Alistair Thomsons Anzac Memories

I boken Anzac Memories: Living with the Legend anlägger Alistair Thomson ett Popular Memory-perspektiv på australiska offentliga och privata minnen av första världskriget. Med förförståelsen att den officiella versionen av det australiska deltagandet i Europa under första världskriget motsvarade och bekräftade medelklassoldaternas minnen ville Thomson möta krigsveteraner som var arbetarklass och lyssna på deras version av kriget. Thomson använde dessa intervjuer för att undersöka hur och varför det dominerande minnet fungerade för krigsveteraner att uttrycka sina minnen igenom, men samtidigt var upphov till påtvingad tystnad och marginalisering. Eftersom boken kan ses som ett exempel på hur Popular Memory-perspektivet bidrar i en konkret studie ska jag referera den kortfattat.

Thomson försöker se krigsminnet som en aldrig avslutad betydelseskapande process, där lager av betydelser läggs till, inarbetas och också omarbetar minnet. Han koncentrerar sin undersökning till tre olika moment: kriget, hemkomsten och soldaternas tillbakablickande minnen sent i livet. Vid varje moment rekonstruerar Thomson förloppet, görandet av en offentlig historia och minnets verkningar och koppling till de intervjuades pågående identitetsprocess vid den fasen i livet. Vid rekonstruktionen av förloppet har Thomson nytta av ett intervjumaterial han samlat bland krigsveteraner. Medan Thomson senare i boken använder intervjumaterialet för att undersöka minnesprocessen tillämpas intervjuerna i de här styckena för att komplettera och problematisera det skriftliga materialet. Därigenom berättar han krigsveteranernas livshistoria och kontextualiserar samtidigt analysen av offentliga historier och privata minnen.

Thomson hittar betydelsefulla offentliga berättelser om första världskriget genom att följa inflytelserika personer och organisationer, men även minneshögtider, historiska arbeten, filmer och TV-serier. Thomson undersöker också hur sådana berättelser helt eller delvis inlemmats i eller stötts av olika institutioner. Den som Thomson tillskriver störst betydelse för utformningen av offentliga bilder av de australiska soldaterna och deras verksamhet under kriget är journalisten Charles Bean. Under kriget blev Bean upphöjd till officiell historieskrivare. Han reste tillsammans med soldaterna och delade deras umbäranden. Hans texter spreds bland manskapet, och bidrog därmed till deras artikulering av krigserfarenheter. Vid hemkomsten bildades olika föreningar för veteranerna. Thomson visar hur det inom dessa skapades olika representationer av kriget, och hur en av organisationerna utmanövrerade de andra genom att initiera ett korporativt samarbete mellan soldaterna och staten, och därmed placerade vissa versioner av krigsminnet i en central position i den australiska offentligheten. Denna organisation blev betydelsefull för utformningen och genomförandet av minnesdagen av kriget, vilken efter ett tag fick status som en sorts nationaldag. Thomson menar inte att de officiella berättelserna om kriget är felaktiga, men att de är skapade genom en process av generalisering, urval och förenkling och att de därmed bekräftar ett visst sätt att minnas kriget och tystar andra.

[Thomsons] argument is that an official or dominant legend works not by excluding contradictory versions of experience, but by representing them in ways that fit the legend and flatten out the contradictions, but which are still resonant for a wide variety of people.

Thomson undersöker krigsveteranernas privata minnesprocess genom att konstruera vad han kallar ”minnesbiografier”. För Thomson är minnesbiografin ett sätt att undersöka krigsveteranernas görande av minne i olika faser i livet. Dessa olika göranden ligger som lager i minnet. När de intervjuade sent i livet återberättar sina krigsminnen använder de material från samtliga dessa lager (samtidigt som de fortsätter konstruera nya betydelser), vilket resulterar i mångbottnade och ibland motsägelsefulla berättelser. I Thomsons synsätt styrs minne av behovet av upplevt sammanhang och riktning i levnadsberättelsen. I minnet komponeras sådana levnadsberättelser utifrån socialt och kulturellt förmedlat material. Thomson skiljer på ”generell offentlighet” (ickepersonella och ofta symboliska möten med andra) och ”partikulära offentligheter” (direkta möten med andra som sker i till exempel familjer, grannskap och föreningsliv). För minnesprocessen är partikulära offentligheter av särskild vikt, eftersom det är här människor berättar sina historier, gör sociala jämförelser och (möjligtvis) får bekräftelse i identitetskonstruktionen. Det offentliga minnet av kriget, och organiserandet av partikulära offentligheter så som föreningar för hemkomna soldater, gjorde det möjligt för de intervjuade veteranerna att artikulera och bearbeta vissa erfarenheter, medan andra förblev tysta. ”Incoherent, unstructured and indeed unremembered, these unrecognised experiences may linger in memory and find articulation in another time and place, or in less conscious outlets.” Vänstersinnade krigsveteraner, som inte ställde upp på den nationalistiska och våldsromantiserande offentliga berättelsen, fann sig politiskt marginaliserade men också personligt beskurna i möjligheten att ge uttryck för svåra minnen. Andra partikulära offentligheter, så som fackföreningsrörelsen, blev platsen där de kunde formulera oppositionella tolkningar av det generaliserade och selektiva offentliga krigsminnet. I och med detta ger Thomson exempel på kulturell dominans och kulturellt motstånd i den sociala produktionen av minne. Detta exempel är nyttigt för mig i min teoretiska förståelse av hur de jordlösa i MST gör sin samtid historisk.

Läs
Alistair Thomson: Anzac Memories: Living with the Legend