Alistair Thomsons Anzac Memories

I boken Anzac Memories: Living with the Legend anlägger Alistair Thomson ett Popular Memory-perspektiv på australiska offentliga och privata minnen av första världskriget. Med förförståelsen att den officiella versionen av det australiska deltagandet i Europa under första världskriget motsvarade och bekräftade medelklassoldaternas minnen ville Thomson möta krigsveteraner som var arbetarklass och lyssna på deras version av kriget. Thomson använde dessa intervjuer för att undersöka hur och varför det dominerande minnet fungerade för krigsveteraner att uttrycka sina minnen igenom, men samtidigt var upphov till påtvingad tystnad och marginalisering. Eftersom boken kan ses som ett exempel på hur Popular Memory-perspektivet bidrar i en konkret studie ska jag referera den kortfattat.

Thomson försöker se krigsminnet som en aldrig avslutad betydelseskapande process, där lager av betydelser läggs till, inarbetas och också omarbetar minnet. Han koncentrerar sin undersökning till tre olika moment: kriget, hemkomsten och soldaternas tillbakablickande minnen sent i livet. Vid varje moment rekonstruerar Thomson förloppet, görandet av en offentlig historia och minnets verkningar och koppling till de intervjuades pågående identitetsprocess vid den fasen i livet. Vid rekonstruktionen av förloppet har Thomson nytta av ett intervjumaterial han samlat bland krigsveteraner. Medan Thomson senare i boken använder intervjumaterialet för att undersöka minnesprocessen tillämpas intervjuerna i de här styckena för att komplettera och problematisera det skriftliga materialet. Därigenom berättar han krigsveteranernas livshistoria och kontextualiserar samtidigt analysen av offentliga historier och privata minnen.

Thomson hittar betydelsefulla offentliga berättelser om första världskriget genom att följa inflytelserika personer och organisationer, men även minneshögtider, historiska arbeten, filmer och TV-serier. Thomson undersöker också hur sådana berättelser helt eller delvis inlemmats i eller stötts av olika institutioner. Den som Thomson tillskriver störst betydelse för utformningen av offentliga bilder av de australiska soldaterna och deras verksamhet under kriget är journalisten Charles Bean. Under kriget blev Bean upphöjd till officiell historieskrivare. Han reste tillsammans med soldaterna och delade deras umbäranden. Hans texter spreds bland manskapet, och bidrog därmed till deras artikulering av krigserfarenheter. Vid hemkomsten bildades olika föreningar för veteranerna. Thomson visar hur det inom dessa skapades olika representationer av kriget, och hur en av organisationerna utmanövrerade de andra genom att initiera ett korporativt samarbete mellan soldaterna och staten, och därmed placerade vissa versioner av krigsminnet i en central position i den australiska offentligheten. Denna organisation blev betydelsefull för utformningen och genomförandet av minnesdagen av kriget, vilken efter ett tag fick status som en sorts nationaldag. Thomson menar inte att de officiella berättelserna om kriget är felaktiga, men att de är skapade genom en process av generalisering, urval och förenkling och att de därmed bekräftar ett visst sätt att minnas kriget och tystar andra.

[Thomsons] argument is that an official or dominant legend works not by excluding contradictory versions of experience, but by representing them in ways that fit the legend and flatten out the contradictions, but which are still resonant for a wide variety of people.

Thomson undersöker krigsveteranernas privata minnesprocess genom att konstruera vad han kallar ”minnesbiografier”. För Thomson är minnesbiografin ett sätt att undersöka krigsveteranernas görande av minne i olika faser i livet. Dessa olika göranden ligger som lager i minnet. När de intervjuade sent i livet återberättar sina krigsminnen använder de material från samtliga dessa lager (samtidigt som de fortsätter konstruera nya betydelser), vilket resulterar i mångbottnade och ibland motsägelsefulla berättelser. I Thomsons synsätt styrs minne av behovet av upplevt sammanhang och riktning i levnadsberättelsen. I minnet komponeras sådana levnadsberättelser utifrån socialt och kulturellt förmedlat material. Thomson skiljer på ”generell offentlighet” (ickepersonella och ofta symboliska möten med andra) och ”partikulära offentligheter” (direkta möten med andra som sker i till exempel familjer, grannskap och föreningsliv). För minnesprocessen är partikulära offentligheter av särskild vikt, eftersom det är här människor berättar sina historier, gör sociala jämförelser och (möjligtvis) får bekräftelse i identitetskonstruktionen. Det offentliga minnet av kriget, och organiserandet av partikulära offentligheter så som föreningar för hemkomna soldater, gjorde det möjligt för de intervjuade veteranerna att artikulera och bearbeta vissa erfarenheter, medan andra förblev tysta. ”Incoherent, unstructured and indeed unremembered, these unrecognised experiences may linger in memory and find articulation in another time and place, or in less conscious outlets.” Vänstersinnade krigsveteraner, som inte ställde upp på den nationalistiska och våldsromantiserande offentliga berättelsen, fann sig politiskt marginaliserade men också personligt beskurna i möjligheten att ge uttryck för svåra minnen. Andra partikulära offentligheter, så som fackföreningsrörelsen, blev platsen där de kunde formulera oppositionella tolkningar av det generaliserade och selektiva offentliga krigsminnet. I och med detta ger Thomson exempel på kulturell dominans och kulturellt motstånd i den sociala produktionen av minne. Detta exempel är nyttigt för mig i min teoretiska förståelse av hur de jordlösa i MST gör sin samtid historisk.

Läs
Alistair Thomson: Anzac Memories: Living with the Legend

Popular Memory Group II

Popular Memory Group var en samling marxistiska historiker som var verksamma i Birmingham vid den tid då Cultural Studies-traditionen konsoliderades. Deras mål var att ”bli historiker av nuet också”. Gruppens arbete gick ut på att undersöka och omsätta kritiska historiska identiteter, och kan ses som en förlängning av det arbete som inleddes i och med the Communist Party’s History Group något tjugotal år tidigare. En av de mest välkända historikerna förknippad med Popular Memory Group var Raphael Samuel. Även i senare arbeten använder Samuel begreppet Popular Memory, dock med en mindre radikal och, tycker jag, mer romantiserande formulering. Det följande citatet sammanfattar det tidigare Popular Memory-projektets syfte:

Formeringen av ett folkligt minne som är socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt är av största vikt idag, skälen är både generella och särskilda. Generellt sett därför att, som Gramsci har utvecklat, en historisk medvetenhet måste vara ett levande element i en stark, folkligt socialistisk kultur. Det är ett medel för en organisk social grupp att utvinna kunskap om det större sammanhanget för dess kollektiva kamp, och därmed bli förmögen att anta en större förändrande roll i samhället. Viktigast av allt, är möjligtvis de medel som gör oss självmedvetna om vår egen konstruktion av antaganden, sådana som vi hämtar upp från vår omedelbara kulturella och sociala miljö. Sådana föreställningar har en historia och är konstruerade i bestämda processer. Syftet är att rekonstruera deras katalog, men inte i enlighet med folkloristen som vill bevara det gamla för moderniteten, utan för att möjliggöra en kritisk inställning, så att, i och med att deras ursprung och tendenser blir kända, de kan accepteras, förnekas eller avfärdas genom medvetna val. På det sättet är en folklig historiografi, särskilt en historia om de vanligaste formerna av medvetande, en nödvändig aspekt av kampen för en bättre värld.

Läs
Antologin Making Histories.
Raphael Samuel: Theatres of Memory.

Svårminnen

Jag har känt tvivel inför mitt material. Problemet är att de intervjuade endast klarat av att minnas (det vill säga berätta fram minnen) sitt liv före inträdet i MST om jag hjälpt dem med många följdfrågor.

Jag har försökt tolka detta på olika sätt. Den första jag intervjuade hade många år av militantskap bakom sig. Jag tolkade det som om han såg sig själv som representant för MST. Min tanke var att han, fostrad i en demokratiskt centralistisk tradition och med Lenin i bokhyllan, hade lätt att anpassa sin röst till organisationens.

Efter den första intervjun har jag gjort många fler. Jag har pratat med de som just inlett sin aktivism, med sådana som har lång tid av aktivism bakom sig men som inte är offentliga representanter för rörelsen. Jag har pratat med de som är liksom förälskade i sitt nya sammanhang och med de som är kritiska. Tendensen att tränga bort livet före MST (om inte ur det verkliga minnet så i alla fall) ur berättandet om sitt liv är stark.

Jag tänkte att min dåliga portugisiska gjorde att jag fick ett otillförlitligt material. Antingen för att jag inte kunde ställa följdfrågor och därmed få de intervjuade att resonera kring sina minnen, eller för att jag inte kunde styra presentationen av mig själv och därmed definitionen av mötet. Jag tänkte att de jag intervjuade såg mig som svensk aktivist, intresserad av MST, och därför berättade om MST – men inte om sig själva.

Kvinnan på parkeringen vid universitetet i Marabá hjälpte mig att se genom mitt material, genom att generalisera det med sin egen erfarenhet. Hon undrade vad jag läste, och om mitt projekt. Jag sa att jag letar efter historien om MST, men inte efter den stora utan de många, de som varje enskild aktivist kan berätta, genom att presentera sig och berätta om sitt liv.

– Då måste du ha märkt samma som jag, att det alltid finns ett före och ett efter. Den viktigaste förändringen i våra liv är när vi kommit med i rörelsen. Det är alltid så.

Popular Memory Group

Den brittiska Popular Memory Group skrev under sent 1970-tal att ”the historians empiricism is a real difficulty that blocks political progress”. Varför det är så kan förklaras med ett citat av en annan marxistisk historiker, också han från Storbritannien: ”Vi själva är formade av det förflutna, men omvandlar också efterhand det förflutna som format oss” (Christopher Hill).

Deltagande observation som historisk metod

CEPATEC, São Paulo

Först en vecka portugisiska. Sedan en veckas historiekurs: Brasiliens historia, MST:s historia, historien om kampen för jord, studiebesök på MST:s nationella skola. För mig betyder det ett tillfälle att lära mer om hur MST omsätter historia – vilka historier som berättas, i vilken form de förmedlas, hur de diskuteras.

Kan deltagande observation, att få kunskap om ett fenomen genom att delta i fenomenet, vara en metod för historiker?

Om man med historia bara menar sådant som hänt förut är svaret självklart nej. För länge sedan avslutade fenomen, som det kanske inte ens finns någon levande kvar att vittna om, är omöjliga att utsätta sig för.

Om historia i stället ses som en pågående process, antingen som ett faktiskt sammanhang av händelser och sociala relationer eller som en ständigt pågående berättelse som meningsgör dessa händelser, kan deltagande observation vara en spännande historisk metod.

Allra mest så, därför att det är ett angreppsätt som utmanar och förhandlar den strikta uppdelningen mellan å ena sidan historieskrivning och å andra sidan historiedidaktik. Historiedidaktik, förmedling och lärande av historia, sker i specifika historiska sammanhang. Att beskriva dessa, det vill säga historicera både historiedidaktiken och den historiedidaktiska blicken, tror jag är ett sätt att nyansera och vidareutveckla diskursen om minne och historiemedvetande som den ser ut i Sverige.

Mitt deltagande kommer att påverka historien jag försöker beskriva, det är sant. Men det gäller all historieskrivning. Historikern träder in som det tolkande och förmedlande subjektet. Mitt deltagande är enkelt att genomföra, enkelt att beskriva, enkelt att kontrollera. Jag kommer att sitta i en skolsal och spela in föreläsningar och diskussioner. Jag kommer att kunna ställa frågor för att förstå att jag förstått rätt.

Detta är en intressant tanke: vad skulle hända om deltagandet togs ut ur klassrummets teori och jag i stället försatte mig själv i ett tätare historiskt skeende? Vad skulle till exempel hända om jag deltog i en jordockupation och tolkade den som ett återuppförande av tidigare sociala kamper, som ett historiskt drama?

Berättelse eller kritisk kunskap

Som en kommentar till förra inlägget citerar jag ett stycke av Hoshschild själv.

Högstadielärare och högskoleprofessorer, som genom åren diskuterat denna bok [Joseph Conrads Mörkrets hjärta] i freudianska, jungianska och nietzscheanska termer, att tala om klassisk mytologi, viktoriansk oskuld och arvsynd, postmodernism, postkolonialism och poststrukturalism. Europeiska och amerikanska läsare, som finner det obehagligt att erkänna att det pågick ett dödande av folkmordsformat i Afrika kring sekelsksiftet, har låtit Mörkets hjärta kasta loss från dess historiska förtöjningar. Vi läser boken som en parabel för alla tider och platser och inte som en bok om en tid och en plats. [...] Men Conrad själv har skrivit: "Mörkets hjärta är erfarenhet ... som tänjts en smula (bara en liten smula) bortom verkliga fakta i fallet". Oavsett de rika tolkningsnivåer boken har som skönlitteratur är det anmärkningsvärt hur precis och detaljerad den är som skildring av "verkliga fakta i fallet": kung Leopolds Kongo 1890, just då exploateringen av territoriet skjutit i fart på allvar.

På väg till Stockholm

På väg till Stockholm börjar jag läsa Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. Jag ser fram emot att förlora mig i boken. Både i författarens berättarkonst och i det fasansfulla scenario som återges. Inledningsvis några tankar om bokens stil och författarens historiska hantverk.

Grovt sett (och självklart väldigt förenklat) kan man som historiker inta en av två inställningar till hur stöd för förklaringar av samband i det förflutna ska sökas. Den ena inställningen är att källor talar för sig själv. Med den inställningen följer att om det går att fastställa att en källa är pålitbar, går den också att återge som bevis för ett verkligt samband.

Den andra inställning kan kallas konstruktionistisk. Detta är attityden att källor skapas genom historikerns nyfikenhet. Med denna inställning uppfattas inte lämningar från förr som bärare av kunskap som går att frilägga, utan som vägledare för kunskap som blir till då historikern skapar ett sammanhang av flera källor – men också i sammanhanget av sin egen frågvishet.

Muntlig historia kan användas som exempel på den andra attityden. I mötet mellan historiker och intervjuade eftersträvas en gemensam förståelse som till viss del är momentan, det vill säga tillfällig och given i mötet. Om historikern inte sökt upp en viss person vid ett visst tillfälle hade berättelsen historikern bedömer och baserar sin kunskap på inte blivit till. Historiker som är präglade av den andra inställningen ser sådana källor som otillförlitliga och ibland till och med som ogiltiga.

Hochschilds bok komplicerar kunskapandet på ett skönt sätt. Jag är inte säker på att Hochschild kan tillskrivas den strikt källkritiska attityden, han hänvisar till exempel ledigt till teoridriven historisk kunskap så som psykohistoria. Eftersom han skriver om händelser under tid från vilken inga levande finns kvar måste han ändå lita till skrivna vittnesmål. De källor han refererar är alltså i stor utsträckning den klassiska historikerns – offentliga tryck, personliga brev och dagböcker.

Hoshschild skriver populärvetenskapligt och förmodligen är det för att förenkla för läsaren han lämnar notapparat och strikta hänvisningar därhän. Hans källkritik är inte mindre noggrann för det. Tvärtom använder Hoschschild källorna på ett avundsvärt lättfattligt sätt. Källorna granskas, legitimeras, kontextualiseras, bedöms enligt både yttre och inre villkor i samma svepande skrivhandling som gör att de för historien framåt. Hos läsaren skapas en bild av de huvudsakliga karaktärerna.

Denna teknik gör att källorna också blir något mer än fakta som återges. Källorna konstrueras som kunskapsbärare, dels för att de passas in i berättelsens narrativa struktur, men också för att de sätts i kontext av Hoshschilds fantasi. Hoshschild omgestaltar lämningar från förr till källor för att de används för att föra fram hans övergripande syfte, men också för att författaren försöker anknyta till människan bakom varje källa.

För muntliga historiker är mötet avgörande för historisk förståelse. Samma längtan efter ett personligt möte verkar styra Hoshschild. Det är också ett uttryck för respekt inför tidigare levandes mänsklighet, även när dessa är författarens ideologiska motståndare och upphov till övergrepp som fortfarande bestämmer många människors villkor. Medan muntliga historiker kan lyssna efter ordval, röstläge, låta sig påverkas av ansiktsuttryck, den kroppsliga närheten till en annan och kanske till och med ta den intervjuades hand under återgivningen av svåra minnen söker Hoshschild efter andra sätt att gripa en mänsklig närvaro i källan. Handstilar i stället för ansiktsdrag, egenaktiga formuleringar i stället för röstläge, fantasier om var och hur texten en gång skapades.

Hoshschilds text kan användas för att lyfta fram varje källkritik som en konstruktion. Ändå är det svårt att påstå att hans text brister i vetenskaplighet, att den inte bär på en sanning.