Lissabons historia

På Arlanda kan jag inte låta bli att köpa en reseguide över Lissabon. Jag läser den på flyget. Först läser jag om de olika stadsdelarna. Vi har bara en kväll i Lissabon och jag vill veta vart vårt vilsegående bäst kan börja.

Sen läser jag om Lissabons historia.

Texten är knappast otypisk. Den är enkel, rakt disponerad. Det ena ledde till det andra. Ungefär som i historieböckerna när jag gick i skolan, så där rak som historien blir först när den skrivs ned. Historia som erfarenhet, känslor och handlingar är inte rak utan på tvären, genomskuren, mångbottnad, svårtolkad. För att forma historien till en rak linje måste revorna lappas över. Det mångtydiga reds inte ut, det betonas inte. En rak historia tvingar läsaren att förenkla sina erfarenheter och att anknyta till historien på ett ensidigt sätt. Eftersom den linjärt berättade historien inte reder ut sina mångtydigheter, bär den med sig de motsättningar den försöker dölja. Här ska jag lyfta fram några.

Reseguiden handlar om Lissabon. En stads historia verkar på många sätt enklare att tala om än en nations. Staden är gripbar, nationen är det inte. En kort historik i en reseguide över Lissabon kan rimligtivs antas skildra en kontinuitet som är faktisk: stadsbildningen vid floden Tajos mynning som i dag kallas Lissabon. Det är en annan kontinuitet som berättas fram: det svårgripbara Portugal. I stället för en konkret kontinuitet, en mytisk. I stället för en kontinuitet av konkreta människors handlingar inom gränserna för en stadsbebyggelse, en nationell.

Den nationella identifikationen Portugal kan vara nog så funktionell när man ser till dagen. Som alla nationaliteter är det en levande identifikation, en som mobiliserar till vissa projekt och demobiliserar andra. Däremot är Portugal inget historiskt subjekt. Det är ingen sammanhållen kategori av människor med ett gemensamt öde. Portugals historia berättas för att styra dagens identifiering med nationen. I den förenklade översikten i reseguiden blir detta tydligt. Det går helt enkelt inte att avgränsa det tänkta Portugal.

I texten märks detta som en svårighet att avgränsa Portugal. Det Portugal som skrivs fram är otydligt avgränsat i tiden, i rummet och socialt. Texten konstruerar en idé om en sammanhållen historia, kallad Portugal. När texten ska slå fast när denna historia börjar blir texten otydlig. Portugal verkar ha haft flera olika startpunkter. Portugal kan ha börjat med feniciernas kolonisering, eller den karthagiska, eller den romerska. Eller med kelternas motstånd mot den senare. Portugal kan också ha börjat med visigoternas statsbildning på Iberiska halvön. Nationens rötter kan vara den kristna utpost som aldrig föll för morernas angrepp. Nationens öde kan ha inletts med vad som kallas en återerövring av landet från morerna, men det kan också ha fått sin ursprungliga och på något vis äkta form genom befrielsen från spansk överhöghet. På det sättet fortsätter det. Finns det ens i texten ett Portugal, eller flera? Eftersom Portugal är en nutida föreställning projicerad bakåt går den inte att avgränsa tidsmässigt. Snarare finns nationens rötter, om någonstans, i den nutida föreställningen om en nation med en viss historia – det vill säga i bruket av det förflutna.

Ett sätt att konstruera ett tidsmässigt avgränsat Portugal är att tala om det moderna Portugal, skilt från det historiska. Det vill säga, att tala om Portugal och Portugals förhistoria. På det sättet ser det ut som allt som tidigare hänt på den plats som i dag kallas Portugal har lett fram till den moderna staten. Det ser ut som om det inte kunde gått på något annat sätt, som om statens tillblivelse varit ödesbestämd, som om det finns en nation med ett öde att verkställa. Att skapa en kontinuitet genom tiden är ett sätt som används i texten för att täcka över motsägelserna, revorna. En sådan kontinuitet är inte enkel att hantera. Å ena sidan behövs den för att skapa en symbolisk koppling bakåt (även när en faktisk sådan inte kan föreställas), å andra sidan kan den komma att inkludera sådant som den nutida föreställningen inte vill kännas vid. Därför sätts den portugisiska historien på paus under de århundraden då landet regerades av moriska härskare och ingick i den muslimska kultursfären. Det heter att landet ”återerövrades” – hur den maktordning som på 1200-talet skapades av ärelystna kristna korsriddare på något organisatoriskt vis kan vara sammanhängande med den statsbildning visigoterna etablerat sedan förlorat flera hundra år tidigare är för mig obegripligt. Symboliskt kan kopplingen vara giltig, liksom andra revor i kontinutiteten Portugal symboliskt lappas över med ordval som ömsesidigt inkluderar och exkluderar ursprung. De som bodde på platsen före feniciernas ankomst kallas ”primitiva”. De sorteras därför bort från en kontinuitet som i stället benämner fenicier, karthager, kelter och romare. Eftersom de tidigare bebyggarna beskrivs som ”primitiva” måste de senare anlända varit ”avancerade”. På det sättet garanteras en kontinuitet som ser ut att alltid varit modern, även under antiken.

Lika otydliga som de tidsmässiga avgränsningar är de rumsliga. Vad som menas med Portugal historiskt definieras inte – annat än teleologiskt, det vill säga så at det som i dag är nationalstaten Portugal alltid verkat vara slutmålet för all politisk och kulturell strävan på platsen. Liksom den tidsmässiga avgränsningen hanteras gränserna i rummet i stället symboliskt, genom att olika överträdelser av gränser ges olika namn. Fenicierna, det första ”avancerade” folk på platsen, ”grundade en handelsstation”. Romarna ”kastade ut” fenicierna, och verkar alltså ha tagit över deras plats både som inneboende och kulturbyggare. De keltiska stammarna ”drog in”, medan germanska stammar ”invaderade”. Visigoterna, som skapade det första bestående kristna riket (efter Roms fall) på Iberiska halvön ”anlände”. Muslimernas ankomst beskrivs i stället som en ”invasion”, och skapandet av det senmedeltida och därefter bestående kristna kungadömet som en ”återerövring”. Genom texten konstrueras ett förflutet, men även en kontinuitet. En portugis i dag måste vara någon som är avancerad, kristen, som erkänner en viss historia som sin och som är beredd att försvara Portugals gränser – alldeles säkert de politiskt erkända nationalstatliga men kanske också de symboliska, kulturella.

Det är en intressant tanke, att de gränser som texten konstruerar inte i första hand särskiljer portugiser från andra nationaliteter utan framför allt hanterar motsägelser inom den symboliska kategori som kallas portugis. Texten konstruerar ett sätt att vara som känns igen som portugisiskt, samt ett projekt att fullfölja för den som vill vara portugis. Vilka sociala avgränsningar gör texten, vilken klass och vilket kön är det som anses företräda det öde som kallas portugisiskt?

Det finns vanligtvis tre sätt att skriva fram folket som aktivt i historien. En vanlig strategi är att skriva om enskilda fall, som kan beläggas med källor. I bland generaliseras i dessa fall, i bland blir fallet en avgränsad historia utan försök till förklaringsvärde utanför den beskrivna situationen. En annan strategi är att göra kvantitativa undersökningar eller på annat sätt beskriva den övergripande strukturen och därmed göra folkets villkor och rörelser synliga. Det är inte heller ovanligt att historiker som är intresserade av att synliggöra folket som historisk kraft och erfarenhet gör kulturhistoriska undersökningar för att beskriva de mångas vardag, rutiner och uttrycksätt. Den korta historiken i reseguiden gör inga försök att skriva lissabonbornas historia, men närmar sig en gång den senare kulturhistoriska strategin när den förklarar det välkända lissabonkaklet, azulejos, uppkomst efter den stora jordbävningen 1755. Historien bakom de kaklade husen säger inget om folket eller om folkets kultur – men mera om minister Sebastiao Jose de Carvalho e Melo, mannen som beordrade att husen skulle kaklas för att hindra att spridandet av bränder och som senare genomdrev enväldet i Portugal.

Att berätta Portugals historia genom dess styresmän är typiskt för reseguidens historik. Så sägs det till exempel att landet efter 1811 genomlevde ett 22 år långt inbördeskrig ”i dess mest tragiska form – bror mot bror”. Bröderna det talas om är prinsarna Pedro och Miguel. Kampen mellan bröderna används som metafor för det läge hela landet befann sig i, den föreställda gemenskapen Portugal likställs med kungasönernas familjeöde. Folkligt inflytande över Portugal verkar alltid vara likställt med hotande katastrof. I början av 1900-talet tillkämpade sig folket demokratireformer i Portugal och en republik inrättades. Om detta skriver reseguiden: ”Den republikanska regeringsformen var främmande och instabil”. En mindre ”främmande” och mera stabil ordning inrättades med diktaturen 1926, som i reseboken beskrivs som något som utvecklade landet mot ekonomisk tillväxt, ett förnuftigt gott.

Kontinuiteten mellan dagens styrande och gårdagens härskande klasser är inte utan skavanker. Det är svårt att hävda att styresmännen i dag är samma som överklassen som funnits tidigare. Även här räddas kontinuiteten genom en uppdelning i historia och förhistoria. Det tydliga brottet är enväldet. Enväldet instiftades av en man ur mellangruppen, som gjorde en tydlig klassresa och upprättade sig själv som greve. Ministern framställs som handlingskraftig, kungen som vek. Beskrivningen av ministerns liv liknar en förtätad form av borgerlighetens historia, som gjorde uppror mot feodalismen och formade världen ”efter sitt eget beläte”. Tidigare härskare passar in i historien som sedelärande exempel: eftersom det funnits härskare förr som byggt Portugal, måste det finnas härskare i dag som tar ansvar för den fortsatta konstruktionen. Föreställningen om härskarna som funnits är samma föreställningen om Portugal som en historisk kategori med ett givet öde och en utveckling som faktiskt går att beskriva: den berättigar Portugal som en maktordning i dag. Genom identifiering med härskarnas öde underordnas den som känner igen sig som portugis denna maktordning.

Reseguiden är emellertid ingen lärobok för portugiser, utan är tänkt att läsas av resenärer med andra nationella identifikationer. Snarare än att anpassa till Portugal som maktordning, styr den hur denna maktordning ska visas upp för ditresta. Den förbereder den resande för ett visst seende. Efter att ha läst reseguidens beskrivning av Portugals historia kommer vissa kontinuiteter att bli lättolkade, att träda fram ur stadens mönster av sten och bruten asfalt, ur dess kullar och gränder. På det sättet skapas en viss monumentalitet, men också ett osynliggörande av alternativa historier: av de spår som folkets vardag har lämnat, om de alternativa versionerna av Lissabon, om Lissabon som skulle kunna ha blivit och alltjämt kan bli. Historieskrivningen styr vilka tendenser i maktordningen Portugal den resande kommer att stödja, och garanterar samtidigt att den som reser utanför sin egen nationella tillhörighet inte upptäcker något annat än dennas legitimitet.