Miguel Stédile om berättande i MST

Miguel Stédile är utbildad historiker i ett av de utbyten som MST genomför med universitet i Brasilien. Jag träffar honom på en paus under MST:s Semana Cultural i Belém.

Vad betyder berättandet som medium för MST?
– För oss i rörelsen har historien en mycket viktig roll eller funktion. För i Brasiliens historia, vid fler tillfällen, har arbetarnas historia avbrutits, alltid på ett mycket våldsamt sätt. Innan de sociala rörelserna lyckades växa, mogna, eliminerades de. Särskilt bonderörelsen. Därför är det viktigt för oss att återta historien om bonderörelsernas kamp för mark, för att lära av det bönderna redan ackumulerat, av det de redan konstruerat, eller av det de redan ägde.
– Till exempel, jordockupationerna, det var inte MST som skapade jordockupationerna, jordockupationerna är del av bonderörelserna i hela världen. Det var vad Hobsbawm skrev om det, om likheterna mellan ockupationerna i Bolivia och Italien. Sättet på vilket MST organiserar sig, utan ordförande, med kollektiva organisationer, det har vi lärt oss av andra rörelser som föregick oss. Vi har också lärt på vilket sätt o latifúndio och de dominerande klasserna behandlade dessa sociala rörelser. På vilket sätt de försökte förstöra dessa rörelser. Inte enbart med våld, men genom att försöka bedra, försöka korrumpera rörelserna.
– Nästa år fyller MST 25. Detta betyder att vi är den sociala rörelse som existerat längst på landsbygden i Brasiliens historia. Ingen annan social rörelse varade så länge. Detta betyder att vi har flera generationer, personer som levt inom samma rörelse. Och historien hjälper oss att inte upprepa fel från det förgångna, men också att inte uppfinna något nytt i varje ögonblick, att utnyttja det som vår rörelse konstruerat för att veta vilka steg vi bör ta härnäst.

Är historia något man gör eller något man berättar?
– Historien är något som man gör med handlingar. Den är del av det mänskliga livet som består av handling. Men historien görs inte av människor en och en, det är i relationen som den fastställs. Och den skapas också av motsättningar och av motsatserna som existerar i samhället, i livet. Därför är historien heller inte något stillastående, statiskt. Den är ständigt i rörelse. Den konstrueras ständigt.
– Det finns också sätt att se på det förflutna och återuppfinna historien, historiska processer som återberättas genom den samtida blicken. Det sätt på vilket vi ser på historien är alltid härifrån, från nuet, från idag. Därmed kommer vi ofta att se på historien och söka i den efter samma bekymmer som vi har idag. På liknande sätt, fast från den motsatta utgångspunkten, kommer de dominerande klasserna välja att berätta historien på ett sätt som rättfärdigar nuet.

Kan du beskriva hur berättande går till inom MST, dess var, när och hur?
– På många sätt. Då vår rörelse är en bonderörelse är det en mycket muntlig rörelse. Den är inte så mycket för att skriva, snarare tala. Rörelsens historia berättas på många sätt, till exempel, stunden som vi har före aktiviteterna, a mística, som är mer än en teater, mer än en representation, den är ett sätt att konstruera historiska minnen (rememorar), att återberätta historien. Inte bara vår historia, även andras historier.
– Musiken inom rörelsen är ett sätt att registrera historien. Vi har en populär visa, nu är den väl femton år gammal. Denna visa berättade om våra uppgifter, vad vi borde göra, det första att ockupera, det andra att göra motstånd mot våldet, statens repression, polisen, de paramilitära miliserna, och det tredje att producera, efter att vi erövrat marken, att producera livsmedel, att organisera produktionen. Detta är en visa som berättar om våra uppgifter vid det momentet. Det är samma visa, i delstaterna, i assentamentos, i acampamentos. För det första hjälper denna visa oss att förstå det specifika momentet i vilket vi levde, en tid där staten agerade mycket våldsamt. 1990, under president Fernando Coller, hade republiken fattat beslut om att utradera rörelsen. Och, på samma gång, fortsätter folk idag att sjunga denna visa, men de har lagt till, inkluderat nya verser. Tidigare var det tre handlingar, idag sjunger de: “vår fjärde uppgift, femte, sjätte”. Nya handlingar, nya utmaningar, dyker upp. När de gör detta återskapar de också musiken, återskapar historien.
– Tillfällen, som detta möte [det vill säga Semana Cultural, MST:s kulturvecka], är också tillfällen för att konstruera historiska minnen (rememorar). Ni såg dekorationerna, utsmyckningen, bilder, till exempel, precis vid ingången … För trehundra år sedan genomfördes i Pará en folklig revolt av ursprungsfolk och slavar. Denna revolt kallas Cabanais. Affischen för Semana Cultural är bilden av en Cabano, en indígena från denna revolt för 300 år sedan, liksom bilder av Ché, och andra historiska ögonblick. I går kväll, när folk reciterade poesi, talade de också om historiska ögonblick, om sitt liv. På detta sätt är alla dessa stunder, inte bara kulturella, utan samtidigt MST:s tillfällen att berätta historien.
– Och naturligtvis berättas historia också i skolorna. Inom rörelsens utbildningsstrategi, som är mycket influerad av Paulo Freire, kretsar lektionerna alltid kring de konkreta omständigheter som människor lever under. Här i Brasilien lär alla sig med samma böcker, vi lär oss bokstaven a, genom att säga a som i avião (flygplan), men om du levde i en liten by där det inte fanns elektricitet, har du aldrig ens sett, kan du aldrig ens föreställa dig vad ett flygplan är. Eller så talade de om frukter som inte finns i din region, u som i uva (druva). Paulo Freires metod däremot, utgår från den verklighet i vilken vi lever. Och också i skolan försöker man studera och berätta historien med utgångspunkt i den verklighet som dessa barn lever.

Finns det en stor eller dominerande berättelse inom MST?
– Som … en enstaka version? Nej, inte en enstaka, för vi är en mycket stor rörelse. Och efter 25 år finns det stora historier, en marsch med två tusen personer, en marsch från São Paulo till Brasília som varade tjugo till trettio dagar. Dessa är historier där många människor deltog, stora historier. Vår kongress med 15 017 personer är ett annat exempel på en historisk händelse som omfattades av många människor. Det finns alltså stora ögonblick.
– Det finns historier som genom sin tragedi, genom våldet, är mycket välkända, ofta berättade. Som här i Pará, massakern i Eldorado dos Carajás. Men det finns också många historier som tillhör den där delstaten, det där lokalsamhället (comunidade), det där assentamentot, det där acampamentot. Eftersom det finns många kamper, många olika former för kamp, många olika reaktioner, finns det också många mindre historier, kollektiva men mindre, och stora kollektiva.

Finns några försök att skapa en gemensam berättelse av de enskilda?
– Ja. Liksom det finns saker som förenar oss, som är lika, innehåller dessa små hi-storier, från assentamentot, från acampamentot, en rikedom. De är partikulära, specifika, men bidrar till att synliggöra helheten, att ge en generell bild av rörelsen.

Hörs de partikulära historierna fortfarande i den stora berättelsen?
– Ja, för de är partikulära, de har sina karakteristika, men de har element från den generella historien. Det finns moment i vilka vi alla går igenom samma svårighet, även om MST är mindre i en delstat, om man började … Till exempel, min delstat, Rio Grande do Sul, är där MST startades, vi är äldre än 25 år för vi hade tidigare mindre passões (?), som sedan slog sig samman, och ombildade sig till MST. Och det finns delstater, som Roraima (?), där [MST] startade förra året.
– Till exempel, när vi levde under president Fernando Coller, fanns en order i alla delstater att alltid agera våldsamt mot MST. Och även under Fernando Henriques regering. Oavsett om det var i Paraná, i Rio Grande do Sul, i Pará. Också våldet manifesterade sig på olika sätt. I min delstat finns fall av barn som dog av förgiftning då storgodsägarna (os fazendeiros) besprutade ockupationerna (os acampamentos) med bekämpningsmedel från flygplan och förgiftade vattnet som människorna drack. Och det finns historier från platser där storgodsägarna (os fazendeiros) gick in med vapen, avlossade skott, mördade. I båda dessa historier började vi alla också att skapa mer musik, mer kultur, vid samma tillfälle. Vi levde i dessa generella historiska moment, med dessa partikulariteter, och dessa två fullständigas i varandra, de små historierna är del av den övergripande, och den övergripande kan ses i dessa små historier.

Jag vill sluta med en kritisk fråga. Jag har läst MST:s historiebok A História da Luta pela Terra e o MST, och jag tycker att den är eurocentrisk. Håller du med om den bilden eller har du läst boken på något annat sätt?
– Jag håller med dig. Det finns många problem som förklarar detta. Boken är verkligen mycket eurocentrisk. Varför? För det första på grund av en tradition inom den brasilianska historien. Den brasilianska historien är mycket influerad av Europa, särskilt av den franska historien, av den franska historiografin. Till exempel, i våra skolor i Brasilien, genomled vi år studerande det romerska imperiet, Grekland, franska revolutionen, och vi spenderade mindre tid studerande den brasilianska historien. Vi lärde oss inget i de brasilianska skolorna om Latinamerikas historia. Den är som något vid sidan av.
– Detta har en historisk förklaring, för Brasilien, som en monarki, ett kungadöme, av portugisiskt ursprung, konstruerade sin identitet separerat från Latinamerika, alltid med blicken mot Europa. De latinamerikanska ländernas självständighet, alla självständigheter, skedde genom revolter, av borgerligheten, det var revolter av kamp, hela processen med Simon Bolivar, Higgens (?), San Martín. Inte i Brasilien. Brasiliens vilja var att förbli ett förenat kungadöme med Portugal. När det inte längre var möjligt, hölls självständighetsförhandlingar. Alltså, vi har alltid … vår elit har alltid velat vara europeisk, den har alltid skämts för att vara i Latinamerika. Och vår utbildningsmodell tänktes på detta sätt. Vår litteratur tänktes på detta sätt. Om ni läser den brasilianska litteraturen från artonhundratalet, är den som de medeltida riddarromanerna från Europa, som Alzide, som kung Arthur. Bara det att eftersom vi inte hade någon medeltid här. Eftersom vi inte hade riddare, använde de indianerna. Därför är indianerna i historierna starka, europeiska, de betedde sig som européer, men de var “indianer”, inom citationstecken.
– Denna historieuppfattning är förhärskande i Brasilien än idag. Och den påverkar också … För boken skrevs och distribuerades av MST, eller rättare sagt … MST följde produktionen, men den skrevs inte av en MST-historiker. Det är först i år, 2008, som vi har utbildat, en klass historiker med universitetsexamen, alla jordlösa, den klass med vilken jag tog examen. Och nu utbildar vi en andra klass med historiestudenter. Därmed har rörelsen idag möjligheter att skriva om sin historia ur ett annat perspektiv, som också är mer kritiskt i förhållande till det vi själva redan har producerat. Saker som vi inte hade möjlighet till för fem, tio, tjugo år sedan.
– Vår historia var, till viss del, berättad av någon utifrån, som förde med sig defekterna från den brasilianska historietraditionen, eurocentrismen. För att ni ska få en uppfattning om detta, jag ska avsluta med det här, är det bara två år sedan det i Brasilien blev obligatoriskt att studera Afrikas historia. Och i Brasilien har nästan 80 procent av befolkningen afrikanskt ursprung. Det vill säga, i de brasilianska skolorna, studerar man inte en stor del av den brasilianska kulturens och befolkningens ursprung. Men man studerar Grekland, Italien, romerska imperiet, de stora imperierna.

---
Tack till Rossana Espinoza för hjälp med tolkning och till Maria Brendler för översättningen.

Farfars berättelse

När jag kom tillbaka till Sverige träffade jag min farfar som berättade om när han var i Latinamerika. Jag blev förvånad, för nog visste vi alla att farfar varit sjöman men att han bott i Buenos Aires och Montevideo i flera år, och dessutom kunde prata spanska, det var det ingen som visste. Historien börjar någon gång efter 1946, då farfar mönstrade på sin första båt, med ett fylleslag i hamnen i Malmö. Som vanligt är slutade kvällen med vad vi idag skulle kalla efterfest, i det här fallet på fyllevännernas båt. När farfar vaknade hade båten redan lagt ut och var på väg mot Atlanten. Det fanns inget annat att göra än rätt för sig, och så blev farfar matros på väg mot Latinamerika. Hur det nu gick till stannade han kvar i Buenos Aires när skeppet styrde vidare därifrån. I hamnen försörjde han sig bäst han kunde. Det fanns alltid skandinaviska besättningar att visa runt, de flesta från Norge. Att tvätta oljetankar var ett farligt jobb som därför gav mycket betalt. I sitt minne kunde han leva flera veckor på en enda dags arbete. En gång drog han inåt landet med en nyfunnen kanadensisk vän. De unga männen förstod inte varandras språk, utan var lämnade till att teckna sina samtal med händerna. På det sättet drog de runt på den argenstinska landsbygden, och jobbade några dagar på ett plantage. Arbetet tilltalade dem inte, kanske för att det var övervakat, och en natt smet de från haciendan. En annan gång drog han iväg med ett norskt skepp, uppför en flod där de fångade fisk som de lade i en tunna. När farfar och de andra sjömänen plågade fiskarna med påkar lät de som katter. Den här gången tog båtresan honom till Montevideo i Uruguay. Där levde han med sjömän från hela världen i hamnkvarteren. Han hittade en flicka som hade en krog. Henne brukade han hjälpa med olika saker, och därför fick han mat. Det var på hennes krog han lärde sig steka kött. En dag när han satt på krogen hörde han, till sin häpnad, svenska pratas. Det var en nyanländ besättning med problemet att skeppets båda kockar hade smitit. När styrmannen fick veta att farfar lärt sig laga mat mönstrade han honom med en gång. Farfar berättade att han kände det nästan som att åka fast, som att bli tvångsmönstrad. Så gick det till när farfar fick sin returresa över Atlanten, i sin berättelse liksom tvingad tillbaka fosterlandet. Hans senkomna ovilja skulle hålla honom borta från Malmö ytterligare ett tag. Innan skeppet anlände till Sverige lade det till i Harburg i Tyskland. Där söp farfar ner sig och blev följdriktigt akterseglad. Skeppet lämnade honom och tog med sig alla besparingarna från Latinamerika, han sa att han gömt pengarna i madrassen för att de inte skulle bli stulna, man brukade dela på sådant som lämnades kvar ombord. Bland besparingarna fanns också en transisterradio och några säckar kaffebönor han hade lagt undan till familjen. Allt han ägde försvann. Men livet fick han som tur var behålla, för på väg från Harburg utbröt en brand på skeppet som sjönk och tog med sig hela besättningen i havet. Farfar kom tillbaka till Sverige, började arbeta som kock vid Ringsjön. Det var där han träffade farmor, hon var en av många dansgäster som kom cyklande från hela Skåne på helgerna. Eftersom farfar hade en motorcykel stannade hon gärna lite längre. Var det inget mer han berättade? Jo, han berättade om sin hund som han hade på sista skeppet, det som brann efter Harburg. Hunden var liten och följde honom vart han än gick. Den brukade ligga på hans axlar när båten gungade för mycket. Hunden skällde på alla i uniform, det vill säga befälen, ”det måste varit någon som ofredat den” trodde farfar. En dag hade hunden bajsat inne i kaptenens hytt, och för att hämnas gav han farfar order att lägga hunden i en säck och kasta den överbord. När farfar berättade detta grät han, och mindes ljudet när hunden i panik skällde och gnydde efter hjälp. Denna berättelse överraskade farfar mig med, farfar som alltid varit den väldigt rumstyngda Kockumsarbetaren och därefter vaktmästaren, sosselojal och fackplikttrogen. Hans berättelse säger något om spontana uppror, en ovilja till skötsamhet, om en särskild arbetaregensinnighet. I slutet av berättelsen infogas en spännande karaktär, hunden, som på ett liksom förtätat sätt förmedlar viljan av uppror men känslan av maktlöshet inför den uniformsklädda överheten, och hela ordningen av att behöva arbeta för att få pengar och överleva. I sin egen berättelse intar han tvärtom en hjälteroll när han frivilligt hjälper andra, besättningar och damer, och blir belönad för det med vänskap och mat. Han överlever då utan att lönearbeta. Hela berättelsen domineras av rörelse, transatlantiska sådana, men också i de olika hamnarna. Även efter sin hemkomst knyter han minnet av sin potens, sin manlighet, sin förmåga att få en kvinnas kärlek till förmågan till rörelse: farmor var imponerad av hans motorcykel. På något sätt är det befriande att upptäcka hur den objektiva positionen arbetarklass inte alls behöver vara samhörig med stillastående, rumslig grundning, okunskap om annat än sig själv (om någon nu trodde det). I farfars minne är arbetaridentiteten snarare samhörig med rörlighet, aktivitet, självständighet och trotsig nyfikenhet. Det är inspirerande – både inför framtida kulturhistoriska undersökningar och för den politiska fantasin.

Popular Memory Group II

Popular Memory Group var en samling marxistiska historiker som var verksamma i Birmingham vid den tid då Cultural Studies-traditionen konsoliderades. Deras mål var att ”bli historiker av nuet också”. Gruppens arbete gick ut på att undersöka och omsätta kritiska historiska identiteter, och kan ses som en förlängning av det arbete som inleddes i och med the Communist Party’s History Group något tjugotal år tidigare. En av de mest välkända historikerna förknippad med Popular Memory Group var Raphael Samuel. Även i senare arbeten använder Samuel begreppet Popular Memory, dock med en mindre radikal och, tycker jag, mer romantiserande formulering. Det följande citatet sammanfattar det tidigare Popular Memory-projektets syfte:

Formeringen av ett folkligt minne som är socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt är av största vikt idag, skälen är både generella och särskilda. Generellt sett därför att, som Gramsci har utvecklat, en historisk medvetenhet måste vara ett levande element i en stark, folkligt socialistisk kultur. Det är ett medel för en organisk social grupp att utvinna kunskap om det större sammanhanget för dess kollektiva kamp, och därmed bli förmögen att anta en större förändrande roll i samhället. Viktigast av allt, är möjligtvis de medel som gör oss självmedvetna om vår egen konstruktion av antaganden, sådana som vi hämtar upp från vår omedelbara kulturella och sociala miljö. Sådana föreställningar har en historia och är konstruerade i bestämda processer. Syftet är att rekonstruera deras katalog, men inte i enlighet med folkloristen som vill bevara det gamla för moderniteten, utan för att möjliggöra en kritisk inställning, så att, i och med att deras ursprung och tendenser blir kända, de kan accepteras, förnekas eller avfärdas genom medvetna val. På det sättet är en folklig historiografi, särskilt en historia om de vanligaste formerna av medvetande, en nödvändig aspekt av kampen för en bättre värld.

Läs
Antologin Making Histories.
Raphael Samuel: Theatres of Memory.

Bloggtips

Ibland är det svårt att veta vad som hör till ämnet. Jag tror absolut att den här nya bloggen gör det, på något sätt: www.palestinainfo.se.

Svårminnen

Jag har känt tvivel inför mitt material. Problemet är att de intervjuade endast klarat av att minnas (det vill säga berätta fram minnen) sitt liv före inträdet i MST om jag hjälpt dem med många följdfrågor.

Jag har försökt tolka detta på olika sätt. Den första jag intervjuade hade många år av militantskap bakom sig. Jag tolkade det som om han såg sig själv som representant för MST. Min tanke var att han, fostrad i en demokratiskt centralistisk tradition och med Lenin i bokhyllan, hade lätt att anpassa sin röst till organisationens.

Efter den första intervjun har jag gjort många fler. Jag har pratat med de som just inlett sin aktivism, med sådana som har lång tid av aktivism bakom sig men som inte är offentliga representanter för rörelsen. Jag har pratat med de som är liksom förälskade i sitt nya sammanhang och med de som är kritiska. Tendensen att tränga bort livet före MST (om inte ur det verkliga minnet så i alla fall) ur berättandet om sitt liv är stark.

Jag tänkte att min dåliga portugisiska gjorde att jag fick ett otillförlitligt material. Antingen för att jag inte kunde ställa följdfrågor och därmed få de intervjuade att resonera kring sina minnen, eller för att jag inte kunde styra presentationen av mig själv och därmed definitionen av mötet. Jag tänkte att de jag intervjuade såg mig som svensk aktivist, intresserad av MST, och därför berättade om MST – men inte om sig själva.

Kvinnan på parkeringen vid universitetet i Marabá hjälpte mig att se genom mitt material, genom att generalisera det med sin egen erfarenhet. Hon undrade vad jag läste, och om mitt projekt. Jag sa att jag letar efter historien om MST, men inte efter den stora utan de många, de som varje enskild aktivist kan berätta, genom att presentera sig och berätta om sitt liv.

– Då måste du ha märkt samma som jag, att det alltid finns ett före och ett efter. Den viktigaste förändringen i våra liv är när vi kommit med i rörelsen. Det är alltid så.

Popular Memory Group

Den brittiska Popular Memory Group skrev under sent 1970-tal att ”the historians empiricism is a real difficulty that blocks political progress”. Varför det är så kan förklaras med ett citat av en annan marxistisk historiker, också han från Storbritannien: ”Vi själva är formade av det förflutna, men omvandlar också efterhand det förflutna som format oss” (Christopher Hill).

På universitetet i Marabá

Det är fest på universitetet i Marabá, en av få städer i den glesbefolkade delstaten Pará i norra Brasilien. Agronomstudenterna har avslutat sin fem år långa utbildning och därför firas det.

En bit bort från festligheterna leker en pojke. Hans mamma är rädd för att det kanske finns ormar i gräset och turas om med sin man att vakta barnet. Föräldrarna är två av de nyutexaminerade, och dessutom aktivister i MST, de jordlösas rörelse.

I Brasilien har alla rätt att studera vid universitetet, sägs det. I verkligheten är det nästan bara de som haft råd att köpa plats på dyra privatskolor som klarar de svåra inträdesproven. Därför gör MST avtal med universitet som ger fattiga aktivister plats på universiteten, trots att de ofta saknar formell antagningsrätt.

– Hade det inte varit för MST hade jag aldrig fått chans att studera, säger mamman. MST har gett mig sådant jag annars aldrig skulle kunnat tänka mig. Jag kommer alltid att vara militant i MST. Om vi inte fortsätter kämpa kan allt tas ifrån oss. Vi måste kämpa för att fler ska få erövra det vi har fått.

MST organiserar de allra fattigaste i Brasilien. Tillsammans ockuperar de jord och kämpar för jordreform. Där jorden inte används på ett nyttigt sätt ska den fördelas till fattiga som kan bruka den, så är den brasilianska lagen.

Eftersom domare och andra jurister ofta själva är jordägare är det de fattiga som måste se till att lagen efterföljs. Utan utbildning, kontakter och pengar har de fattiga jordlösa få möjligheter att påverka juridiska processer. För att få igenom sina krav inleder de därför politiska och sociala masskamper, där de använder sitt antal för att skapa påtryckning.

Militanterna är MST:s ryggrad, dess kader. Militanterna är aktivister på heltid. Bara de som själva ockuperat jord kan bli militanter i MST. Militanternas uppgifter kan variera. De kan arbeta med utbildning, hälsoarbete eller för att utveckla jordbruket på den erövrade marken. Militanterna är samtidigt politiska ledare, som mobiliserar fattiga och vägleder deras kamp.

– Det är ingen som vet hur militanterna klarar sig. Många har inte tid att odla sin jord. Jag och min man gör smycken. Trots att vi fått jord är vi fattiga. Vi har inte råd med TV och det är inte ofta vi äter kött, förklarar mamman och tittar än en gång oroligt över axeln mot sin son.

Agronomerna som utbildas i Marabá lär sig vanligtvis det de behöver kunna för att arbeta vid storgodsen eller i internationella företags jordbruksindustrier. MST-aktivisternas utbildning är istället inriktad mot familjejordbruk, och förutom de tekniska ämnena studerar de politisk teori, sociologi och historia. Att kombinera teori och praktik är typiskt för MST. På det sättet utbildas alla till ledare, och rörelsen blir inte beroende av ett fåtal företrädare.

Agronomerna med inriktning på familjejordbruk kommer också att kunna hjälpa till att bygga det sociala alternativ som MST skapar. Genom de genomförda jordreformerna får småbönderna i MST kontroll över sina egna produktionsmedel. De behöver inte längre sälja sin arbetskraft för att överleva, utan kan istället bygga kooperativ för att hjälpas åt att skapa utbildning, sjukvård och annat som ger trygghet och makt.

– Vi kämpar inte bara för att få det bättre ekonomiskt, säger pappan. Fattiga måste alltid kämpa mot andra fattiga för varje chans att överleva. Nu kämpar vi istället tillsammans. I MST kan vi känna värdighet.

Jag frågar hur det har varit att som fattig och aktivist komma till universitetet, hur de tagits emot. Mamman drar sin son till sig och svarar sedan:

– Några av studenterna har samlat in namn för att få oss utkastade. De tycker inte att vi förtjänar att vara här. Att vi får studera är en våldshandling mot systemet. Det är naturligt att de med privilegier reagerar. Vi har aldrig fått något utan att kämpa.

– Vi har båda blivit erbjudna jobb, avslöjar mamman stolt. Vi ska arbeta för delstaten med projekt för unga. Nu när vi är utbildade kan vi för första gången i våra liv få lön. Med de pengar vi kommer att tjäna kan vi inte bara försörja vår familj, utan också hjälpa fem andra militanter.