Farfars berättelse

När jag kom tillbaka till Sverige träffade jag min farfar som berättade om när han var i Latinamerika. Jag blev förvånad, för nog visste vi alla att farfar varit sjöman men att han bott i Buenos Aires och Montevideo i flera år, och dessutom kunde prata spanska, det var det ingen som visste. Historien börjar någon gång efter 1946, då farfar mönstrade på sin första båt, med ett fylleslag i hamnen i Malmö. Som vanligt är slutade kvällen med vad vi idag skulle kalla efterfest, i det här fallet på fyllevännernas båt. När farfar vaknade hade båten redan lagt ut och var på väg mot Atlanten. Det fanns inget annat att göra än rätt för sig, och så blev farfar matros på väg mot Latinamerika. Hur det nu gick till stannade han kvar i Buenos Aires när skeppet styrde vidare därifrån. I hamnen försörjde han sig bäst han kunde. Det fanns alltid skandinaviska besättningar att visa runt, de flesta från Norge. Att tvätta oljetankar var ett farligt jobb som därför gav mycket betalt. I sitt minne kunde han leva flera veckor på en enda dags arbete. En gång drog han inåt landet med en nyfunnen kanadensisk vän. De unga männen förstod inte varandras språk, utan var lämnade till att teckna sina samtal med händerna. På det sättet drog de runt på den argenstinska landsbygden, och jobbade några dagar på ett plantage. Arbetet tilltalade dem inte, kanske för att det var övervakat, och en natt smet de från haciendan. En annan gång drog han iväg med ett norskt skepp, uppför en flod där de fångade fisk som de lade i en tunna. När farfar och de andra sjömänen plågade fiskarna med påkar lät de som katter. Den här gången tog båtresan honom till Montevideo i Uruguay. Där levde han med sjömän från hela världen i hamnkvarteren. Han hittade en flicka som hade en krog. Henne brukade han hjälpa med olika saker, och därför fick han mat. Det var på hennes krog han lärde sig steka kött. En dag när han satt på krogen hörde han, till sin häpnad, svenska pratas. Det var en nyanländ besättning med problemet att skeppets båda kockar hade smitit. När styrmannen fick veta att farfar lärt sig laga mat mönstrade han honom med en gång. Farfar berättade att han kände det nästan som att åka fast, som att bli tvångsmönstrad. Så gick det till när farfar fick sin returresa över Atlanten, i sin berättelse liksom tvingad tillbaka fosterlandet. Hans senkomna ovilja skulle hålla honom borta från Malmö ytterligare ett tag. Innan skeppet anlände till Sverige lade det till i Harburg i Tyskland. Där söp farfar ner sig och blev följdriktigt akterseglad. Skeppet lämnade honom och tog med sig alla besparingarna från Latinamerika, han sa att han gömt pengarna i madrassen för att de inte skulle bli stulna, man brukade dela på sådant som lämnades kvar ombord. Bland besparingarna fanns också en transisterradio och några säckar kaffebönor han hade lagt undan till familjen. Allt han ägde försvann. Men livet fick han som tur var behålla, för på väg från Harburg utbröt en brand på skeppet som sjönk och tog med sig hela besättningen i havet. Farfar kom tillbaka till Sverige, började arbeta som kock vid Ringsjön. Det var där han träffade farmor, hon var en av många dansgäster som kom cyklande från hela Skåne på helgerna. Eftersom farfar hade en motorcykel stannade hon gärna lite längre. Var det inget mer han berättade? Jo, han berättade om sin hund som han hade på sista skeppet, det som brann efter Harburg. Hunden var liten och följde honom vart han än gick. Den brukade ligga på hans axlar när båten gungade för mycket. Hunden skällde på alla i uniform, det vill säga befälen, ”det måste varit någon som ofredat den” trodde farfar. En dag hade hunden bajsat inne i kaptenens hytt, och för att hämnas gav han farfar order att lägga hunden i en säck och kasta den överbord. När farfar berättade detta grät han, och mindes ljudet när hunden i panik skällde och gnydde efter hjälp. Denna berättelse överraskade farfar mig med, farfar som alltid varit den väldigt rumstyngda Kockumsarbetaren och därefter vaktmästaren, sosselojal och fackplikttrogen. Hans berättelse säger något om spontana uppror, en ovilja till skötsamhet, om en särskild arbetaregensinnighet. I slutet av berättelsen infogas en spännande karaktär, hunden, som på ett liksom förtätat sätt förmedlar viljan av uppror men känslan av maktlöshet inför den uniformsklädda överheten, och hela ordningen av att behöva arbeta för att få pengar och överleva. I sin egen berättelse intar han tvärtom en hjälteroll när han frivilligt hjälper andra, besättningar och damer, och blir belönad för det med vänskap och mat. Han överlever då utan att lönearbeta. Hela berättelsen domineras av rörelse, transatlantiska sådana, men också i de olika hamnarna. Även efter sin hemkomst knyter han minnet av sin potens, sin manlighet, sin förmåga att få en kvinnas kärlek till förmågan till rörelse: farmor var imponerad av hans motorcykel. På något sätt är det befriande att upptäcka hur den objektiva positionen arbetarklass inte alls behöver vara samhörig med stillastående, rumslig grundning, okunskap om annat än sig själv (om någon nu trodde det). I farfars minne är arbetaridentiteten snarare samhörig med rörlighet, aktivitet, självständighet och trotsig nyfikenhet. Det är inspirerande – både inför framtida kulturhistoriska undersökningar och för den politiska fantasin.