Secretaria Nacional

Produktionsmedel

CEPATEC, São Paulo

Jag har haft lätt för att förstå det som sägs: Den som kontrollerar produktionsmedel kontrollerar samhället. Min bild av vad produktionsmedel är har varit begränsad. På samma sätt har min bild av vad det innebär att kontrollera produktionsmedel, eller att bli kontrollerad genom dem.

Teorin är enkel. Det finns vissa resurser, råvarur och verktyg kan man säga, som är viktiga för att samhället ska fungera. Dessa kallas produktionsmedel. Den som kontrollerar produktionsmedeln kan bestämma den social ordningen, det vill säga samhället. Utifrån detta enkla utgår alla sociala uppfattningar, all kultur, all ideologi, allt politiskt skuggspel.

För mig har det varit enkelt, vad som menas med produktivkrafter. Bilderna har jag fått från någon futuristiskt inspirerade femtiotalsaffisch, aviserande atomålderns ankomst. Produktionsmedel är fabriker, elverk, maskiner.

Detta är en något förenklad och väldigt ideologisk bild.

Bilden i sig visar framstegets manifestationer: dess teknik. Det egentliga framsteget, klasskampen som tvingat fram just den här konfigurationen av mänskligt socialt liv, skildras inte. Bilden är också ideologisk på ett annat sätt: den är eurocentrisk. Det är en europes bild av produktionsmedel jag har agerat med.

Med den bilden kommer en gammal föreställning om att det är det urbana proletariatet som är den mest avancerade delen av arbetarklassen och som kommer att leda revolutionen.

Här i Brasilien faller den bilden samman. Här är det istället landsbygdens proletariat, eller jordlösa förklädda till fattiga kåkstadsmänniskor, som är de som driver kampen framåt. Men de går inte före i kampen, de bildar inget avantgarde, de snarare driver alla framför sig, så som Frances Tuuloskorpi hoppas att de längst bak i Sverige ska göra. Och de kämpar inte för att ta över fabrikerna, utan för jord.

Egentligen är det mycket enkelt. Jorden är det mest grundläggande produktionsmedlet. Den som kontrollerar jorden kontrollerar arbetskraftens reproduktionsmöjligheter. Med andra ord, om arbetarklassen hade kontroll över jorden skulle den kunna göra sin egen mat. Då vore man inte längre beroende av fabriksägarnas eller storgodsägarnas löneutbetalningar, då skulle man inte längre behöva vanära sig själv genom att sälja sin förmåga att skapa, samarbeta, omvandla själva naturen till någon annan.

Med ens konkretiseras frasen. Att kontrollera produktionsmedel – eller att kontrolleras av produktionsmedeln. Att kontrolleras av produktionsmedeln betyder fattigdom, den allra yttersta fattigdom, den som äter upp dig in till benet, som inte lämnar ett spår av människa, som ställer dig emot andra människor och slutligen mot dig själv därför att din förmåga att samarbeta är pantsatt. Och samtidigt: De ideologiska föreställningar som gör att arbetarna i staden inte kommer att samarbeta med arbetare på landet; som gör att arbetare i det globala nord misstror arbetare i det globala syd.

Så länge arbetaren i det globala nord, i fabriken, tror att de fattiga här i syd är underutvecklade, farliga, okunniga, gammaldags, machismos och att han eller hon själv är modern, representerade framsteget, avancerad, en arbetets aristokrati kommer den där bilden av framsteget som en futuristisk skolplanch aldrig att ifrågasättas. Bländade av de glänsande maskindelarna kommer frågan om det verkliga framsteget, den verkliga befrielsen, den bortom tingen, aldrig att ställas.

Behöver MST en historiker från Sverige?

CEPATEC, São Paulo

Behöver MST en svensk historiker? MST är en rörelse med en egen historieproduktion. Inom MST skrivs historieböcker, bedrivs historieundervisning, diskuteras och skapas förståelse för kontinuitet och förändring. Behöver MST – som använder historia som kritisk reflektion, som mobiliserande kraft, som ideologikritik och mothegemoni, som strategiskapande resurs – finna sig i en svensk historikers utvärderande blick?

Gör inte jag samma som forskare från det globala nord gjort många gånger före mig – upptäcker och utforskar människor i syd, som om där inte fanns någon kunskap, någon historia, något vetande före min ankomst? Är det rättfärdigt och etiskt att jag bygger min karriär på deras vardag och kamp?

Att jag själv är aktivist är inte ett tillräckligt svar. Det är ändå jag som åkt till Brasilien för att vända min blick emot dem. De har ingen möjlighet att göra den motsatta rörelsen. De har inte heller någon chans att väja för min blick. Det kan till och med vara så att de behöver bli beskådade: att de tvingas visa upp sig för att skapa stöd för sin kamp.

MST behöver helt visst inte en historiker från Sverige. Historiker från Sverige behöver däremot vissa gånger MST. Det gäller att förstå uppsatsens syfte rätt. Syftet är inte att beskriva MST, utan att lära något om hur förändring skapas för att därigenom skapa utveckling i Sverige.

Min första intervju

Jag har gjort min första intervju! Och den var på portugisiska, helt utan tolk. Jag intervjuade Joaquin Piñero från MST Nacional om forumprocessen så här långt. Text kommer.

Ledig

CEPATEC, São Paulo

Inser plotsligt att jag inte har nagot arbetet att gora. Jag har bokat in intervjuer. Jag har forberett intervjuerna. Pa formiddagarna lar vi oss portugisiska. Resten av dagen ar vi lediga. For forsta gangen det har aret ar jag ledig. I São Paulo. Det ar fett vart.

Deltagande observation som historisk metod

CEPATEC, São Paulo

Först en vecka portugisiska. Sedan en veckas historiekurs: Brasiliens historia, MST:s historia, historien om kampen för jord, studiebesök på MST:s nationella skola. För mig betyder det ett tillfälle att lära mer om hur MST omsätter historia – vilka historier som berättas, i vilken form de förmedlas, hur de diskuteras.

Kan deltagande observation, att få kunskap om ett fenomen genom att delta i fenomenet, vara en metod för historiker?

Om man med historia bara menar sådant som hänt förut är svaret självklart nej. För länge sedan avslutade fenomen, som det kanske inte ens finns någon levande kvar att vittna om, är omöjliga att utsätta sig för.

Om historia i stället ses som en pågående process, antingen som ett faktiskt sammanhang av händelser och sociala relationer eller som en ständigt pågående berättelse som meningsgör dessa händelser, kan deltagande observation vara en spännande historisk metod.

Allra mest så, därför att det är ett angreppsätt som utmanar och förhandlar den strikta uppdelningen mellan å ena sidan historieskrivning och å andra sidan historiedidaktik. Historiedidaktik, förmedling och lärande av historia, sker i specifika historiska sammanhang. Att beskriva dessa, det vill säga historicera både historiedidaktiken och den historiedidaktiska blicken, tror jag är ett sätt att nyansera och vidareutveckla diskursen om minne och historiemedvetande som den ser ut i Sverige.

Mitt deltagande kommer att påverka historien jag försöker beskriva, det är sant. Men det gäller all historieskrivning. Historikern träder in som det tolkande och förmedlande subjektet. Mitt deltagande är enkelt att genomföra, enkelt att beskriva, enkelt att kontrollera. Jag kommer att sitta i en skolsal och spela in föreläsningar och diskussioner. Jag kommer att kunna ställa frågor för att förstå att jag förstått rätt.

Detta är en intressant tanke: vad skulle hända om deltagandet togs ut ur klassrummets teori och jag i stället försatte mig själv i ett tätare historiskt skeende? Vad skulle till exempel hända om jag deltog i en jordockupation och tolkade den som ett återuppförande av tidigare sociala kamper, som ett historiskt drama?

São Paulo

Framme i São Paulo bor vi pa MST:s logemente i stadsdelen Barra Funda. Hela aret har jag tankt sa mycket pa att komma hit att jag inte riktigt haft tid att tanka pa att vara har. Nu har jag mycket den har kanslan: nu da?