någonstans i Pará
Hon är en kort medelålders kvinna. Håret är fortfarande glansigt svart, men hon ler ett tandlöst leende. Hon sitter på en bänk utanför sin väns barack. De är jordockupanter och deltar i MST:s acapamento Luis Carlos Prestes.
– Det finns många pistolmän häromkring. De är hyrda av jordägaren. Därför har vi bestämt att ingen får lämna lägret själv, förklarar hon. Hon fortsätter, och i rösten har hon en tillbakahållen men otålig ilska:
– Förra veckan gick min man ensam ut på fälten för att jobba. Där hittade en pistolman honom. Pistolmannen frågade vad han gjorde där och min man ljög och sa att han var med några andra och jobbade. Min man trodde att hans sista stund var kommen, att han skulle bli avrättad. Som tur var kom andra från rörelsen åt hans håll och när pistolmannen hörde dem komma gav han sig av.
– Ibland hjälper det inte att vara många. För två månader sedan tog sig pistolmän in i vårt läger och fångade en man som är för gammal för att kunna försvara sig. De drog ut den gamle mannen ur lägret så att han fick skrapsår och när de var tillräckligt långt borta sparkade och slog de honom, säger hennes vän.
– Vi hade plockat blad till våra barackers tak och blev påkomna av pistolmän när vi var på väg tillbaka. Vi var tre kvinnor. De slog oss på huvudet med sina pistoler. Vi kunde skydda oss med bladen men så fort vi kommit in i lägret började de skjuta efter oss. De sköt många skott, berättar hon.
– Ingen är säker, vi har en som är fjorton och en som är femton med skottskador, säger hennes vän.
– På andra sidan vägen finns ett annat acapamento. Det är folk från O Sindicato Dos Trabalhadores Rurais (brasilianska lantarbetarförbundet) som ockuperar marken där men de slåss mot samma jordägare som vi. En man där blev skjuten med tre skott, två i ryggen och ett i nacken. Mannen blev skjuten på nära håll, det var en avrättning. Jag såg själv den döda kroppen. Det var för fyra månader sedan, säger vännen.
– Vilka blir pistolmän, undrar jag.
– De ser ut som vi, de är fattiga. Många är poliser eller före detta poliser, svarar hon.
– Här finns rättvisan bara för de rika, säger vännen.
2008-11-10
2008-11-07
En berättelse om acapamentot Luis Carlos Prestes
någonstans i Pará
Han är koordinator för acapamenton Luis Carlos Prestes. Han ser ut att vara ungefär 35 år gammal. Hans kropp är smal och väldefinierad. Hans kläder är både lappade och sönder, men jag har aldrig sett honom otvättad och hans skägg är välansat.
Den här jordockupationen är två år gammal. Vi saknar fortfarande organsering av vår produktion och av vårt hälsoarbete, men vi har också haft stora framsteg. Vi lever i den minst våldsamma delen av Pará. Därför har vi haft tid för andra kamper, kampen att organisera oss på ett bra sätt. Allt vi har uppnått har ändå varit i kamp mot jordägaren, som vill ha bort oss härifrån.
För oss är basarbetet viktigt. Vi arbetar så att varje familj som är här kan delta med sina synpunkter och lösa sina särskilda behov. Familjerna kommer både från de närmaste omgivningarna och från städer längre bort. Det har varit ett stort arbete att få alla familjerna att fungera bra ihop.
3 januari 2007 gjorde vi ett första försök att ockupera jorden. Då blev vi brutalt avvisade av jordägaren, det vill säga den som påstår sig vara ägare till jorden. Hans män kom i en lastbil och angrep oss. Vi gav inte upp utan byggde istället tält längsmed vägen. I maj gjorde vi ett nytt försök att ockupera. Den gången blev många skjutna. En dog och många som bor här nu har fortfarande kulor i kropparna.
Till sist lyckades vi ockupera jorden här, närmast jordlottens viktigaste hus. Vi har gjort om jordägarens bassäng till fiskodling.
Det har spillts blod för att komma hit men vi har också haft stora framgångar. Vi har skapat oss ett bättre liv. Familjerna är organiserade i kärngrupper och vi har delat upp oss i sektorer som tillgodoser olika behov. Det finns sektorer för hälsa, produktion och utbildning. Vi har också en ungdomsgrupp. Vi har ansträngt oss för att fixa bra saker åt barnen och de unga, till exempel har vi dagisverksamhet i vår ”lekstuga”. Vi har byggt en skola och vi har samlat ihop böcker till ett bibliotek.
Vi kan leva nästan uteslutande på det vi själva odlar. Vi odlar kollektivt och det vi inte äter kan vi sälja för att betala el och annat. Vi har hört från Incra (institutet för jordreform) att vi snart ska få papper på jorden.
Här bor 79 familjer.
Han är koordinator för acapamenton Luis Carlos Prestes. Han ser ut att vara ungefär 35 år gammal. Hans kropp är smal och väldefinierad. Hans kläder är både lappade och sönder, men jag har aldrig sett honom otvättad och hans skägg är välansat.
Den här jordockupationen är två år gammal. Vi saknar fortfarande organsering av vår produktion och av vårt hälsoarbete, men vi har också haft stora framsteg. Vi lever i den minst våldsamma delen av Pará. Därför har vi haft tid för andra kamper, kampen att organisera oss på ett bra sätt. Allt vi har uppnått har ändå varit i kamp mot jordägaren, som vill ha bort oss härifrån.
För oss är basarbetet viktigt. Vi arbetar så att varje familj som är här kan delta med sina synpunkter och lösa sina särskilda behov. Familjerna kommer både från de närmaste omgivningarna och från städer längre bort. Det har varit ett stort arbete att få alla familjerna att fungera bra ihop.
3 januari 2007 gjorde vi ett första försök att ockupera jorden. Då blev vi brutalt avvisade av jordägaren, det vill säga den som påstår sig vara ägare till jorden. Hans män kom i en lastbil och angrep oss. Vi gav inte upp utan byggde istället tält längsmed vägen. I maj gjorde vi ett nytt försök att ockupera. Den gången blev många skjutna. En dog och många som bor här nu har fortfarande kulor i kropparna.
Till sist lyckades vi ockupera jorden här, närmast jordlottens viktigaste hus. Vi har gjort om jordägarens bassäng till fiskodling.
Det har spillts blod för att komma hit men vi har också haft stora framgångar. Vi har skapat oss ett bättre liv. Familjerna är organiserade i kärngrupper och vi har delat upp oss i sektorer som tillgodoser olika behov. Det finns sektorer för hälsa, produktion och utbildning. Vi har också en ungdomsgrupp. Vi har ansträngt oss för att fixa bra saker åt barnen och de unga, till exempel har vi dagisverksamhet i vår ”lekstuga”. Vi har byggt en skola och vi har samlat ihop böcker till ett bibliotek.
Vi kan leva nästan uteslutande på det vi själva odlar. Vi odlar kollektivt och det vi inte äter kan vi sälja för att betala el och annat. Vi har hört från Incra (institutet för jordreform) att vi snart ska få papper på jorden.
Här bor 79 familjer.
2008-11-04
World Social Forum i Belém
29 januari till 1 februari 2009 arrangeras det femte World Social Forum i Belém i delstaten Pará i norra Brasilien. Forumet för samman aktivister, intellektuella och sociala rörelser från hela världen. Det utmanar det slutna World Economic Forum, och symboliserar en alternativ världsordning som utgår ifrån människors behov.
– Genom World Social Forum kan vi få ut vårt budskap att det som världens ledare kallar den finansiella krisen egentligen är en social kris som måste lösas med social kamp, säger Joaqin Piñero. Han är aktivist inom MST, de jordlösas rörelse, som är en av de rörelser som tagit initiativ till forumet. Han fortsätter:
– Forumet är ett uttryck för en stor rörelse. Viktigast är den praktik som sker mellan forumen. På World Social Forum kommer vi överens om strategier och aktioner. Vi utbyter erfarenheter och enar oss.
Tidigare World Social Forum i Brasilien har arrangerats i Porto Alegre i södra delen av landet. Den här gången hoppas arrangörerna få stöd av delstatsregeringen i Pará som leds av det brasilianska vänsterpartiet PT. Forumet förväntas besökas av mellan 30 000 och 50 000 deltagare.
– För oss i MST är det viktigt att att forumet även i framtiden är pluralistiskt. Så länge vi inte tvingar forumet att tala med en röst kan vi inte heller bli ideologiskt splittrade, säger Joaqin.
Det här är resultatet av intervjun med Joaqin Piñero som jag gjorde i São Paulo för ett tag sedan. Texten kommer att publiceras i tidskriften Latinamerika.
– Genom World Social Forum kan vi få ut vårt budskap att det som världens ledare kallar den finansiella krisen egentligen är en social kris som måste lösas med social kamp, säger Joaqin Piñero. Han är aktivist inom MST, de jordlösas rörelse, som är en av de rörelser som tagit initiativ till forumet. Han fortsätter:
– Forumet är ett uttryck för en stor rörelse. Viktigast är den praktik som sker mellan forumen. På World Social Forum kommer vi överens om strategier och aktioner. Vi utbyter erfarenheter och enar oss.
Tidigare World Social Forum i Brasilien har arrangerats i Porto Alegre i södra delen av landet. Den här gången hoppas arrangörerna få stöd av delstatsregeringen i Pará som leds av det brasilianska vänsterpartiet PT. Forumet förväntas besökas av mellan 30 000 och 50 000 deltagare.
– För oss i MST är det viktigt att att forumet även i framtiden är pluralistiskt. Så länge vi inte tvingar forumet att tala med en röst kan vi inte heller bli ideologiskt splittrade, säger Joaqin.
---
Det här är resultatet av intervjun med Joaqin Piñero som jag gjorde i São Paulo för ett tag sedan. Texten kommer att publiceras i tidskriften Latinamerika.
2008-10-31
2008-10-30
Produktionsmedel
CEPATEC, São Paulo
Jag har haft lätt för att förstå det som sägs: Den som kontrollerar produktionsmedel kontrollerar samhället. Min bild av vad produktionsmedel är har varit begränsad. På samma sätt har min bild av vad det innebär att kontrollera produktionsmedel, eller att bli kontrollerad genom dem.
Teorin är enkel. Det finns vissa resurser, råvarur och verktyg kan man säga, som är viktiga för att samhället ska fungera. Dessa kallas produktionsmedel. Den som kontrollerar produktionsmedeln kan bestämma den social ordningen, det vill säga samhället. Utifrån detta enkla utgår alla sociala uppfattningar, all kultur, all ideologi, allt politiskt skuggspel.
För mig har det varit enkelt, vad som menas med produktivkrafter. Bilderna har jag fått från någon futuristiskt inspirerade femtiotalsaffisch, aviserande atomålderns ankomst. Produktionsmedel är fabriker, elverk, maskiner.
Detta är en något förenklad och väldigt ideologisk bild.
Bilden i sig visar framstegets manifestationer: dess teknik. Det egentliga framsteget, klasskampen som tvingat fram just den här konfigurationen av mänskligt socialt liv, skildras inte. Bilden är också ideologisk på ett annat sätt: den är eurocentrisk. Det är en europes bild av produktionsmedel jag har agerat med.
Med den bilden kommer en gammal föreställning om att det är det urbana proletariatet som är den mest avancerade delen av arbetarklassen och som kommer att leda revolutionen.
Här i Brasilien faller den bilden samman. Här är det istället landsbygdens proletariat, eller jordlösa förklädda till fattiga kåkstadsmänniskor, som är de som driver kampen framåt. Men de går inte före i kampen, de bildar inget avantgarde, de snarare driver alla framför sig, så som Frances Tuuloskorpi hoppas att de längst bak i Sverige ska göra. Och de kämpar inte för att ta över fabrikerna, utan för jord.
Egentligen är det mycket enkelt. Jorden är det mest grundläggande produktionsmedlet. Den som kontrollerar jorden kontrollerar arbetskraftens reproduktionsmöjligheter. Med andra ord, om arbetarklassen hade kontroll över jorden skulle den kunna göra sin egen mat. Då vore man inte längre beroende av fabriksägarnas eller storgodsägarnas löneutbetalningar, då skulle man inte längre behöva vanära sig själv genom att sälja sin förmåga att skapa, samarbeta, omvandla själva naturen till någon annan.
Med ens konkretiseras frasen. Att kontrollera produktionsmedel – eller att kontrolleras av produktionsmedeln. Att kontrolleras av produktionsmedeln betyder fattigdom, den allra yttersta fattigdom, den som äter upp dig in till benet, som inte lämnar ett spår av människa, som ställer dig emot andra människor och slutligen mot dig själv därför att din förmåga att samarbeta är pantsatt. Och samtidigt: De ideologiska föreställningar som gör att arbetarna i staden inte kommer att samarbeta med arbetare på landet; som gör att arbetare i det globala nord misstror arbetare i det globala syd.
Så länge arbetaren i det globala nord, i fabriken, tror att de fattiga här i syd är underutvecklade, farliga, okunniga, gammaldags, machismos och att han eller hon själv är modern, representerade framsteget, avancerad, en arbetets aristokrati kommer den där bilden av framsteget som en futuristisk skolplanch aldrig att ifrågasättas. Bländade av de glänsande maskindelarna kommer frågan om det verkliga framsteget, den verkliga befrielsen, den bortom tingen, aldrig att ställas.
Jag har haft lätt för att förstå det som sägs: Den som kontrollerar produktionsmedel kontrollerar samhället. Min bild av vad produktionsmedel är har varit begränsad. På samma sätt har min bild av vad det innebär att kontrollera produktionsmedel, eller att bli kontrollerad genom dem.
Teorin är enkel. Det finns vissa resurser, råvarur och verktyg kan man säga, som är viktiga för att samhället ska fungera. Dessa kallas produktionsmedel. Den som kontrollerar produktionsmedeln kan bestämma den social ordningen, det vill säga samhället. Utifrån detta enkla utgår alla sociala uppfattningar, all kultur, all ideologi, allt politiskt skuggspel.
För mig har det varit enkelt, vad som menas med produktivkrafter. Bilderna har jag fått från någon futuristiskt inspirerade femtiotalsaffisch, aviserande atomålderns ankomst. Produktionsmedel är fabriker, elverk, maskiner.
Detta är en något förenklad och väldigt ideologisk bild.
Bilden i sig visar framstegets manifestationer: dess teknik. Det egentliga framsteget, klasskampen som tvingat fram just den här konfigurationen av mänskligt socialt liv, skildras inte. Bilden är också ideologisk på ett annat sätt: den är eurocentrisk. Det är en europes bild av produktionsmedel jag har agerat med.
Med den bilden kommer en gammal föreställning om att det är det urbana proletariatet som är den mest avancerade delen av arbetarklassen och som kommer att leda revolutionen.
Här i Brasilien faller den bilden samman. Här är det istället landsbygdens proletariat, eller jordlösa förklädda till fattiga kåkstadsmänniskor, som är de som driver kampen framåt. Men de går inte före i kampen, de bildar inget avantgarde, de snarare driver alla framför sig, så som Frances Tuuloskorpi hoppas att de längst bak i Sverige ska göra. Och de kämpar inte för att ta över fabrikerna, utan för jord.
Egentligen är det mycket enkelt. Jorden är det mest grundläggande produktionsmedlet. Den som kontrollerar jorden kontrollerar arbetskraftens reproduktionsmöjligheter. Med andra ord, om arbetarklassen hade kontroll över jorden skulle den kunna göra sin egen mat. Då vore man inte längre beroende av fabriksägarnas eller storgodsägarnas löneutbetalningar, då skulle man inte längre behöva vanära sig själv genom att sälja sin förmåga att skapa, samarbeta, omvandla själva naturen till någon annan.
Med ens konkretiseras frasen. Att kontrollera produktionsmedel – eller att kontrolleras av produktionsmedeln. Att kontrolleras av produktionsmedeln betyder fattigdom, den allra yttersta fattigdom, den som äter upp dig in till benet, som inte lämnar ett spår av människa, som ställer dig emot andra människor och slutligen mot dig själv därför att din förmåga att samarbeta är pantsatt. Och samtidigt: De ideologiska föreställningar som gör att arbetarna i staden inte kommer att samarbeta med arbetare på landet; som gör att arbetare i det globala nord misstror arbetare i det globala syd.
Så länge arbetaren i det globala nord, i fabriken, tror att de fattiga här i syd är underutvecklade, farliga, okunniga, gammaldags, machismos och att han eller hon själv är modern, representerade framsteget, avancerad, en arbetets aristokrati kommer den där bilden av framsteget som en futuristisk skolplanch aldrig att ifrågasättas. Bländade av de glänsande maskindelarna kommer frågan om det verkliga framsteget, den verkliga befrielsen, den bortom tingen, aldrig att ställas.
2008-10-28
Behöver MST en historiker från Sverige?
CEPATEC, São Paulo
Behöver MST en svensk historiker? MST är en rörelse med en egen historieproduktion. Inom MST skrivs historieböcker, bedrivs historieundervisning, diskuteras och skapas förståelse för kontinuitet och förändring. Behöver MST – som använder historia som kritisk reflektion, som mobiliserande kraft, som ideologikritik och mothegemoni, som strategiskapande resurs – finna sig i en svensk historikers utvärderande blick?
Gör inte jag samma som forskare från det globala nord gjort många gånger före mig – upptäcker och utforskar människor i syd, som om där inte fanns någon kunskap, någon historia, något vetande före min ankomst? Är det rättfärdigt och etiskt att jag bygger min karriär på deras vardag och kamp?
Att jag själv är aktivist är inte ett tillräckligt svar. Det är ändå jag som åkt till Brasilien för att vända min blick emot dem. De har ingen möjlighet att göra den motsatta rörelsen. De har inte heller någon chans att väja för min blick. Det kan till och med vara så att de behöver bli beskådade: att de tvingas visa upp sig för att skapa stöd för sin kamp.
MST behöver helt visst inte en historiker från Sverige. Historiker från Sverige behöver däremot vissa gånger MST. Det gäller att förstå uppsatsens syfte rätt. Syftet är inte att beskriva MST, utan att lära något om hur förändring skapas för att därigenom skapa utveckling i Sverige.
Behöver MST en svensk historiker? MST är en rörelse med en egen historieproduktion. Inom MST skrivs historieböcker, bedrivs historieundervisning, diskuteras och skapas förståelse för kontinuitet och förändring. Behöver MST – som använder historia som kritisk reflektion, som mobiliserande kraft, som ideologikritik och mothegemoni, som strategiskapande resurs – finna sig i en svensk historikers utvärderande blick?
Gör inte jag samma som forskare från det globala nord gjort många gånger före mig – upptäcker och utforskar människor i syd, som om där inte fanns någon kunskap, någon historia, något vetande före min ankomst? Är det rättfärdigt och etiskt att jag bygger min karriär på deras vardag och kamp?
Att jag själv är aktivist är inte ett tillräckligt svar. Det är ändå jag som åkt till Brasilien för att vända min blick emot dem. De har ingen möjlighet att göra den motsatta rörelsen. De har inte heller någon chans att väja för min blick. Det kan till och med vara så att de behöver bli beskådade: att de tvingas visa upp sig för att skapa stöd för sin kamp.
MST behöver helt visst inte en historiker från Sverige. Historiker från Sverige behöver däremot vissa gånger MST. Det gäller att förstå uppsatsens syfte rätt. Syftet är inte att beskriva MST, utan att lära något om hur förändring skapas för att därigenom skapa utveckling i Sverige.
2008-10-24
Min första intervju
Jag har gjort min första intervju! Och den var på portugisiska, helt utan tolk. Jag intervjuade Joaquin Piñero från MST Nacional om forumprocessen så här långt. Text kommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
