Svårminnen

Jag har känt tvivel inför mitt material. Problemet är att de intervjuade endast klarat av att minnas (det vill säga berätta fram minnen) sitt liv före inträdet i MST om jag hjälpt dem med många följdfrågor.

Jag har försökt tolka detta på olika sätt. Den första jag intervjuade hade många år av militantskap bakom sig. Jag tolkade det som om han såg sig själv som representant för MST. Min tanke var att han, fostrad i en demokratiskt centralistisk tradition och med Lenin i bokhyllan, hade lätt att anpassa sin röst till organisationens.

Efter den första intervjun har jag gjort många fler. Jag har pratat med de som just inlett sin aktivism, med sådana som har lång tid av aktivism bakom sig men som inte är offentliga representanter för rörelsen. Jag har pratat med de som är liksom förälskade i sitt nya sammanhang och med de som är kritiska. Tendensen att tränga bort livet före MST (om inte ur det verkliga minnet så i alla fall) ur berättandet om sitt liv är stark.

Jag tänkte att min dåliga portugisiska gjorde att jag fick ett otillförlitligt material. Antingen för att jag inte kunde ställa följdfrågor och därmed få de intervjuade att resonera kring sina minnen, eller för att jag inte kunde styra presentationen av mig själv och därmed definitionen av mötet. Jag tänkte att de jag intervjuade såg mig som svensk aktivist, intresserad av MST, och därför berättade om MST – men inte om sig själva.

Kvinnan på parkeringen vid universitetet i Marabá hjälpte mig att se genom mitt material, genom att generalisera det med sin egen erfarenhet. Hon undrade vad jag läste, och om mitt projekt. Jag sa att jag letar efter historien om MST, men inte efter den stora utan de många, de som varje enskild aktivist kan berätta, genom att presentera sig och berätta om sitt liv.

– Då måste du ha märkt samma som jag, att det alltid finns ett före och ett efter. Den viktigaste förändringen i våra liv är när vi kommit med i rörelsen. Det är alltid så.