Alistair Thomsons Anzac Memories

I boken Anzac Memories: Living with the Legend anlägger Alistair Thomson ett Popular Memory-perspektiv på australiska offentliga och privata minnen av första världskriget. Med förförståelsen att den officiella versionen av det australiska deltagandet i Europa under första världskriget motsvarade och bekräftade medelklassoldaternas minnen ville Thomson möta krigsveteraner som var arbetarklass och lyssna på deras version av kriget. Thomson använde dessa intervjuer för att undersöka hur och varför det dominerande minnet fungerade för krigsveteraner att uttrycka sina minnen igenom, men samtidigt var upphov till påtvingad tystnad och marginalisering. Eftersom boken kan ses som ett exempel på hur Popular Memory-perspektivet bidrar i en konkret studie ska jag referera den kortfattat.

Thomson försöker se krigsminnet som en aldrig avslutad betydelseskapande process, där lager av betydelser läggs till, inarbetas och också omarbetar minnet. Han koncentrerar sin undersökning till tre olika moment: kriget, hemkomsten och soldaternas tillbakablickande minnen sent i livet. Vid varje moment rekonstruerar Thomson förloppet, görandet av en offentlig historia och minnets verkningar och koppling till de intervjuades pågående identitetsprocess vid den fasen i livet. Vid rekonstruktionen av förloppet har Thomson nytta av ett intervjumaterial han samlat bland krigsveteraner. Medan Thomson senare i boken använder intervjumaterialet för att undersöka minnesprocessen tillämpas intervjuerna i de här styckena för att komplettera och problematisera det skriftliga materialet. Därigenom berättar han krigsveteranernas livshistoria och kontextualiserar samtidigt analysen av offentliga historier och privata minnen.

Thomson hittar betydelsefulla offentliga berättelser om första världskriget genom att följa inflytelserika personer och organisationer, men även minneshögtider, historiska arbeten, filmer och TV-serier. Thomson undersöker också hur sådana berättelser helt eller delvis inlemmats i eller stötts av olika institutioner. Den som Thomson tillskriver störst betydelse för utformningen av offentliga bilder av de australiska soldaterna och deras verksamhet under kriget är journalisten Charles Bean. Under kriget blev Bean upphöjd till officiell historieskrivare. Han reste tillsammans med soldaterna och delade deras umbäranden. Hans texter spreds bland manskapet, och bidrog därmed till deras artikulering av krigserfarenheter. Vid hemkomsten bildades olika föreningar för veteranerna. Thomson visar hur det inom dessa skapades olika representationer av kriget, och hur en av organisationerna utmanövrerade de andra genom att initiera ett korporativt samarbete mellan soldaterna och staten, och därmed placerade vissa versioner av krigsminnet i en central position i den australiska offentligheten. Denna organisation blev betydelsefull för utformningen och genomförandet av minnesdagen av kriget, vilken efter ett tag fick status som en sorts nationaldag. Thomson menar inte att de officiella berättelserna om kriget är felaktiga, men att de är skapade genom en process av generalisering, urval och förenkling och att de därmed bekräftar ett visst sätt att minnas kriget och tystar andra.

[Thomsons] argument is that an official or dominant legend works not by excluding contradictory versions of experience, but by representing them in ways that fit the legend and flatten out the contradictions, but which are still resonant for a wide variety of people.

Thomson undersöker krigsveteranernas privata minnesprocess genom att konstruera vad han kallar ”minnesbiografier”. För Thomson är minnesbiografin ett sätt att undersöka krigsveteranernas görande av minne i olika faser i livet. Dessa olika göranden ligger som lager i minnet. När de intervjuade sent i livet återberättar sina krigsminnen använder de material från samtliga dessa lager (samtidigt som de fortsätter konstruera nya betydelser), vilket resulterar i mångbottnade och ibland motsägelsefulla berättelser. I Thomsons synsätt styrs minne av behovet av upplevt sammanhang och riktning i levnadsberättelsen. I minnet komponeras sådana levnadsberättelser utifrån socialt och kulturellt förmedlat material. Thomson skiljer på ”generell offentlighet” (ickepersonella och ofta symboliska möten med andra) och ”partikulära offentligheter” (direkta möten med andra som sker i till exempel familjer, grannskap och föreningsliv). För minnesprocessen är partikulära offentligheter av särskild vikt, eftersom det är här människor berättar sina historier, gör sociala jämförelser och (möjligtvis) får bekräftelse i identitetskonstruktionen. Det offentliga minnet av kriget, och organiserandet av partikulära offentligheter så som föreningar för hemkomna soldater, gjorde det möjligt för de intervjuade veteranerna att artikulera och bearbeta vissa erfarenheter, medan andra förblev tysta. ”Incoherent, unstructured and indeed unremembered, these unrecognised experiences may linger in memory and find articulation in another time and place, or in less conscious outlets.” Vänstersinnade krigsveteraner, som inte ställde upp på den nationalistiska och våldsromantiserande offentliga berättelsen, fann sig politiskt marginaliserade men också personligt beskurna i möjligheten att ge uttryck för svåra minnen. Andra partikulära offentligheter, så som fackföreningsrörelsen, blev platsen där de kunde formulera oppositionella tolkningar av det generaliserade och selektiva offentliga krigsminnet. I och med detta ger Thomson exempel på kulturell dominans och kulturellt motstånd i den sociala produktionen av minne. Detta exempel är nyttigt för mig i min teoretiska förståelse av hur de jordlösa i MST gör sin samtid historisk.

Läs
Alistair Thomson: Anzac Memories: Living with the Legend

Popular Memory Group 1982

”In this article we explore an approach to history-writing which involves becoming ‘historians of the present too’”. Så inleder författarkollektivet Popular Memory Group artikeln ”Popular Memory: Theory, Method, Politics”. I artikeln definierar de ett synsätt, en arbetsmetod och en uppgift för historiker. För Popular Memory Group är historia inte sådant som hände för länge sedan och nu är avslutat. De menar att ett sådant sätt att se på historia gör människor främmande inför historien. I deras perspektiv är historia tvärtom relationen nu–då. Uppgiften är att studera hur denna relation blir till, med följd att underordnade grupper kan bli aktiva i den pågående konstruktionen av historia. I artikeln sammanfattar författarna det som de ser som resurser för att utveckla Popular Memory-projekt, men varnar också för sådant som skulle kunna hindra projektens framgång.

Med Popular Memory menar författarna både ett studieobjekt och en politiskt praktik. Som studieobjekt innebär Popular Memory att studera alla de sätt varpå känslor av samhörighet med det förflutna uppstår. Denna process kallar Popular Memory Group för ”den sociala produktionen av minne”. Inom denna process deltar alla, om än ojämlikt. Historiker vid universiteten har en i vissa fall privilegierad position inom denna process, men måste tävla eller ingå allianser med andra aktörer för att få genomslag. I ett Popular Memory-perspektiv uppstår känslor av samhörighet med det förflutna på två huvudsakliga sätt: genom offentliga representationer och genom privata minnen.

Framväxten och de pågående förändringarna av offentliga representationer av det förflutna och historiska händelser beskrivs i artikeln med hjälp av hegemonibegreppet som ofta förknippas med den italienske marxisten Antonio Gramsci. Genom institutioner som möjliggör publicering och spridning av historia skapas det som Popular Memory Group kallar ”dominerande minne”, det vill säga den version av det förflutna och historiska händelselopp som för tillfället ses som riktig och som andra (privata och offentliga) uppfattningar om det förflutna måste anpassas till. Dominerande minne betyder inte att det bara finns en version av det förflutna. Termen dominerande minne används snarare för att visa på historiska representationers styrka och inflytande, deras kopplingar till institutioner och den roll de spelar i skapandet av samtycke och vid konstruktionen av politiska allianser. Att det finns dominans i minnesprocessen betyder inte att det bara finns en version av det förflutna. ”[T]he various sites and institutions do not act in concert. To make them sing, if not in harmony at least with only minor dissonances, involves hard labour and active interventions.” De aktörer som skriver, debatterar och på andra sätt utvecklar historia åstadkommer bidrag som ofta skaver emot, motsäger och till och med utmanar varandra. Dominerande minnen skapas genom sådana konflikter, och är alltid utsatta för förhandlingar. Vissa versioner av det förflutna uppnår centralitet, andra marginaliseras, utesluts eller omarbetas för att passa in i den dominerande versionen.

Den sociala produktionen av minne omfattar även privata minnen. I anekdoter, berättelser och jämförelser skapas en vardaglig kunskap om ”hur det var förr”. I Popular Memory Groups perspektiv är många människors kunskap av det slaget undanträngd och tystad, med följd att kulturell dominans uppstår:

Feminist history challenges the very distinction ‘public’/‘private’ that silences or marginalizes women’s lived sense of the past. But similar processes of domination operate in relation to specifically working-class experiences, for most working-class people are robbed of access to the means of publicity and are equally unused to the male, middle-class habit of giving universal or ‘historic’ significance to an extremely partial experience.

Det finns emellertid inget oförstört folkligt privat minne bakom dominansens verkningar: ”Private memories cannot, in concrete studies, be readily unscrambled from the effects of dominant historical discourses. It is often these that supply the very terms by which a private history is thought through.”

Det är med detta intresse för relationen mellan dominans och privata minnen som Popular Memory-perspektivet också kallas en politisk praktik. Målsättningen för ett sådant politiskt projekt är inte att ”befria” det privata minnet från dominerande minnens kolonisering och på så sätt upptäcka vad de underordnade egentligen tycker, tänker och tror. Författarna i Popular Memory Group menar att det finns exempel på när socialhistoriskt intresserade historiker gjort just detta. Därmed har de upprepat det mönster av kulturell dominans de utgett sig för att vilja bryta. Att historiker tar sig rätten att tala för dem de menar tystats av tidigare historieskrivning, får konsekvensen att de tystade än en gång anpassas till någon annans version av historien. Samtidigt skapar detta tillvägagångssätt bilden av historia som något som hände då och som nu är avslutat och utom räckhåll för nästan alla utanför en smal skara av experter, och som därmed passiviserar inför det fortsatta görandet av historia.

Popular Memory Group menar att för att historieskrivning ska bli en politisk resurs måste den utgå ifrån nutidens behov av historia. Utgångspunkten för upptäckten av detta behov är undersökningar av hur känslor av trovärdighet inför ett visst förflutet uppstår som ett resultat av två uppsättningar relationer. Den ena omfattar relationerna mellan olika representationer av det förflutna i offentligheten. Förenklat kan denna relation sägas stå emellan dominerande och alternativa versioner av den offentliga historien. I praktiken finns det fler än två versioner av historia, och historier är sällan antingen dominerande eller alternativa utan innehåller snarare element som bekräftar, förhandlar och direkt motsäger andra versioner av historia. Det gäller att beskriva och förstå det mycket större hegemoniska spelet av allianser, taktiska formuleringar, anpassningar och underordning. Den andra uppsättningen av relationer finns mellan offentliga och privata minnen. ”The point is to recover [the private memory’s] inventory, not in the manner of the folklorist who want’s to preserve quaint ways for modernity, but in order that, their origin and tendency known, they may be consciously adopted, rejected or modified.”

Miguel Stédile om berättande i MST

Miguel Stédile är utbildad historiker i ett av de utbyten som MST genomför med universitet i Brasilien. Jag träffar honom på en paus under MST:s Semana Cultural i Belém.

Vad betyder berättandet som medium för MST?
– För oss i rörelsen har historien en mycket viktig roll eller funktion. För i Brasiliens historia, vid fler tillfällen, har arbetarnas historia avbrutits, alltid på ett mycket våldsamt sätt. Innan de sociala rörelserna lyckades växa, mogna, eliminerades de. Särskilt bonderörelsen. Därför är det viktigt för oss att återta historien om bonderörelsernas kamp för mark, för att lära av det bönderna redan ackumulerat, av det de redan konstruerat, eller av det de redan ägde.
– Till exempel, jordockupationerna, det var inte MST som skapade jordockupationerna, jordockupationerna är del av bonderörelserna i hela världen. Det var vad Hobsbawm skrev om det, om likheterna mellan ockupationerna i Bolivia och Italien. Sättet på vilket MST organiserar sig, utan ordförande, med kollektiva organisationer, det har vi lärt oss av andra rörelser som föregick oss. Vi har också lärt på vilket sätt o latifúndio och de dominerande klasserna behandlade dessa sociala rörelser. På vilket sätt de försökte förstöra dessa rörelser. Inte enbart med våld, men genom att försöka bedra, försöka korrumpera rörelserna.
– Nästa år fyller MST 25. Detta betyder att vi är den sociala rörelse som existerat längst på landsbygden i Brasiliens historia. Ingen annan social rörelse varade så länge. Detta betyder att vi har flera generationer, personer som levt inom samma rörelse. Och historien hjälper oss att inte upprepa fel från det förgångna, men också att inte uppfinna något nytt i varje ögonblick, att utnyttja det som vår rörelse konstruerat för att veta vilka steg vi bör ta härnäst.

Är historia något man gör eller något man berättar?
– Historien är något som man gör med handlingar. Den är del av det mänskliga livet som består av handling. Men historien görs inte av människor en och en, det är i relationen som den fastställs. Och den skapas också av motsättningar och av motsatserna som existerar i samhället, i livet. Därför är historien heller inte något stillastående, statiskt. Den är ständigt i rörelse. Den konstrueras ständigt.
– Det finns också sätt att se på det förflutna och återuppfinna historien, historiska processer som återberättas genom den samtida blicken. Det sätt på vilket vi ser på historien är alltid härifrån, från nuet, från idag. Därmed kommer vi ofta att se på historien och söka i den efter samma bekymmer som vi har idag. På liknande sätt, fast från den motsatta utgångspunkten, kommer de dominerande klasserna välja att berätta historien på ett sätt som rättfärdigar nuet.

Kan du beskriva hur berättande går till inom MST, dess var, när och hur?
– På många sätt. Då vår rörelse är en bonderörelse är det en mycket muntlig rörelse. Den är inte så mycket för att skriva, snarare tala. Rörelsens historia berättas på många sätt, till exempel, stunden som vi har före aktiviteterna, a mística, som är mer än en teater, mer än en representation, den är ett sätt att konstruera historiska minnen (rememorar), att återberätta historien. Inte bara vår historia, även andras historier.
– Musiken inom rörelsen är ett sätt att registrera historien. Vi har en populär visa, nu är den väl femton år gammal. Denna visa berättade om våra uppgifter, vad vi borde göra, det första att ockupera, det andra att göra motstånd mot våldet, statens repression, polisen, de paramilitära miliserna, och det tredje att producera, efter att vi erövrat marken, att producera livsmedel, att organisera produktionen. Detta är en visa som berättar om våra uppgifter vid det momentet. Det är samma visa, i delstaterna, i assentamentos, i acampamentos. För det första hjälper denna visa oss att förstå det specifika momentet i vilket vi levde, en tid där staten agerade mycket våldsamt. 1990, under president Fernando Coller, hade republiken fattat beslut om att utradera rörelsen. Och, på samma gång, fortsätter folk idag att sjunga denna visa, men de har lagt till, inkluderat nya verser. Tidigare var det tre handlingar, idag sjunger de: “vår fjärde uppgift, femte, sjätte”. Nya handlingar, nya utmaningar, dyker upp. När de gör detta återskapar de också musiken, återskapar historien.
– Tillfällen, som detta möte [det vill säga Semana Cultural, MST:s kulturvecka], är också tillfällen för att konstruera historiska minnen (rememorar). Ni såg dekorationerna, utsmyckningen, bilder, till exempel, precis vid ingången … För trehundra år sedan genomfördes i Pará en folklig revolt av ursprungsfolk och slavar. Denna revolt kallas Cabanais. Affischen för Semana Cultural är bilden av en Cabano, en indígena från denna revolt för 300 år sedan, liksom bilder av Ché, och andra historiska ögonblick. I går kväll, när folk reciterade poesi, talade de också om historiska ögonblick, om sitt liv. På detta sätt är alla dessa stunder, inte bara kulturella, utan samtidigt MST:s tillfällen att berätta historien.
– Och naturligtvis berättas historia också i skolorna. Inom rörelsens utbildningsstrategi, som är mycket influerad av Paulo Freire, kretsar lektionerna alltid kring de konkreta omständigheter som människor lever under. Här i Brasilien lär alla sig med samma böcker, vi lär oss bokstaven a, genom att säga a som i avião (flygplan), men om du levde i en liten by där det inte fanns elektricitet, har du aldrig ens sett, kan du aldrig ens föreställa dig vad ett flygplan är. Eller så talade de om frukter som inte finns i din region, u som i uva (druva). Paulo Freires metod däremot, utgår från den verklighet i vilken vi lever. Och också i skolan försöker man studera och berätta historien med utgångspunkt i den verklighet som dessa barn lever.

Finns det en stor eller dominerande berättelse inom MST?
– Som … en enstaka version? Nej, inte en enstaka, för vi är en mycket stor rörelse. Och efter 25 år finns det stora historier, en marsch med två tusen personer, en marsch från São Paulo till Brasília som varade tjugo till trettio dagar. Dessa är historier där många människor deltog, stora historier. Vår kongress med 15 017 personer är ett annat exempel på en historisk händelse som omfattades av många människor. Det finns alltså stora ögonblick.
– Det finns historier som genom sin tragedi, genom våldet, är mycket välkända, ofta berättade. Som här i Pará, massakern i Eldorado dos Carajás. Men det finns också många historier som tillhör den där delstaten, det där lokalsamhället (comunidade), det där assentamentot, det där acampamentot. Eftersom det finns många kamper, många olika former för kamp, många olika reaktioner, finns det också många mindre historier, kollektiva men mindre, och stora kollektiva.

Finns några försök att skapa en gemensam berättelse av de enskilda?
– Ja. Liksom det finns saker som förenar oss, som är lika, innehåller dessa små hi-storier, från assentamentot, från acampamentot, en rikedom. De är partikulära, specifika, men bidrar till att synliggöra helheten, att ge en generell bild av rörelsen.

Hörs de partikulära historierna fortfarande i den stora berättelsen?
– Ja, för de är partikulära, de har sina karakteristika, men de har element från den generella historien. Det finns moment i vilka vi alla går igenom samma svårighet, även om MST är mindre i en delstat, om man började … Till exempel, min delstat, Rio Grande do Sul, är där MST startades, vi är äldre än 25 år för vi hade tidigare mindre passões (?), som sedan slog sig samman, och ombildade sig till MST. Och det finns delstater, som Roraima (?), där [MST] startade förra året.
– Till exempel, när vi levde under president Fernando Coller, fanns en order i alla delstater att alltid agera våldsamt mot MST. Och även under Fernando Henriques regering. Oavsett om det var i Paraná, i Rio Grande do Sul, i Pará. Också våldet manifesterade sig på olika sätt. I min delstat finns fall av barn som dog av förgiftning då storgodsägarna (os fazendeiros) besprutade ockupationerna (os acampamentos) med bekämpningsmedel från flygplan och förgiftade vattnet som människorna drack. Och det finns historier från platser där storgodsägarna (os fazendeiros) gick in med vapen, avlossade skott, mördade. I båda dessa historier började vi alla också att skapa mer musik, mer kultur, vid samma tillfälle. Vi levde i dessa generella historiska moment, med dessa partikulariteter, och dessa två fullständigas i varandra, de små historierna är del av den övergripande, och den övergripande kan ses i dessa små historier.

Jag vill sluta med en kritisk fråga. Jag har läst MST:s historiebok A História da Luta pela Terra e o MST, och jag tycker att den är eurocentrisk. Håller du med om den bilden eller har du läst boken på något annat sätt?
– Jag håller med dig. Det finns många problem som förklarar detta. Boken är verkligen mycket eurocentrisk. Varför? För det första på grund av en tradition inom den brasilianska historien. Den brasilianska historien är mycket influerad av Europa, särskilt av den franska historien, av den franska historiografin. Till exempel, i våra skolor i Brasilien, genomled vi år studerande det romerska imperiet, Grekland, franska revolutionen, och vi spenderade mindre tid studerande den brasilianska historien. Vi lärde oss inget i de brasilianska skolorna om Latinamerikas historia. Den är som något vid sidan av.
– Detta har en historisk förklaring, för Brasilien, som en monarki, ett kungadöme, av portugisiskt ursprung, konstruerade sin identitet separerat från Latinamerika, alltid med blicken mot Europa. De latinamerikanska ländernas självständighet, alla självständigheter, skedde genom revolter, av borgerligheten, det var revolter av kamp, hela processen med Simon Bolivar, Higgens (?), San Martín. Inte i Brasilien. Brasiliens vilja var att förbli ett förenat kungadöme med Portugal. När det inte längre var möjligt, hölls självständighetsförhandlingar. Alltså, vi har alltid … vår elit har alltid velat vara europeisk, den har alltid skämts för att vara i Latinamerika. Och vår utbildningsmodell tänktes på detta sätt. Vår litteratur tänktes på detta sätt. Om ni läser den brasilianska litteraturen från artonhundratalet, är den som de medeltida riddarromanerna från Europa, som Alzide, som kung Arthur. Bara det att eftersom vi inte hade någon medeltid här. Eftersom vi inte hade riddare, använde de indianerna. Därför är indianerna i historierna starka, europeiska, de betedde sig som européer, men de var “indianer”, inom citationstecken.
– Denna historieuppfattning är förhärskande i Brasilien än idag. Och den påverkar också … För boken skrevs och distribuerades av MST, eller rättare sagt … MST följde produktionen, men den skrevs inte av en MST-historiker. Det är först i år, 2008, som vi har utbildat, en klass historiker med universitetsexamen, alla jordlösa, den klass med vilken jag tog examen. Och nu utbildar vi en andra klass med historiestudenter. Därmed har rörelsen idag möjligheter att skriva om sin historia ur ett annat perspektiv, som också är mer kritiskt i förhållande till det vi själva redan har producerat. Saker som vi inte hade möjlighet till för fem, tio, tjugo år sedan.
– Vår historia var, till viss del, berättad av någon utifrån, som förde med sig defekterna från den brasilianska historietraditionen, eurocentrismen. För att ni ska få en uppfattning om detta, jag ska avsluta med det här, är det bara två år sedan det i Brasilien blev obligatoriskt att studera Afrikas historia. Och i Brasilien har nästan 80 procent av befolkningen afrikanskt ursprung. Det vill säga, i de brasilianska skolorna, studerar man inte en stor del av den brasilianska kulturens och befolkningens ursprung. Men man studerar Grekland, Italien, romerska imperiet, de stora imperierna.

---
Tack till Rossana Espinoza för hjälp med tolkning och till Maria Brendler för översättningen.

Farfars berättelse

När jag kom tillbaka till Sverige träffade jag min farfar som berättade om när han var i Latinamerika. Jag blev förvånad, för nog visste vi alla att farfar varit sjöman men att han bott i Buenos Aires och Montevideo i flera år, och dessutom kunde prata spanska, det var det ingen som visste. Historien börjar någon gång efter 1946, då farfar mönstrade på sin första båt, med ett fylleslag i hamnen i Malmö. Som vanligt är slutade kvällen med vad vi idag skulle kalla efterfest, i det här fallet på fyllevännernas båt. När farfar vaknade hade båten redan lagt ut och var på väg mot Atlanten. Det fanns inget annat att göra än rätt för sig, och så blev farfar matros på väg mot Latinamerika. Hur det nu gick till stannade han kvar i Buenos Aires när skeppet styrde vidare därifrån. I hamnen försörjde han sig bäst han kunde. Det fanns alltid skandinaviska besättningar att visa runt, de flesta från Norge. Att tvätta oljetankar var ett farligt jobb som därför gav mycket betalt. I sitt minne kunde han leva flera veckor på en enda dags arbete. En gång drog han inåt landet med en nyfunnen kanadensisk vän. De unga männen förstod inte varandras språk, utan var lämnade till att teckna sina samtal med händerna. På det sättet drog de runt på den argenstinska landsbygden, och jobbade några dagar på ett plantage. Arbetet tilltalade dem inte, kanske för att det var övervakat, och en natt smet de från haciendan. En annan gång drog han iväg med ett norskt skepp, uppför en flod där de fångade fisk som de lade i en tunna. När farfar och de andra sjömänen plågade fiskarna med påkar lät de som katter. Den här gången tog båtresan honom till Montevideo i Uruguay. Där levde han med sjömän från hela världen i hamnkvarteren. Han hittade en flicka som hade en krog. Henne brukade han hjälpa med olika saker, och därför fick han mat. Det var på hennes krog han lärde sig steka kött. En dag när han satt på krogen hörde han, till sin häpnad, svenska pratas. Det var en nyanländ besättning med problemet att skeppets båda kockar hade smitit. När styrmannen fick veta att farfar lärt sig laga mat mönstrade han honom med en gång. Farfar berättade att han kände det nästan som att åka fast, som att bli tvångsmönstrad. Så gick det till när farfar fick sin returresa över Atlanten, i sin berättelse liksom tvingad tillbaka fosterlandet. Hans senkomna ovilja skulle hålla honom borta från Malmö ytterligare ett tag. Innan skeppet anlände till Sverige lade det till i Harburg i Tyskland. Där söp farfar ner sig och blev följdriktigt akterseglad. Skeppet lämnade honom och tog med sig alla besparingarna från Latinamerika, han sa att han gömt pengarna i madrassen för att de inte skulle bli stulna, man brukade dela på sådant som lämnades kvar ombord. Bland besparingarna fanns också en transisterradio och några säckar kaffebönor han hade lagt undan till familjen. Allt han ägde försvann. Men livet fick han som tur var behålla, för på väg från Harburg utbröt en brand på skeppet som sjönk och tog med sig hela besättningen i havet. Farfar kom tillbaka till Sverige, började arbeta som kock vid Ringsjön. Det var där han träffade farmor, hon var en av många dansgäster som kom cyklande från hela Skåne på helgerna. Eftersom farfar hade en motorcykel stannade hon gärna lite längre. Var det inget mer han berättade? Jo, han berättade om sin hund som han hade på sista skeppet, det som brann efter Harburg. Hunden var liten och följde honom vart han än gick. Den brukade ligga på hans axlar när båten gungade för mycket. Hunden skällde på alla i uniform, det vill säga befälen, ”det måste varit någon som ofredat den” trodde farfar. En dag hade hunden bajsat inne i kaptenens hytt, och för att hämnas gav han farfar order att lägga hunden i en säck och kasta den överbord. När farfar berättade detta grät han, och mindes ljudet när hunden i panik skällde och gnydde efter hjälp. Denna berättelse överraskade farfar mig med, farfar som alltid varit den väldigt rumstyngda Kockumsarbetaren och därefter vaktmästaren, sosselojal och fackplikttrogen. Hans berättelse säger något om spontana uppror, en ovilja till skötsamhet, om en särskild arbetaregensinnighet. I slutet av berättelsen infogas en spännande karaktär, hunden, som på ett liksom förtätat sätt förmedlar viljan av uppror men känslan av maktlöshet inför den uniformsklädda överheten, och hela ordningen av att behöva arbeta för att få pengar och överleva. I sin egen berättelse intar han tvärtom en hjälteroll när han frivilligt hjälper andra, besättningar och damer, och blir belönad för det med vänskap och mat. Han överlever då utan att lönearbeta. Hela berättelsen domineras av rörelse, transatlantiska sådana, men också i de olika hamnarna. Även efter sin hemkomst knyter han minnet av sin potens, sin manlighet, sin förmåga att få en kvinnas kärlek till förmågan till rörelse: farmor var imponerad av hans motorcykel. På något sätt är det befriande att upptäcka hur den objektiva positionen arbetarklass inte alls behöver vara samhörig med stillastående, rumslig grundning, okunskap om annat än sig själv (om någon nu trodde det). I farfars minne är arbetaridentiteten snarare samhörig med rörlighet, aktivitet, självständighet och trotsig nyfikenhet. Det är inspirerande – både inför framtida kulturhistoriska undersökningar och för den politiska fantasin.

Popular Memory Group II

Popular Memory Group var en samling marxistiska historiker som var verksamma i Birmingham vid den tid då Cultural Studies-traditionen konsoliderades. Deras mål var att ”bli historiker av nuet också”. Gruppens arbete gick ut på att undersöka och omsätta kritiska historiska identiteter, och kan ses som en förlängning av det arbete som inleddes i och med the Communist Party’s History Group något tjugotal år tidigare. En av de mest välkända historikerna förknippad med Popular Memory Group var Raphael Samuel. Även i senare arbeten använder Samuel begreppet Popular Memory, dock med en mindre radikal och, tycker jag, mer romantiserande formulering. Det följande citatet sammanfattar det tidigare Popular Memory-projektets syfte:

Formeringen av ett folkligt minne som är socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt är av största vikt idag, skälen är både generella och särskilda. Generellt sett därför att, som Gramsci har utvecklat, en historisk medvetenhet måste vara ett levande element i en stark, folkligt socialistisk kultur. Det är ett medel för en organisk social grupp att utvinna kunskap om det större sammanhanget för dess kollektiva kamp, och därmed bli förmögen att anta en större förändrande roll i samhället. Viktigast av allt, är möjligtvis de medel som gör oss självmedvetna om vår egen konstruktion av antaganden, sådana som vi hämtar upp från vår omedelbara kulturella och sociala miljö. Sådana föreställningar har en historia och är konstruerade i bestämda processer. Syftet är att rekonstruera deras katalog, men inte i enlighet med folkloristen som vill bevara det gamla för moderniteten, utan för att möjliggöra en kritisk inställning, så att, i och med att deras ursprung och tendenser blir kända, de kan accepteras, förnekas eller avfärdas genom medvetna val. På det sättet är en folklig historiografi, särskilt en historia om de vanligaste formerna av medvetande, en nödvändig aspekt av kampen för en bättre värld.

Läs
Antologin Making Histories.
Raphael Samuel: Theatres of Memory.

Svårminnen

Jag har känt tvivel inför mitt material. Problemet är att de intervjuade endast klarat av att minnas (det vill säga berätta fram minnen) sitt liv före inträdet i MST om jag hjälpt dem med många följdfrågor.

Jag har försökt tolka detta på olika sätt. Den första jag intervjuade hade många år av militantskap bakom sig. Jag tolkade det som om han såg sig själv som representant för MST. Min tanke var att han, fostrad i en demokratiskt centralistisk tradition och med Lenin i bokhyllan, hade lätt att anpassa sin röst till organisationens.

Efter den första intervjun har jag gjort många fler. Jag har pratat med de som just inlett sin aktivism, med sådana som har lång tid av aktivism bakom sig men som inte är offentliga representanter för rörelsen. Jag har pratat med de som är liksom förälskade i sitt nya sammanhang och med de som är kritiska. Tendensen att tränga bort livet före MST (om inte ur det verkliga minnet så i alla fall) ur berättandet om sitt liv är stark.

Jag tänkte att min dåliga portugisiska gjorde att jag fick ett otillförlitligt material. Antingen för att jag inte kunde ställa följdfrågor och därmed få de intervjuade att resonera kring sina minnen, eller för att jag inte kunde styra presentationen av mig själv och därmed definitionen av mötet. Jag tänkte att de jag intervjuade såg mig som svensk aktivist, intresserad av MST, och därför berättade om MST – men inte om sig själva.

Kvinnan på parkeringen vid universitetet i Marabá hjälpte mig att se genom mitt material, genom att generalisera det med sin egen erfarenhet. Hon undrade vad jag läste, och om mitt projekt. Jag sa att jag letar efter historien om MST, men inte efter den stora utan de många, de som varje enskild aktivist kan berätta, genom att presentera sig och berätta om sitt liv.

– Då måste du ha märkt samma som jag, att det alltid finns ett före och ett efter. Den viktigaste förändringen i våra liv är när vi kommit med i rörelsen. Det är alltid så.

Arbetsdelning

Med anledning av skillnaden mellan akademiska frågor och politiska:

This distinction between the facts, incorporated in the slave’s experience, and the philosophy reserved to educated white interpreters and sponsors, is a good example of a misunderstanding that has marred the contemporary social science approach to autobiography, life histories, and oral sources. The division of labor between fieldwork (collecting the data) and analysis (conducted in separate spaces and times) contributes to the perception of testimony as raw material, on which the social scientist performs a verity check and an exclusive interpretative act. The separation between the materiality of the sources and the intellectuality of the interpreter is often wrought with class prejudices and, as in the case of African Americans, with racial ones. The hinge of the division labor is the ambiguous utopia of objectivity, which connects the supposed factual objectivity of the source with the supposed intellectual objectivity of the scholar.

Alessandro Portelli: The Battle of Valle Giulia, s 79