av företaget, hetsar nu mot MST i framför allt delstaten Rio Grande do Sul. Rörelsens organisatörer förföljs och fängslas, infrastrukturen i dess lokalsamhällen förstörs. Sociala rörelser i Brasilien, Sverige och Finland försöker nu ta tillbaka initiativet. I fredags (6 mars) ockuperade till exempel Greenpeace Stora Ensos huvudkontor i Finland. Fler aktioner är att vänta. Här är ett flygblad vi i Latinamerikagrupperna och MST-stödgrupperna har tagit fram:

”What paper can do”

Så lyder Stora Ensos, det svensk-finska världsledande pappersmassaföretaget, slogan. Bakom miljonvinsten och en fin fasad av ett företag som säger sig ta ansvar döljer sig en helt annan verklighet om vad paper really can do…

Den 4 mars förra året genomförde kvinnor från de jordlösas rörelse i Brasilien en aktion mot Stora Ensos illegala eukalyptusplantage i delstaten Rio Grande do Sul. Militärpolisen sattes in mot kvinnorna och konfrontationen var så brutal att ett femtiotal kvinnor och barn skadades och lämnades utan läkarvård och mat i sex timmar. Två av kvinnorna var gravida och riskerade missfall på grund av händelsen. Media nekades tillträde till området. Enligt de jordlösas rörelse i Brasilien (MST) har Stora Enso mycket goda relationer med militärpolisen och misstänks ha varit delaktigt i händelsen.

Enligt brasiliansk lag får utländska företag inte äga land närmare än 150 km från gränsen. Med hjälp av ett brasilianskt bulvanföretag kunde Stora Enso dock köpa upp mark endast 20 km från gränsen. Det ”brasilianska företaget” har fortfarande inte kunnat visa hur man finansierat markköpet. Marken i området är numera en eukalyptusplantage anlagd av Stora Enso. Det var i detta område kvinnorna från MST genomförde aktionen. Stora Ensos själva hävdar att ”Vi återger våra affärstransaktioner öppet, korrekt och rättvisande i koncernens bokföring”.

Med anledning av att det nu är ett år sedan händelsen vill vi skapa uppmärksamhet i Sverige kring Stora Ensos verksamhet och sätta press på företaget att ta ansvar för sin produktion och dess konsekvenser i Brasilien. Samtidigt som vi gör detta i Sverige sker en rad manifestationer mot Stora Enso i Brasilien, bland annat organiserade av de jordlösas rörelse (MST).

Stora Ensos närvaro i Brasilien innebär också att jordreformen, med fördelning av jord till de jordlösa fördröjs. Detta på grund av att Stora Enso bland annat köpt upp mark från storgods som annars skulle ha omfördelats genom jordreformen. Bara i delstaten Rio Grande do Sul planerar Stora Enso med samarbetspartners att år 2014 ha expanderat till att ha plantager anlagda på en yta av en miljon hektar (ett hektar motsvarar ungefär en fotbollsplan). Enligt Stora Enso ”stärker eukalyptusplantagen välfärden för lokalbefolkningen”.

Stora Ensos verksamhet får också allvarliga konsekvenser för miljön. Företaget självt menar att ”Vi tillämpar ett uthålligt skogsbruk som bevarar den biologiska mångfalden, mark- och vattenresurser samt skyddar ekosystemens tillstånd och ekologiska funktioner”. Stora Ensos eukalyptusplantager är dock enorma monokulturer. Detta innebär att man på denna areal trängt bort den biologiska mångfald av djur- och växtarter som tidigare levt här till förmån för eukalyptusen. Vissa djur- och växtarter finns bara i det område i södra Brasilien där Stora Enso nu expanderar. Flera sociala rörelser i Brasilien kallar monokulturen för ”den gröna öknen”. Stora Ensos plantager har anlagts utan att en miljökonsekvensanalys gjorts. Detta är ett brott mot den brasiliansk lag. Stora Ensos etablering i södra Brasilien förskjuter annan markanvändning norrut, vilket i slutändan inkräktar på stora regnskogsområden.

Trots att det i Stora Ensos principer för socialt ansvar står att ”företaget undviker politiska bidrag” har det framkommit att Stora Enso lämnat generösa sådana bidrag, bland annat till den nuvarande guvernören i delstaten Rio Grande do Sul inför valet 2006. I samma delstat bistod även Stora Enso med obegränsad mängd papper under valrörelsen. Stora Enso har också bjudit lagstiftare från delstaten på resor till företagets anläggningar i Finland.

Samtidigt som Stora Ensos aktiviteter i Brasilien ger allvarliga sociala och miljömässiga konsekvenser säger företaget självt: ”För Stora Enso innebär hållbarhet att värna om miljö, människorna och samhällen där koncernen verkar”

Vi kräver att Stora Enso slutar med dubbelmoralen och tar ansvar för sitt agerande!

Vad jordreform verkligen handlar om

Jag läser Cutting the Wire av Sue Branford och Jan Rocha. Det är en mycket bra bok, som jag rekommenderar alla som vill veta mer om MST – eller som helt enkelt är intresserade av att läsa ett välskrivet långreportage någonstans på gränsen mellan historia och journalistik.

Strax före sin död 1996 återberättade utbildaren Paulo Freire, som stödde MST passionerat, ett besök han gjort på en MST-bosättning. "Jag kommer aldrig att glömma ett vackert tal som en som arbetar med alfabetisering och som bodde i ett enormt assentamento i Rio Grande do Sul höll. "Genom vårt arbete och vår kamp lyckades vi klippa latifúndions taggtråd, och ockupera den", sa han. "Men när vi kommit så långt upptäckte vi att det fanns mycket mer taggtråd, så som taggtråden av vår egen okunskap. Jag insåg att ju mindre vi visste om världen desto bättre var det för jordägarna, och ju mer kunskap vi fick, desto räddare blev jordägarna." Medan han talade, insåg jag vad verklig jordreform är för något. "Vi har tre inhägnader att riva ned", säger [en av MST:s ledande intellektuella, João Pedro] Stédile. "Det är inhägnaden storgods, inhägnaden okunskap och inhägnaden kapital."

Miguel Stédile om berättande i MST

Miguel Stédile är utbildad historiker i ett av de utbyten som MST genomför med universitet i Brasilien. Jag träffar honom på en paus under MST:s Semana Cultural i Belém.

Vad betyder berättandet som medium för MST?
– För oss i rörelsen har historien en mycket viktig roll eller funktion. För i Brasiliens historia, vid fler tillfällen, har arbetarnas historia avbrutits, alltid på ett mycket våldsamt sätt. Innan de sociala rörelserna lyckades växa, mogna, eliminerades de. Särskilt bonderörelsen. Därför är det viktigt för oss att återta historien om bonderörelsernas kamp för mark, för att lära av det bönderna redan ackumulerat, av det de redan konstruerat, eller av det de redan ägde.
– Till exempel, jordockupationerna, det var inte MST som skapade jordockupationerna, jordockupationerna är del av bonderörelserna i hela världen. Det var vad Hobsbawm skrev om det, om likheterna mellan ockupationerna i Bolivia och Italien. Sättet på vilket MST organiserar sig, utan ordförande, med kollektiva organisationer, det har vi lärt oss av andra rörelser som föregick oss. Vi har också lärt på vilket sätt o latifúndio och de dominerande klasserna behandlade dessa sociala rörelser. På vilket sätt de försökte förstöra dessa rörelser. Inte enbart med våld, men genom att försöka bedra, försöka korrumpera rörelserna.
– Nästa år fyller MST 25. Detta betyder att vi är den sociala rörelse som existerat längst på landsbygden i Brasiliens historia. Ingen annan social rörelse varade så länge. Detta betyder att vi har flera generationer, personer som levt inom samma rörelse. Och historien hjälper oss att inte upprepa fel från det förgångna, men också att inte uppfinna något nytt i varje ögonblick, att utnyttja det som vår rörelse konstruerat för att veta vilka steg vi bör ta härnäst.

Är historia något man gör eller något man berättar?
– Historien är något som man gör med handlingar. Den är del av det mänskliga livet som består av handling. Men historien görs inte av människor en och en, det är i relationen som den fastställs. Och den skapas också av motsättningar och av motsatserna som existerar i samhället, i livet. Därför är historien heller inte något stillastående, statiskt. Den är ständigt i rörelse. Den konstrueras ständigt.
– Det finns också sätt att se på det förflutna och återuppfinna historien, historiska processer som återberättas genom den samtida blicken. Det sätt på vilket vi ser på historien är alltid härifrån, från nuet, från idag. Därmed kommer vi ofta att se på historien och söka i den efter samma bekymmer som vi har idag. På liknande sätt, fast från den motsatta utgångspunkten, kommer de dominerande klasserna välja att berätta historien på ett sätt som rättfärdigar nuet.

Kan du beskriva hur berättande går till inom MST, dess var, när och hur?
– På många sätt. Då vår rörelse är en bonderörelse är det en mycket muntlig rörelse. Den är inte så mycket för att skriva, snarare tala. Rörelsens historia berättas på många sätt, till exempel, stunden som vi har före aktiviteterna, a mística, som är mer än en teater, mer än en representation, den är ett sätt att konstruera historiska minnen (rememorar), att återberätta historien. Inte bara vår historia, även andras historier.
– Musiken inom rörelsen är ett sätt att registrera historien. Vi har en populär visa, nu är den väl femton år gammal. Denna visa berättade om våra uppgifter, vad vi borde göra, det första att ockupera, det andra att göra motstånd mot våldet, statens repression, polisen, de paramilitära miliserna, och det tredje att producera, efter att vi erövrat marken, att producera livsmedel, att organisera produktionen. Detta är en visa som berättar om våra uppgifter vid det momentet. Det är samma visa, i delstaterna, i assentamentos, i acampamentos. För det första hjälper denna visa oss att förstå det specifika momentet i vilket vi levde, en tid där staten agerade mycket våldsamt. 1990, under president Fernando Coller, hade republiken fattat beslut om att utradera rörelsen. Och, på samma gång, fortsätter folk idag att sjunga denna visa, men de har lagt till, inkluderat nya verser. Tidigare var det tre handlingar, idag sjunger de: “vår fjärde uppgift, femte, sjätte”. Nya handlingar, nya utmaningar, dyker upp. När de gör detta återskapar de också musiken, återskapar historien.
– Tillfällen, som detta möte [det vill säga Semana Cultural, MST:s kulturvecka], är också tillfällen för att konstruera historiska minnen (rememorar). Ni såg dekorationerna, utsmyckningen, bilder, till exempel, precis vid ingången … För trehundra år sedan genomfördes i Pará en folklig revolt av ursprungsfolk och slavar. Denna revolt kallas Cabanais. Affischen för Semana Cultural är bilden av en Cabano, en indígena från denna revolt för 300 år sedan, liksom bilder av Ché, och andra historiska ögonblick. I går kväll, när folk reciterade poesi, talade de också om historiska ögonblick, om sitt liv. På detta sätt är alla dessa stunder, inte bara kulturella, utan samtidigt MST:s tillfällen att berätta historien.
– Och naturligtvis berättas historia också i skolorna. Inom rörelsens utbildningsstrategi, som är mycket influerad av Paulo Freire, kretsar lektionerna alltid kring de konkreta omständigheter som människor lever under. Här i Brasilien lär alla sig med samma böcker, vi lär oss bokstaven a, genom att säga a som i avião (flygplan), men om du levde i en liten by där det inte fanns elektricitet, har du aldrig ens sett, kan du aldrig ens föreställa dig vad ett flygplan är. Eller så talade de om frukter som inte finns i din region, u som i uva (druva). Paulo Freires metod däremot, utgår från den verklighet i vilken vi lever. Och också i skolan försöker man studera och berätta historien med utgångspunkt i den verklighet som dessa barn lever.

Finns det en stor eller dominerande berättelse inom MST?
– Som … en enstaka version? Nej, inte en enstaka, för vi är en mycket stor rörelse. Och efter 25 år finns det stora historier, en marsch med två tusen personer, en marsch från São Paulo till Brasília som varade tjugo till trettio dagar. Dessa är historier där många människor deltog, stora historier. Vår kongress med 15 017 personer är ett annat exempel på en historisk händelse som omfattades av många människor. Det finns alltså stora ögonblick.
– Det finns historier som genom sin tragedi, genom våldet, är mycket välkända, ofta berättade. Som här i Pará, massakern i Eldorado dos Carajás. Men det finns också många historier som tillhör den där delstaten, det där lokalsamhället (comunidade), det där assentamentot, det där acampamentot. Eftersom det finns många kamper, många olika former för kamp, många olika reaktioner, finns det också många mindre historier, kollektiva men mindre, och stora kollektiva.

Finns några försök att skapa en gemensam berättelse av de enskilda?
– Ja. Liksom det finns saker som förenar oss, som är lika, innehåller dessa små hi-storier, från assentamentot, från acampamentot, en rikedom. De är partikulära, specifika, men bidrar till att synliggöra helheten, att ge en generell bild av rörelsen.

Hörs de partikulära historierna fortfarande i den stora berättelsen?
– Ja, för de är partikulära, de har sina karakteristika, men de har element från den generella historien. Det finns moment i vilka vi alla går igenom samma svårighet, även om MST är mindre i en delstat, om man började … Till exempel, min delstat, Rio Grande do Sul, är där MST startades, vi är äldre än 25 år för vi hade tidigare mindre passões (?), som sedan slog sig samman, och ombildade sig till MST. Och det finns delstater, som Roraima (?), där [MST] startade förra året.
– Till exempel, när vi levde under president Fernando Coller, fanns en order i alla delstater att alltid agera våldsamt mot MST. Och även under Fernando Henriques regering. Oavsett om det var i Paraná, i Rio Grande do Sul, i Pará. Också våldet manifesterade sig på olika sätt. I min delstat finns fall av barn som dog av förgiftning då storgodsägarna (os fazendeiros) besprutade ockupationerna (os acampamentos) med bekämpningsmedel från flygplan och förgiftade vattnet som människorna drack. Och det finns historier från platser där storgodsägarna (os fazendeiros) gick in med vapen, avlossade skott, mördade. I båda dessa historier började vi alla också att skapa mer musik, mer kultur, vid samma tillfälle. Vi levde i dessa generella historiska moment, med dessa partikulariteter, och dessa två fullständigas i varandra, de små historierna är del av den övergripande, och den övergripande kan ses i dessa små historier.

Jag vill sluta med en kritisk fråga. Jag har läst MST:s historiebok A História da Luta pela Terra e o MST, och jag tycker att den är eurocentrisk. Håller du med om den bilden eller har du läst boken på något annat sätt?
– Jag håller med dig. Det finns många problem som förklarar detta. Boken är verkligen mycket eurocentrisk. Varför? För det första på grund av en tradition inom den brasilianska historien. Den brasilianska historien är mycket influerad av Europa, särskilt av den franska historien, av den franska historiografin. Till exempel, i våra skolor i Brasilien, genomled vi år studerande det romerska imperiet, Grekland, franska revolutionen, och vi spenderade mindre tid studerande den brasilianska historien. Vi lärde oss inget i de brasilianska skolorna om Latinamerikas historia. Den är som något vid sidan av.
– Detta har en historisk förklaring, för Brasilien, som en monarki, ett kungadöme, av portugisiskt ursprung, konstruerade sin identitet separerat från Latinamerika, alltid med blicken mot Europa. De latinamerikanska ländernas självständighet, alla självständigheter, skedde genom revolter, av borgerligheten, det var revolter av kamp, hela processen med Simon Bolivar, Higgens (?), San Martín. Inte i Brasilien. Brasiliens vilja var att förbli ett förenat kungadöme med Portugal. När det inte längre var möjligt, hölls självständighetsförhandlingar. Alltså, vi har alltid … vår elit har alltid velat vara europeisk, den har alltid skämts för att vara i Latinamerika. Och vår utbildningsmodell tänktes på detta sätt. Vår litteratur tänktes på detta sätt. Om ni läser den brasilianska litteraturen från artonhundratalet, är den som de medeltida riddarromanerna från Europa, som Alzide, som kung Arthur. Bara det att eftersom vi inte hade någon medeltid här. Eftersom vi inte hade riddare, använde de indianerna. Därför är indianerna i historierna starka, europeiska, de betedde sig som européer, men de var “indianer”, inom citationstecken.
– Denna historieuppfattning är förhärskande i Brasilien än idag. Och den påverkar också … För boken skrevs och distribuerades av MST, eller rättare sagt … MST följde produktionen, men den skrevs inte av en MST-historiker. Det är först i år, 2008, som vi har utbildat, en klass historiker med universitetsexamen, alla jordlösa, den klass med vilken jag tog examen. Och nu utbildar vi en andra klass med historiestudenter. Därmed har rörelsen idag möjligheter att skriva om sin historia ur ett annat perspektiv, som också är mer kritiskt i förhållande till det vi själva redan har producerat. Saker som vi inte hade möjlighet till för fem, tio, tjugo år sedan.
– Vår historia var, till viss del, berättad av någon utifrån, som förde med sig defekterna från den brasilianska historietraditionen, eurocentrismen. För att ni ska få en uppfattning om detta, jag ska avsluta med det här, är det bara två år sedan det i Brasilien blev obligatoriskt att studera Afrikas historia. Och i Brasilien har nästan 80 procent av befolkningen afrikanskt ursprung. Det vill säga, i de brasilianska skolorna, studerar man inte en stor del av den brasilianska kulturens och befolkningens ursprung. Men man studerar Grekland, Italien, romerska imperiet, de stora imperierna.

---
Tack till Rossana Espinoza för hjälp med tolkning och till Maria Brendler för översättningen.

På universitetet i Marabá

Det är fest på universitetet i Marabá, en av få städer i den glesbefolkade delstaten Pará i norra Brasilien. Agronomstudenterna har avslutat sin fem år långa utbildning och därför firas det.

En bit bort från festligheterna leker en pojke. Hans mamma är rädd för att det kanske finns ormar i gräset och turas om med sin man att vakta barnet. Föräldrarna är två av de nyutexaminerade, och dessutom aktivister i MST, de jordlösas rörelse.

I Brasilien har alla rätt att studera vid universitetet, sägs det. I verkligheten är det nästan bara de som haft råd att köpa plats på dyra privatskolor som klarar de svåra inträdesproven. Därför gör MST avtal med universitet som ger fattiga aktivister plats på universiteten, trots att de ofta saknar formell antagningsrätt.

– Hade det inte varit för MST hade jag aldrig fått chans att studera, säger mamman. MST har gett mig sådant jag annars aldrig skulle kunnat tänka mig. Jag kommer alltid att vara militant i MST. Om vi inte fortsätter kämpa kan allt tas ifrån oss. Vi måste kämpa för att fler ska få erövra det vi har fått.

MST organiserar de allra fattigaste i Brasilien. Tillsammans ockuperar de jord och kämpar för jordreform. Där jorden inte används på ett nyttigt sätt ska den fördelas till fattiga som kan bruka den, så är den brasilianska lagen.

Eftersom domare och andra jurister ofta själva är jordägare är det de fattiga som måste se till att lagen efterföljs. Utan utbildning, kontakter och pengar har de fattiga jordlösa få möjligheter att påverka juridiska processer. För att få igenom sina krav inleder de därför politiska och sociala masskamper, där de använder sitt antal för att skapa påtryckning.

Militanterna är MST:s ryggrad, dess kader. Militanterna är aktivister på heltid. Bara de som själva ockuperat jord kan bli militanter i MST. Militanternas uppgifter kan variera. De kan arbeta med utbildning, hälsoarbete eller för att utveckla jordbruket på den erövrade marken. Militanterna är samtidigt politiska ledare, som mobiliserar fattiga och vägleder deras kamp.

– Det är ingen som vet hur militanterna klarar sig. Många har inte tid att odla sin jord. Jag och min man gör smycken. Trots att vi fått jord är vi fattiga. Vi har inte råd med TV och det är inte ofta vi äter kött, förklarar mamman och tittar än en gång oroligt över axeln mot sin son.

Agronomerna som utbildas i Marabá lär sig vanligtvis det de behöver kunna för att arbeta vid storgodsen eller i internationella företags jordbruksindustrier. MST-aktivisternas utbildning är istället inriktad mot familjejordbruk, och förutom de tekniska ämnena studerar de politisk teori, sociologi och historia. Att kombinera teori och praktik är typiskt för MST. På det sättet utbildas alla till ledare, och rörelsen blir inte beroende av ett fåtal företrädare.

Agronomerna med inriktning på familjejordbruk kommer också att kunna hjälpa till att bygga det sociala alternativ som MST skapar. Genom de genomförda jordreformerna får småbönderna i MST kontroll över sina egna produktionsmedel. De behöver inte längre sälja sin arbetskraft för att överleva, utan kan istället bygga kooperativ för att hjälpas åt att skapa utbildning, sjukvård och annat som ger trygghet och makt.

– Vi kämpar inte bara för att få det bättre ekonomiskt, säger pappan. Fattiga måste alltid kämpa mot andra fattiga för varje chans att överleva. Nu kämpar vi istället tillsammans. I MST kan vi känna värdighet.

Jag frågar hur det har varit att som fattig och aktivist komma till universitetet, hur de tagits emot. Mamman drar sin son till sig och svarar sedan:

– Några av studenterna har samlat in namn för att få oss utkastade. De tycker inte att vi förtjänar att vara här. Att vi får studera är en våldshandling mot systemet. Det är naturligt att de med privilegier reagerar. Vi har aldrig fått något utan att kämpa.

– Vi har båda blivit erbjudna jobb, avslöjar mamman stolt. Vi ska arbeta för delstaten med projekt för unga. Nu när vi är utbildade kan vi för första gången i våra liv få lön. Med de pengar vi kommer att tjäna kan vi inte bara försörja vår familj, utan också hjälpa fem andra militanter.

I Eldorado dos Carajás

De senaste veckorna har vi rort oss fram och tillbaka i omradet runt Eldorado dos Carajás. Det ar en brasiliansk smastad dar de flesta ar smabrukare, jobbar med boskapsskotsel eller pa nagon av smaindustrierna i staden. Eldorado ser ut ungefar som en film med Clint Eastwood i huvudrollen.

Eldorado ar kand som skadeplatsen for en av de storsta massakrerna de jordlosa utsatts for. Militarpolisen overfoll en fredlig marsch och dodade flera obevapnade jordlosa. Minnet har registrerats i rorelsens egen historieskrivning.

Aven i kulturella bearbetningar utanfor MST har handelsen gjort avtryck. Ett exempel ar en kand sang av Manu Chao, ett annat ar att Via Campesina (smabondernas international) har gjort datumet for massakern till sin internationella kampdag. Pa platsen for massakern har den kanda arkitekten Oscar Niemeyer rest ett monument.

Har i trakterna finns handelsen ocksa registrerad av det enskilda och det sociala minnet. Den bearbetas i livshistorier, och i de olika ockupationernas historieberattande. I acapamenton och assentamenton i den har delen av Pará lyssnar jag pa historier och livsberattelser. Jag ska dela med mig sa fort jag fatt hjalp med oversattningen.

I bokhyllan hos en jordlos

Vi sover hos en jordlos pa en bosattning. Nagra av titlarna i hennes bokhylla:

• Historia da Educação Brasileira, leituras
• Poder do estado e poder dos decentes
• Por uma educação do campo
• Pedagogia do oprimado (av Paulo Freire)
• A mãe
• Aquitetos de sonhos
• Teoria da organização Politica (del 1 och 2)
• A Dialectica do Trabalho
• Lenin e a Revolução Russe
• Consitução Republica Federativa do Brasil
• Historica Economica do Brasil
• Historia da sociedade brasileira
• Poemas das lutas camponesas e do MST

Valdet mot de jordlosa

någonstans i Pará

Hon är en kort medelålders kvinna. Håret är fortfarande glansigt svart, men hon ler ett tandlöst leende. Hon sitter på en bänk utanför sin väns barack. De är jordockupanter och deltar i MST:s acapamento Luis Carlos Prestes.

– Det finns många pistolmän häromkring. De är hyrda av jordägaren. Därför har vi bestämt att ingen får lämna lägret själv, förklarar hon. Hon fortsätter, och i rösten har hon en tillbakahållen men otålig ilska:

– Förra veckan gick min man ensam ut på fälten för att jobba. Där hittade en pistolman honom. Pistolmannen frågade vad han gjorde där och min man ljög och sa att han var med några andra och jobbade. Min man trodde att hans sista stund var kommen, att han skulle bli avrättad. Som tur var kom andra från rörelsen åt hans håll och när pistolmannen hörde dem komma gav han sig av.

– Ibland hjälper det inte att vara många. För två månader sedan tog sig pistolmän in i vårt läger och fångade en man som är för gammal för att kunna försvara sig. De drog ut den gamle mannen ur lägret så att han fick skrapsår och när de var tillräckligt långt borta sparkade och slog de honom, säger hennes vän.

– Vi hade plockat blad till våra barackers tak och blev påkomna av pistolmän när vi var på väg tillbaka. Vi var tre kvinnor. De slog oss på huvudet med sina pistoler. Vi kunde skydda oss med bladen men så fort vi kommit in i lägret började de skjuta efter oss. De sköt många skott, berättar hon.

– Ingen är säker, vi har en som är fjorton och en som är femton med skottskador, säger hennes vän.

– På andra sidan vägen finns ett annat acapamento. Det är folk från O Sindicato Dos Trabalhadores Rurais (brasilianska lantarbetarförbundet) som ockuperar marken där men de slåss mot samma jordägare som vi. En man där blev skjuten med tre skott, två i ryggen och ett i nacken. Mannen blev skjuten på nära håll, det var en avrättning. Jag såg själv den döda kroppen. Det var för fyra månader sedan, säger vännen.

– Vilka blir pistolmän, undrar jag.
– De ser ut som vi, de är fattiga. Många är poliser eller före detta poliser, svarar hon.
– Här finns rättvisan bara för de rika, säger vännen.

En berättelse om acapamentot Luis Carlos Prestes

någonstans i Pará

Han är koordinator för acapamenton Luis Carlos Prestes. Han ser ut att vara ungefär 35 år gammal. Hans kropp är smal och väldefinierad. Hans kläder är både lappade och sönder, men jag har aldrig sett honom otvättad och hans skägg är välansat.

Den här jordockupationen är två år gammal. Vi saknar fortfarande organsering av vår produktion och av vårt hälsoarbete, men vi har också haft stora framsteg. Vi lever i den minst våldsamma delen av Pará. Därför har vi haft tid för andra kamper, kampen att organisera oss på ett bra sätt. Allt vi har uppnått har ändå varit i kamp mot jordägaren, som vill ha bort oss härifrån.

För oss är basarbetet viktigt. Vi arbetar så att varje familj som är här kan delta med sina synpunkter och lösa sina särskilda behov. Familjerna kommer både från de närmaste omgivningarna och från städer längre bort. Det har varit ett stort arbete att få alla familjerna att fungera bra ihop.

3 januari 2007 gjorde vi ett första försök att ockupera jorden. Då blev vi brutalt avvisade av jordägaren, det vill säga den som påstår sig vara ägare till jorden. Hans män kom i en lastbil och angrep oss. Vi gav inte upp utan byggde istället tält längsmed vägen. I maj gjorde vi ett nytt försök att ockupera. Den gången blev många skjutna. En dog och många som bor här nu har fortfarande kulor i kropparna.

Till sist lyckades vi ockupera jorden här, närmast jordlottens viktigaste hus. Vi har gjort om jordägarens bassäng till fiskodling.

Det har spillts blod för att komma hit men vi har också haft stora framgångar. Vi har skapat oss ett bättre liv. Familjerna är organiserade i kärngrupper och vi har delat upp oss i sektorer som tillgodoser olika behov. Det finns sektorer för hälsa, produktion och utbildning. Vi har också en ungdomsgrupp. Vi har ansträngt oss för att fixa bra saker åt barnen och de unga, till exempel har vi dagisverksamhet i vår ”lekstuga”. Vi har byggt en skola och vi har samlat ihop böcker till ett bibliotek.

Vi kan leva nästan uteslutande på det vi själva odlar. Vi odlar kollektivt och det vi inte äter kan vi sälja för att betala el och annat. Vi har hört från Incra (institutet för jordreform) att vi snart ska få papper på jorden.

Här bor 79 familjer.

World Social Forum i Belém

29 januari till 1 februari 2009 arrangeras det femte World Social Forum i Belém i delstaten Pará i norra Brasilien. Forumet för samman aktivister, intellektuella och sociala rörelser från hela världen. Det utmanar det slutna World Economic Forum, och symboliserar en alternativ världsordning som utgår ifrån människors behov.

– Genom World Social Forum kan vi få ut vårt budskap att det som världens ledare kallar den finansiella krisen egentligen är en social kris som måste lösas med social kamp, säger Joaqin Piñero. Han är aktivist inom MST, de jordlösas rörelse, som är en av de rörelser som tagit initiativ till forumet. Han fortsätter:

– Forumet är ett uttryck för en stor rörelse. Viktigast är den praktik som sker mellan forumen. På World Social Forum kommer vi överens om strategier och aktioner. Vi utbyter erfarenheter och enar oss.

Tidigare World Social Forum i Brasilien har arrangerats i Porto Alegre i södra delen av landet. Den här gången hoppas arrangörerna få stöd av delstatsregeringen i Pará som leds av det brasilianska vänsterpartiet PT. Forumet förväntas besökas av mellan 30 000 och 50 000 deltagare.

– För oss i MST är det viktigt att att forumet även i framtiden är pluralistiskt. Så länge vi inte tvingar forumet att tala med en röst kan vi inte heller bli ideologiskt splittrade, säger Joaqin.

---

Det här är resultatet av intervjun med Joaqin Piñero som jag gjorde i São Paulo för ett tag sedan. Texten kommer att publiceras i tidskriften Latinamerika.

Secretaria Nacional

Minne och glömska

Vissa händelser formas till minnen, andra glöms bort. Glömska blir till antingen för att makten markerar vissa händelser som ovärdiga att minnas eller för att det helt enkelt är plågsamt att komma ihåg. Vissa minnen, hur plågsamma de än kan vara, är nödvändiga att forma – annars blir vi konforma med synsätt som passar makten och passiva gentemot våra möjliga framsteg. Gång efter annan har folk på olika platser rest sig, krävt sin rätt och därmed utvidgat det som moraliskt kan hävdas tillhöra människan. De flesta gånger har dessa framsteg motats tillbaka, slagits ned, krossats. Repressionen är inte bara den direkta våldshandlingen, utan också våldet på minnet av framsteget. Att minnas även sådant som är svårt är ett sätt att försvara människovärdet.

Ivagno berättar om massakern vid Eldorado dos Carajas. 19 jordlösa dödades av en allians av poliser, militärer och jordägarnas inhyrda pistolmän. Ivagno, som nästan är jämngammal med mig, var 15 år då han gick i marschen som överfölls. Händelsen ändrade hans liv, den tvingade honom att bli medveten. Han bestämde sig för att bli ledare inom MST.

Jag känner hur min kropp försvarar sig mot berättelsen. Den blir spänd och hård och jag tänker att nej, så farligt var det nog inte. Dessutom var det längesedan. Det kan väl få vara glömt? Visst ska jag inte behöva tänka på den svåra dagen, visst kan jag låta Ivagnos minnen rinna av mig?

Victoria som är vår värd för kvällen gör quinoa och fisk. Victoria är född i Bolivia och berättar att det varit en lång kamp för att vi ska få äta quinoa i dag.

– Spanjorerna jagade inte bara människor, de jagade grödor också. Den som blev påkommen med att odla quinoa fick händerna avhuggna.

Än en gång den där spontana förnekelsen, inte behöver väl jag höra på när människor behandlar andra människor så? Det angår inte mig, det är inte en del av mitt liv. Kan det ens vara sant, att någon råkat ut för något sådant?

Ivagno igen:

– Regeringen Cardoso gav inget politiskt stöd till de jordlösa. Under den tiden stöddes tvärtom repressionen mot sociala rörelser ideologiskt. Det skapade ett utrymme för krafter inom polisen och militären att agera som om det fortfarande var diktatur. De kunde inte förbjuda människor att organisera sig. Istället kriminaliserade de våra kampmetoder och de förföljde våra ledare. De sköt våra ledare framför oss. En som var ledare för MST fångades framför mig. Polisen höll en pistol mot hans huvud och tvingade honom att skrika MST. När han skrikit sköt de.

Jag känner ilska men kan inte ge den en riktning – kroppen ändrar sig: än en gång förnekelse och därefter uppgivenhet. Jag förnekar inte Ivagnos berättelse utan vad den får mig att känna. Min reaktion gör de dödades liv mindre värt och gör det som var deras kamp futtigt. Min reaktion är omänsklig. Att jag förnekar mina känslor fullbordar förtrycket.

På agitationsresa

Daniellas röst låter ansträngd och hon hostar allt oftare. Det är därför jag ger henne min jacka. Hon tar den inte på sig utan sveper den över huvudet. Sedan springer vi genom regnet och Daniella lär oss portugisiska svordomar efterhand som hon förbannar vädret. Jag, Charlotta och Linn skriker med och snart blir det en ramsa, en takt av vokalljud och nasaler som inte betyder så mycket för mig mer än glädje över att slippa vara ensam om att bli våt. Första veckan av vår agitationsturné går bra.

Vi ska inte långt i regnet, snart är vi i skydd i huset där vi fått sängplatser. Jag säger till Daniella att vila. Förkylningen har öppnat sina käftar men ännu inte slutit dem. Om det ska bli någon agitation nästa vecka måste hon vila. Daniella ler och svarar med lugn men bestämd röst att så länge folket lider tänker hon inte vila.

På min brutna och bristfälliga portugisiska kommer jag bara på en kort fras som låter som en order: vai dormir, gå och sov. Min outvecklade språkkänsla formar orden liksom ett avfärdande av hennes princip, jag ångrar mig genast. Utan Linn och Charlotta som kan mer av språket än jag griper jag efter ord och fraser som kan bära, släta över, föra framåt. Daniella räddar efter en stund situationen och sammanfattar vår stegvis stapplande konversation. Hon säger:

– När jag arbetar tillsammans med andra måste jag tänka på mina egna behov sist, efter att jag tänkt på vad du behöver och vad du behöver och vad du behöver, och jag måste lita på att du gör samma och därför ser vad jag behöver.

Jag svarar att det är det som är solidaritet. Sen vill jag säga att det är en kunskap som vänstern över hela världen bär på, men hittar inte ordet för kunskap och säger i stället ”idé”. Daniella avbryter och avslutar det som hon tror är min mening: ”du menar att det är en idé och inte praktik!”. Hon nöjer sig med detta och går upp för trappan för att ligga ner en stund. Daniella är besluten, disciplinerad, engagerad – men hon är realist och inte idealist. Hon accepterar att hennes vila också är ett sätt att vara solidarisk.

Fast när hon försvunnit upp för trappan hör jag knattret från ett tangentbord och förstår att hon tjuvar till sig tid för att skriva en rapport till sin organisation i Brasilien.

Frågeställningen

Hur gör MST sin samtid historisk och därmed sig själva historiska?

Genom att inleda texten med en undran omvandlar jag min vilja att förmedla till aningslöshet. Frågeformuleringen organiserar mitt sökande, mina frågor, min läsning och mitt pågående skrivande. Frågan riktar uppmärksamheten: Kan det här vara ett svar? Det finns inga krav på att sökande måste vara linjärt, och försöket att skapa en växande kunskapsbank förkastas. Texten är inget försök till upplysning, den undersöker och utreder inte. Därför finns det inget bestämt slut på undersökningen, ingen situation då frågan är uttömd. Tvärtom blir undersökningen ett sätt bättre förstå frågan, vad den betyder, var den passar in, varför den känns relevant. När frågan förkastas har kunskapandet tagit ett kvalitativt steg.

Med att göra sin samtid historisk menas att göra den möjlig att förbigå. Att upptäcka ett tillstånd som historiskt innebär seendet att det inte alltid varit så. Förut har andra tillstånd rått, nu gäller det varande. Sedan kan något annat komma. Det nuvarande tillståndet har en början, vilket betyder att andra tillstånd har haft ett slut. Rimligtvis kommer också det nuvarande att ha ett slut – alternativ blir möjliga att skapa. Att göra sin samtid historisk innebär alltså att uppfatta den som satt i process. I ett senare skede kan det innebära att liknelsen med sekventa tillstånd helt överges, snarare betonas en ständigt pågående kamp för förverkligandet av olika projekt.

Att göra sig själva historiska betyder att föreställa sig själv som förändringsmäktig. Förändringsmäktig är den som har förmåga och makt att förverkliga alternativ och därmed förbigå samtiden. Att göra sig själv historisk innebär alltså att undersöka och ta makten över de historiska, sociala och kollektiva villkoren för att göra förändringar verkliga.

Den här texten är alltså en undersökning av hur historieförmedling och historiebruk används i MST:s sociala och politiska kamp. Hur används historia för att skapa ett medvetande som jordlös och skapa förändring?

Inledning

Historias sem Terra/Egendomslösa historier är en blogg som kommer till under arbetet med min mastersuppsats i historia. Uppsatsarbetet har en spännande kontext, eftersom jag kommer att samla mitt material i Brasilien medan jag deltar i arrangemanget av World Social Forum i Belem 2009. Därmed kommer jag att få chansen att arbeta nära de jordlösas rörelse (MST), som är en av världens största och mest konsekventa sociala rörelser. Det finns flera skäl att låta uppsatsarbetet avyttra sig i bloggform:

Bloggen blir den offentliga delen av min forskardagbok. Tankar går inte alltid från början till slut, utan kan slingra sig framåt lite hur som helst mellan olika intryck. Forskardagboken är ett sätt att knyta ett snöre i tankarna, för att kunna följa deras irrfärder. Här samlar jag sådan inspiration som inte riktigt kan kallas material, men som ändå kan vara nyttig för tankeprocessen. Samtidigt fungerar bloggen som skrivverkstad, en plats där jag kan skapa text under ingen annan förevändning än att vilja vara uttrycksfull. Det gör att jag kan testa ordsammansättningar för att se vad de orkar bära.

Bloggen blir mitt sätt att politisera uppsatsarbetet, genom att det blir offentligt. Orden kommer att verka i ett sammanhang där de kan påverka andra, men också måste anpassas till dessa andras rörelse. På det sättet vill jag grunda mina frågor i en erfarenhet där de är nyttiga. Jag vill att mina undersökningar ska fungera organiskt i ett kollektivt sammanhang av organisering, av medvetna försök att skapa politiska rörelser och aktivitet. Bloggen blir ett sätt att garantera att mina frågor (och sättet jag söker svar på dem) förblir politiskt relevanta. Det betyder inte att frågorna är opersonliga, att de är påtvingade eller saknar integritet. Tvärtom medför det politiska perspektivet ytterligare ett sätt att förverkliga mina tankar, genom att jag sätter mig själv i samband med andra människor i ett gemensamt projekt.

Bloggen blir ett försök att påverka i ett politiskt sammanhang. Jag hoppas att aktivister ska känna igen sig i de perspektiv som skrivs fram i bloggen för att kunna ta dem till sig, inspireras av dem. Men även hjälpa till att utveckla dem genom att bidra med egna erfarenheter, berättelser och handlingar. Med bloggen vill jag ta ställning för en aktivistisk inställning som inte på något sätt ifrågasätter behovet av ledarskap i sociala och politiska aktioner, men som utgår från basen, som strävar mot demokratisk, odogmatisk och antihierarkisk samordning. Det betyder att jag accepterar kravet på centralism, men att jag vänder mig emot förmyndarskap. Facket är dess medlemmar. Riksdagsledamöter ska bytas ut. Politiska ledare ska delta i basarbetet. Förändring skapar vi underifrån. Går det att skapa en solidaritet baserad på olikhet?

Bloggen blir mitt sätt att dokumentera hur European Social Forum (ESF) i Malmö 2008 och World Social Forum (WSF) i brasilianska Belem 2009 kommer till och blir av. Jag ska vara öppen och lyhörd för politiska processer, för förhandlingar, för kreativa lösningar, för den skaparkraft som kan släppas loss när många människor kommer samman. Bloggen blir därmed ett personligt minnesdokument, en sorts dagbok – men även denna offentlig, möjlig att lära av, och förhoppningsvis nyttig för andra snarare än självupptagen och expressionistisk.