På väg till Stockholm

På väg till Stockholm börjar jag läsa Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. Jag ser fram emot att förlora mig i boken. Både i författarens berättarkonst och i det fasansfulla scenario som återges. Inledningsvis några tankar om bokens stil och författarens historiska hantverk.

Grovt sett (och självklart väldigt förenklat) kan man som historiker inta en av två inställningar till hur stöd för förklaringar av samband i det förflutna ska sökas. Den ena inställningen är att källor talar för sig själv. Med den inställningen följer att om det går att fastställa att en källa är pålitbar, går den också att återge som bevis för ett verkligt samband.

Den andra inställning kan kallas konstruktionistisk. Detta är attityden att källor skapas genom historikerns nyfikenhet. Med denna inställning uppfattas inte lämningar från förr som bärare av kunskap som går att frilägga, utan som vägledare för kunskap som blir till då historikern skapar ett sammanhang av flera källor – men också i sammanhanget av sin egen frågvishet.

Muntlig historia kan användas som exempel på den andra attityden. I mötet mellan historiker och intervjuade eftersträvas en gemensam förståelse som till viss del är momentan, det vill säga tillfällig och given i mötet. Om historikern inte sökt upp en viss person vid ett visst tillfälle hade berättelsen historikern bedömer och baserar sin kunskap på inte blivit till. Historiker som är präglade av den andra inställningen ser sådana källor som otillförlitliga och ibland till och med som ogiltiga.

Hochschilds bok komplicerar kunskapandet på ett skönt sätt. Jag är inte säker på att Hochschild kan tillskrivas den strikt källkritiska attityden, han hänvisar till exempel ledigt till teoridriven historisk kunskap så som psykohistoria. Eftersom han skriver om händelser under tid från vilken inga levande finns kvar måste han ändå lita till skrivna vittnesmål. De källor han refererar är alltså i stor utsträckning den klassiska historikerns – offentliga tryck, personliga brev och dagböcker.

Hoshschild skriver populärvetenskapligt och förmodligen är det för att förenkla för läsaren han lämnar notapparat och strikta hänvisningar därhän. Hans källkritik är inte mindre noggrann för det. Tvärtom använder Hoschschild källorna på ett avundsvärt lättfattligt sätt. Källorna granskas, legitimeras, kontextualiseras, bedöms enligt både yttre och inre villkor i samma svepande skrivhandling som gör att de för historien framåt. Hos läsaren skapas en bild av de huvudsakliga karaktärerna.

Denna teknik gör att källorna också blir något mer än fakta som återges. Källorna konstrueras som kunskapsbärare, dels för att de passas in i berättelsens narrativa struktur, men också för att de sätts i kontext av Hoshschilds fantasi. Hoshschild omgestaltar lämningar från förr till källor för att de används för att föra fram hans övergripande syfte, men också för att författaren försöker anknyta till människan bakom varje källa.

För muntliga historiker är mötet avgörande för historisk förståelse. Samma längtan efter ett personligt möte verkar styra Hoshschild. Det är också ett uttryck för respekt inför tidigare levandes mänsklighet, även när dessa är författarens ideologiska motståndare och upphov till övergrepp som fortfarande bestämmer många människors villkor. Medan muntliga historiker kan lyssna efter ordval, röstläge, låta sig påverkas av ansiktsuttryck, den kroppsliga närheten till en annan och kanske till och med ta den intervjuades hand under återgivningen av svåra minnen söker Hoshschild efter andra sätt att gripa en mänsklig närvaro i källan. Handstilar i stället för ansiktsdrag, egenaktiga formuleringar i stället för röstläge, fantasier om var och hur texten en gång skapades.

Hoshschilds text kan användas för att lyfta fram varje källkritik som en konstruktion. Ändå är det svårt att påstå att hans text brister i vetenskaplighet, att den inte bär på en sanning.