Alistair Thomsons Anzac Memories

I boken Anzac Memories: Living with the Legend anlägger Alistair Thomson ett Popular Memory-perspektiv på australiska offentliga och privata minnen av första världskriget. Med förförståelsen att den officiella versionen av det australiska deltagandet i Europa under första världskriget motsvarade och bekräftade medelklassoldaternas minnen ville Thomson möta krigsveteraner som var arbetarklass och lyssna på deras version av kriget. Thomson använde dessa intervjuer för att undersöka hur och varför det dominerande minnet fungerade för krigsveteraner att uttrycka sina minnen igenom, men samtidigt var upphov till påtvingad tystnad och marginalisering. Eftersom boken kan ses som ett exempel på hur Popular Memory-perspektivet bidrar i en konkret studie ska jag referera den kortfattat.

Thomson försöker se krigsminnet som en aldrig avslutad betydelseskapande process, där lager av betydelser läggs till, inarbetas och också omarbetar minnet. Han koncentrerar sin undersökning till tre olika moment: kriget, hemkomsten och soldaternas tillbakablickande minnen sent i livet. Vid varje moment rekonstruerar Thomson förloppet, görandet av en offentlig historia och minnets verkningar och koppling till de intervjuades pågående identitetsprocess vid den fasen i livet. Vid rekonstruktionen av förloppet har Thomson nytta av ett intervjumaterial han samlat bland krigsveteraner. Medan Thomson senare i boken använder intervjumaterialet för att undersöka minnesprocessen tillämpas intervjuerna i de här styckena för att komplettera och problematisera det skriftliga materialet. Därigenom berättar han krigsveteranernas livshistoria och kontextualiserar samtidigt analysen av offentliga historier och privata minnen.

Thomson hittar betydelsefulla offentliga berättelser om första världskriget genom att följa inflytelserika personer och organisationer, men även minneshögtider, historiska arbeten, filmer och TV-serier. Thomson undersöker också hur sådana berättelser helt eller delvis inlemmats i eller stötts av olika institutioner. Den som Thomson tillskriver störst betydelse för utformningen av offentliga bilder av de australiska soldaterna och deras verksamhet under kriget är journalisten Charles Bean. Under kriget blev Bean upphöjd till officiell historieskrivare. Han reste tillsammans med soldaterna och delade deras umbäranden. Hans texter spreds bland manskapet, och bidrog därmed till deras artikulering av krigserfarenheter. Vid hemkomsten bildades olika föreningar för veteranerna. Thomson visar hur det inom dessa skapades olika representationer av kriget, och hur en av organisationerna utmanövrerade de andra genom att initiera ett korporativt samarbete mellan soldaterna och staten, och därmed placerade vissa versioner av krigsminnet i en central position i den australiska offentligheten. Denna organisation blev betydelsefull för utformningen och genomförandet av minnesdagen av kriget, vilken efter ett tag fick status som en sorts nationaldag. Thomson menar inte att de officiella berättelserna om kriget är felaktiga, men att de är skapade genom en process av generalisering, urval och förenkling och att de därmed bekräftar ett visst sätt att minnas kriget och tystar andra.

[Thomsons] argument is that an official or dominant legend works not by excluding contradictory versions of experience, but by representing them in ways that fit the legend and flatten out the contradictions, but which are still resonant for a wide variety of people.

Thomson undersöker krigsveteranernas privata minnesprocess genom att konstruera vad han kallar ”minnesbiografier”. För Thomson är minnesbiografin ett sätt att undersöka krigsveteranernas görande av minne i olika faser i livet. Dessa olika göranden ligger som lager i minnet. När de intervjuade sent i livet återberättar sina krigsminnen använder de material från samtliga dessa lager (samtidigt som de fortsätter konstruera nya betydelser), vilket resulterar i mångbottnade och ibland motsägelsefulla berättelser. I Thomsons synsätt styrs minne av behovet av upplevt sammanhang och riktning i levnadsberättelsen. I minnet komponeras sådana levnadsberättelser utifrån socialt och kulturellt förmedlat material. Thomson skiljer på ”generell offentlighet” (ickepersonella och ofta symboliska möten med andra) och ”partikulära offentligheter” (direkta möten med andra som sker i till exempel familjer, grannskap och föreningsliv). För minnesprocessen är partikulära offentligheter av särskild vikt, eftersom det är här människor berättar sina historier, gör sociala jämförelser och (möjligtvis) får bekräftelse i identitetskonstruktionen. Det offentliga minnet av kriget, och organiserandet av partikulära offentligheter så som föreningar för hemkomna soldater, gjorde det möjligt för de intervjuade veteranerna att artikulera och bearbeta vissa erfarenheter, medan andra förblev tysta. ”Incoherent, unstructured and indeed unremembered, these unrecognised experiences may linger in memory and find articulation in another time and place, or in less conscious outlets.” Vänstersinnade krigsveteraner, som inte ställde upp på den nationalistiska och våldsromantiserande offentliga berättelsen, fann sig politiskt marginaliserade men också personligt beskurna i möjligheten att ge uttryck för svåra minnen. Andra partikulära offentligheter, så som fackföreningsrörelsen, blev platsen där de kunde formulera oppositionella tolkningar av det generaliserade och selektiva offentliga krigsminnet. I och med detta ger Thomson exempel på kulturell dominans och kulturellt motstånd i den sociala produktionen av minne. Detta exempel är nyttigt för mig i min teoretiska förståelse av hur de jordlösa i MST gör sin samtid historisk.

Läs
Alistair Thomson: Anzac Memories: Living with the Legend

Vad jordreform verkligen handlar om

Jag läser Cutting the Wire av Sue Branford och Jan Rocha. Det är en mycket bra bok, som jag rekommenderar alla som vill veta mer om MST – eller som helt enkelt är intresserade av att läsa ett välskrivet långreportage någonstans på gränsen mellan historia och journalistik.

Strax före sin död 1996 återberättade utbildaren Paulo Freire, som stödde MST passionerat, ett besök han gjort på en MST-bosättning. "Jag kommer aldrig att glömma ett vackert tal som en som arbetar med alfabetisering och som bodde i ett enormt assentamento i Rio Grande do Sul höll. "Genom vårt arbete och vår kamp lyckades vi klippa latifúndions taggtråd, och ockupera den", sa han. "Men när vi kommit så långt upptäckte vi att det fanns mycket mer taggtråd, så som taggtråden av vår egen okunskap. Jag insåg att ju mindre vi visste om världen desto bättre var det för jordägarna, och ju mer kunskap vi fick, desto räddare blev jordägarna." Medan han talade, insåg jag vad verklig jordreform är för något. "Vi har tre inhägnader att riva ned", säger [en av MST:s ledande intellektuella, João Pedro] Stédile. "Det är inhägnaden storgods, inhägnaden okunskap och inhägnaden kapital."

Miguel Stédile om berättande i MST

Miguel Stédile är utbildad historiker i ett av de utbyten som MST genomför med universitet i Brasilien. Jag träffar honom på en paus under MST:s Semana Cultural i Belém.

Vad betyder berättandet som medium för MST?
– För oss i rörelsen har historien en mycket viktig roll eller funktion. För i Brasiliens historia, vid fler tillfällen, har arbetarnas historia avbrutits, alltid på ett mycket våldsamt sätt. Innan de sociala rörelserna lyckades växa, mogna, eliminerades de. Särskilt bonderörelsen. Därför är det viktigt för oss att återta historien om bonderörelsernas kamp för mark, för att lära av det bönderna redan ackumulerat, av det de redan konstruerat, eller av det de redan ägde.
– Till exempel, jordockupationerna, det var inte MST som skapade jordockupationerna, jordockupationerna är del av bonderörelserna i hela världen. Det var vad Hobsbawm skrev om det, om likheterna mellan ockupationerna i Bolivia och Italien. Sättet på vilket MST organiserar sig, utan ordförande, med kollektiva organisationer, det har vi lärt oss av andra rörelser som föregick oss. Vi har också lärt på vilket sätt o latifúndio och de dominerande klasserna behandlade dessa sociala rörelser. På vilket sätt de försökte förstöra dessa rörelser. Inte enbart med våld, men genom att försöka bedra, försöka korrumpera rörelserna.
– Nästa år fyller MST 25. Detta betyder att vi är den sociala rörelse som existerat längst på landsbygden i Brasiliens historia. Ingen annan social rörelse varade så länge. Detta betyder att vi har flera generationer, personer som levt inom samma rörelse. Och historien hjälper oss att inte upprepa fel från det förgångna, men också att inte uppfinna något nytt i varje ögonblick, att utnyttja det som vår rörelse konstruerat för att veta vilka steg vi bör ta härnäst.

Är historia något man gör eller något man berättar?
– Historien är något som man gör med handlingar. Den är del av det mänskliga livet som består av handling. Men historien görs inte av människor en och en, det är i relationen som den fastställs. Och den skapas också av motsättningar och av motsatserna som existerar i samhället, i livet. Därför är historien heller inte något stillastående, statiskt. Den är ständigt i rörelse. Den konstrueras ständigt.
– Det finns också sätt att se på det förflutna och återuppfinna historien, historiska processer som återberättas genom den samtida blicken. Det sätt på vilket vi ser på historien är alltid härifrån, från nuet, från idag. Därmed kommer vi ofta att se på historien och söka i den efter samma bekymmer som vi har idag. På liknande sätt, fast från den motsatta utgångspunkten, kommer de dominerande klasserna välja att berätta historien på ett sätt som rättfärdigar nuet.

Kan du beskriva hur berättande går till inom MST, dess var, när och hur?
– På många sätt. Då vår rörelse är en bonderörelse är det en mycket muntlig rörelse. Den är inte så mycket för att skriva, snarare tala. Rörelsens historia berättas på många sätt, till exempel, stunden som vi har före aktiviteterna, a mística, som är mer än en teater, mer än en representation, den är ett sätt att konstruera historiska minnen (rememorar), att återberätta historien. Inte bara vår historia, även andras historier.
– Musiken inom rörelsen är ett sätt att registrera historien. Vi har en populär visa, nu är den väl femton år gammal. Denna visa berättade om våra uppgifter, vad vi borde göra, det första att ockupera, det andra att göra motstånd mot våldet, statens repression, polisen, de paramilitära miliserna, och det tredje att producera, efter att vi erövrat marken, att producera livsmedel, att organisera produktionen. Detta är en visa som berättar om våra uppgifter vid det momentet. Det är samma visa, i delstaterna, i assentamentos, i acampamentos. För det första hjälper denna visa oss att förstå det specifika momentet i vilket vi levde, en tid där staten agerade mycket våldsamt. 1990, under president Fernando Coller, hade republiken fattat beslut om att utradera rörelsen. Och, på samma gång, fortsätter folk idag att sjunga denna visa, men de har lagt till, inkluderat nya verser. Tidigare var det tre handlingar, idag sjunger de: “vår fjärde uppgift, femte, sjätte”. Nya handlingar, nya utmaningar, dyker upp. När de gör detta återskapar de också musiken, återskapar historien.
– Tillfällen, som detta möte [det vill säga Semana Cultural, MST:s kulturvecka], är också tillfällen för att konstruera historiska minnen (rememorar). Ni såg dekorationerna, utsmyckningen, bilder, till exempel, precis vid ingången … För trehundra år sedan genomfördes i Pará en folklig revolt av ursprungsfolk och slavar. Denna revolt kallas Cabanais. Affischen för Semana Cultural är bilden av en Cabano, en indígena från denna revolt för 300 år sedan, liksom bilder av Ché, och andra historiska ögonblick. I går kväll, när folk reciterade poesi, talade de också om historiska ögonblick, om sitt liv. På detta sätt är alla dessa stunder, inte bara kulturella, utan samtidigt MST:s tillfällen att berätta historien.
– Och naturligtvis berättas historia också i skolorna. Inom rörelsens utbildningsstrategi, som är mycket influerad av Paulo Freire, kretsar lektionerna alltid kring de konkreta omständigheter som människor lever under. Här i Brasilien lär alla sig med samma böcker, vi lär oss bokstaven a, genom att säga a som i avião (flygplan), men om du levde i en liten by där det inte fanns elektricitet, har du aldrig ens sett, kan du aldrig ens föreställa dig vad ett flygplan är. Eller så talade de om frukter som inte finns i din region, u som i uva (druva). Paulo Freires metod däremot, utgår från den verklighet i vilken vi lever. Och också i skolan försöker man studera och berätta historien med utgångspunkt i den verklighet som dessa barn lever.

Finns det en stor eller dominerande berättelse inom MST?
– Som … en enstaka version? Nej, inte en enstaka, för vi är en mycket stor rörelse. Och efter 25 år finns det stora historier, en marsch med två tusen personer, en marsch från São Paulo till Brasília som varade tjugo till trettio dagar. Dessa är historier där många människor deltog, stora historier. Vår kongress med 15 017 personer är ett annat exempel på en historisk händelse som omfattades av många människor. Det finns alltså stora ögonblick.
– Det finns historier som genom sin tragedi, genom våldet, är mycket välkända, ofta berättade. Som här i Pará, massakern i Eldorado dos Carajás. Men det finns också många historier som tillhör den där delstaten, det där lokalsamhället (comunidade), det där assentamentot, det där acampamentot. Eftersom det finns många kamper, många olika former för kamp, många olika reaktioner, finns det också många mindre historier, kollektiva men mindre, och stora kollektiva.

Finns några försök att skapa en gemensam berättelse av de enskilda?
– Ja. Liksom det finns saker som förenar oss, som är lika, innehåller dessa små hi-storier, från assentamentot, från acampamentot, en rikedom. De är partikulära, specifika, men bidrar till att synliggöra helheten, att ge en generell bild av rörelsen.

Hörs de partikulära historierna fortfarande i den stora berättelsen?
– Ja, för de är partikulära, de har sina karakteristika, men de har element från den generella historien. Det finns moment i vilka vi alla går igenom samma svårighet, även om MST är mindre i en delstat, om man började … Till exempel, min delstat, Rio Grande do Sul, är där MST startades, vi är äldre än 25 år för vi hade tidigare mindre passões (?), som sedan slog sig samman, och ombildade sig till MST. Och det finns delstater, som Roraima (?), där [MST] startade förra året.
– Till exempel, när vi levde under president Fernando Coller, fanns en order i alla delstater att alltid agera våldsamt mot MST. Och även under Fernando Henriques regering. Oavsett om det var i Paraná, i Rio Grande do Sul, i Pará. Också våldet manifesterade sig på olika sätt. I min delstat finns fall av barn som dog av förgiftning då storgodsägarna (os fazendeiros) besprutade ockupationerna (os acampamentos) med bekämpningsmedel från flygplan och förgiftade vattnet som människorna drack. Och det finns historier från platser där storgodsägarna (os fazendeiros) gick in med vapen, avlossade skott, mördade. I båda dessa historier började vi alla också att skapa mer musik, mer kultur, vid samma tillfälle. Vi levde i dessa generella historiska moment, med dessa partikulariteter, och dessa två fullständigas i varandra, de små historierna är del av den övergripande, och den övergripande kan ses i dessa små historier.

Jag vill sluta med en kritisk fråga. Jag har läst MST:s historiebok A História da Luta pela Terra e o MST, och jag tycker att den är eurocentrisk. Håller du med om den bilden eller har du läst boken på något annat sätt?
– Jag håller med dig. Det finns många problem som förklarar detta. Boken är verkligen mycket eurocentrisk. Varför? För det första på grund av en tradition inom den brasilianska historien. Den brasilianska historien är mycket influerad av Europa, särskilt av den franska historien, av den franska historiografin. Till exempel, i våra skolor i Brasilien, genomled vi år studerande det romerska imperiet, Grekland, franska revolutionen, och vi spenderade mindre tid studerande den brasilianska historien. Vi lärde oss inget i de brasilianska skolorna om Latinamerikas historia. Den är som något vid sidan av.
– Detta har en historisk förklaring, för Brasilien, som en monarki, ett kungadöme, av portugisiskt ursprung, konstruerade sin identitet separerat från Latinamerika, alltid med blicken mot Europa. De latinamerikanska ländernas självständighet, alla självständigheter, skedde genom revolter, av borgerligheten, det var revolter av kamp, hela processen med Simon Bolivar, Higgens (?), San Martín. Inte i Brasilien. Brasiliens vilja var att förbli ett förenat kungadöme med Portugal. När det inte längre var möjligt, hölls självständighetsförhandlingar. Alltså, vi har alltid … vår elit har alltid velat vara europeisk, den har alltid skämts för att vara i Latinamerika. Och vår utbildningsmodell tänktes på detta sätt. Vår litteratur tänktes på detta sätt. Om ni läser den brasilianska litteraturen från artonhundratalet, är den som de medeltida riddarromanerna från Europa, som Alzide, som kung Arthur. Bara det att eftersom vi inte hade någon medeltid här. Eftersom vi inte hade riddare, använde de indianerna. Därför är indianerna i historierna starka, europeiska, de betedde sig som européer, men de var “indianer”, inom citationstecken.
– Denna historieuppfattning är förhärskande i Brasilien än idag. Och den påverkar också … För boken skrevs och distribuerades av MST, eller rättare sagt … MST följde produktionen, men den skrevs inte av en MST-historiker. Det är först i år, 2008, som vi har utbildat, en klass historiker med universitetsexamen, alla jordlösa, den klass med vilken jag tog examen. Och nu utbildar vi en andra klass med historiestudenter. Därmed har rörelsen idag möjligheter att skriva om sin historia ur ett annat perspektiv, som också är mer kritiskt i förhållande till det vi själva redan har producerat. Saker som vi inte hade möjlighet till för fem, tio, tjugo år sedan.
– Vår historia var, till viss del, berättad av någon utifrån, som förde med sig defekterna från den brasilianska historietraditionen, eurocentrismen. För att ni ska få en uppfattning om detta, jag ska avsluta med det här, är det bara två år sedan det i Brasilien blev obligatoriskt att studera Afrikas historia. Och i Brasilien har nästan 80 procent av befolkningen afrikanskt ursprung. Det vill säga, i de brasilianska skolorna, studerar man inte en stor del av den brasilianska kulturens och befolkningens ursprung. Men man studerar Grekland, Italien, romerska imperiet, de stora imperierna.

---
Tack till Rossana Espinoza för hjälp med tolkning och till Maria Brendler för översättningen.

Popular Memory Group II

Popular Memory Group var en samling marxistiska historiker som var verksamma i Birmingham vid den tid då Cultural Studies-traditionen konsoliderades. Deras mål var att ”bli historiker av nuet också”. Gruppens arbete gick ut på att undersöka och omsätta kritiska historiska identiteter, och kan ses som en förlängning av det arbete som inleddes i och med the Communist Party’s History Group något tjugotal år tidigare. En av de mest välkända historikerna förknippad med Popular Memory Group var Raphael Samuel. Även i senare arbeten använder Samuel begreppet Popular Memory, dock med en mindre radikal och, tycker jag, mer romantiserande formulering. Det följande citatet sammanfattar det tidigare Popular Memory-projektets syfte:

Formeringen av ett folkligt minne som är socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt är av största vikt idag, skälen är både generella och särskilda. Generellt sett därför att, som Gramsci har utvecklat, en historisk medvetenhet måste vara ett levande element i en stark, folkligt socialistisk kultur. Det är ett medel för en organisk social grupp att utvinna kunskap om det större sammanhanget för dess kollektiva kamp, och därmed bli förmögen att anta en större förändrande roll i samhället. Viktigast av allt, är möjligtvis de medel som gör oss självmedvetna om vår egen konstruktion av antaganden, sådana som vi hämtar upp från vår omedelbara kulturella och sociala miljö. Sådana föreställningar har en historia och är konstruerade i bestämda processer. Syftet är att rekonstruera deras katalog, men inte i enlighet med folkloristen som vill bevara det gamla för moderniteten, utan för att möjliggöra en kritisk inställning, så att, i och med att deras ursprung och tendenser blir kända, de kan accepteras, förnekas eller avfärdas genom medvetna val. På det sättet är en folklig historiografi, särskilt en historia om de vanligaste formerna av medvetande, en nödvändig aspekt av kampen för en bättre värld.

Läs
Antologin Making Histories.
Raphael Samuel: Theatres of Memory.

Popular Memory Group

Den brittiska Popular Memory Group skrev under sent 1970-tal att ”the historians empiricism is a real difficulty that blocks political progress”. Varför det är så kan förklaras med ett citat av en annan marxistisk historiker, också han från Storbritannien: ”Vi själva är formade av det förflutna, men omvandlar också efterhand det förflutna som format oss” (Christopher Hill).

På universitetet i Marabá

Det är fest på universitetet i Marabá, en av få städer i den glesbefolkade delstaten Pará i norra Brasilien. Agronomstudenterna har avslutat sin fem år långa utbildning och därför firas det.

En bit bort från festligheterna leker en pojke. Hans mamma är rädd för att det kanske finns ormar i gräset och turas om med sin man att vakta barnet. Föräldrarna är två av de nyutexaminerade, och dessutom aktivister i MST, de jordlösas rörelse.

I Brasilien har alla rätt att studera vid universitetet, sägs det. I verkligheten är det nästan bara de som haft råd att köpa plats på dyra privatskolor som klarar de svåra inträdesproven. Därför gör MST avtal med universitet som ger fattiga aktivister plats på universiteten, trots att de ofta saknar formell antagningsrätt.

– Hade det inte varit för MST hade jag aldrig fått chans att studera, säger mamman. MST har gett mig sådant jag annars aldrig skulle kunnat tänka mig. Jag kommer alltid att vara militant i MST. Om vi inte fortsätter kämpa kan allt tas ifrån oss. Vi måste kämpa för att fler ska få erövra det vi har fått.

MST organiserar de allra fattigaste i Brasilien. Tillsammans ockuperar de jord och kämpar för jordreform. Där jorden inte används på ett nyttigt sätt ska den fördelas till fattiga som kan bruka den, så är den brasilianska lagen.

Eftersom domare och andra jurister ofta själva är jordägare är det de fattiga som måste se till att lagen efterföljs. Utan utbildning, kontakter och pengar har de fattiga jordlösa få möjligheter att påverka juridiska processer. För att få igenom sina krav inleder de därför politiska och sociala masskamper, där de använder sitt antal för att skapa påtryckning.

Militanterna är MST:s ryggrad, dess kader. Militanterna är aktivister på heltid. Bara de som själva ockuperat jord kan bli militanter i MST. Militanternas uppgifter kan variera. De kan arbeta med utbildning, hälsoarbete eller för att utveckla jordbruket på den erövrade marken. Militanterna är samtidigt politiska ledare, som mobiliserar fattiga och vägleder deras kamp.

– Det är ingen som vet hur militanterna klarar sig. Många har inte tid att odla sin jord. Jag och min man gör smycken. Trots att vi fått jord är vi fattiga. Vi har inte råd med TV och det är inte ofta vi äter kött, förklarar mamman och tittar än en gång oroligt över axeln mot sin son.

Agronomerna som utbildas i Marabá lär sig vanligtvis det de behöver kunna för att arbeta vid storgodsen eller i internationella företags jordbruksindustrier. MST-aktivisternas utbildning är istället inriktad mot familjejordbruk, och förutom de tekniska ämnena studerar de politisk teori, sociologi och historia. Att kombinera teori och praktik är typiskt för MST. På det sättet utbildas alla till ledare, och rörelsen blir inte beroende av ett fåtal företrädare.

Agronomerna med inriktning på familjejordbruk kommer också att kunna hjälpa till att bygga det sociala alternativ som MST skapar. Genom de genomförda jordreformerna får småbönderna i MST kontroll över sina egna produktionsmedel. De behöver inte längre sälja sin arbetskraft för att överleva, utan kan istället bygga kooperativ för att hjälpas åt att skapa utbildning, sjukvård och annat som ger trygghet och makt.

– Vi kämpar inte bara för att få det bättre ekonomiskt, säger pappan. Fattiga måste alltid kämpa mot andra fattiga för varje chans att överleva. Nu kämpar vi istället tillsammans. I MST kan vi känna värdighet.

Jag frågar hur det har varit att som fattig och aktivist komma till universitetet, hur de tagits emot. Mamman drar sin son till sig och svarar sedan:

– Några av studenterna har samlat in namn för att få oss utkastade. De tycker inte att vi förtjänar att vara här. Att vi får studera är en våldshandling mot systemet. Det är naturligt att de med privilegier reagerar. Vi har aldrig fått något utan att kämpa.

– Vi har båda blivit erbjudna jobb, avslöjar mamman stolt. Vi ska arbeta för delstaten med projekt för unga. Nu när vi är utbildade kan vi för första gången i våra liv få lön. Med de pengar vi kommer att tjäna kan vi inte bara försörja vår familj, utan också hjälpa fem andra militanter.

Produktionsmedel

CEPATEC, São Paulo

Jag har haft lätt för att förstå det som sägs: Den som kontrollerar produktionsmedel kontrollerar samhället. Min bild av vad produktionsmedel är har varit begränsad. På samma sätt har min bild av vad det innebär att kontrollera produktionsmedel, eller att bli kontrollerad genom dem.

Teorin är enkel. Det finns vissa resurser, råvarur och verktyg kan man säga, som är viktiga för att samhället ska fungera. Dessa kallas produktionsmedel. Den som kontrollerar produktionsmedeln kan bestämma den social ordningen, det vill säga samhället. Utifrån detta enkla utgår alla sociala uppfattningar, all kultur, all ideologi, allt politiskt skuggspel.

För mig har det varit enkelt, vad som menas med produktivkrafter. Bilderna har jag fått från någon futuristiskt inspirerade femtiotalsaffisch, aviserande atomålderns ankomst. Produktionsmedel är fabriker, elverk, maskiner.

Detta är en något förenklad och väldigt ideologisk bild.

Bilden i sig visar framstegets manifestationer: dess teknik. Det egentliga framsteget, klasskampen som tvingat fram just den här konfigurationen av mänskligt socialt liv, skildras inte. Bilden är också ideologisk på ett annat sätt: den är eurocentrisk. Det är en europes bild av produktionsmedel jag har agerat med.

Med den bilden kommer en gammal föreställning om att det är det urbana proletariatet som är den mest avancerade delen av arbetarklassen och som kommer att leda revolutionen.

Här i Brasilien faller den bilden samman. Här är det istället landsbygdens proletariat, eller jordlösa förklädda till fattiga kåkstadsmänniskor, som är de som driver kampen framåt. Men de går inte före i kampen, de bildar inget avantgarde, de snarare driver alla framför sig, så som Frances Tuuloskorpi hoppas att de längst bak i Sverige ska göra. Och de kämpar inte för att ta över fabrikerna, utan för jord.

Egentligen är det mycket enkelt. Jorden är det mest grundläggande produktionsmedlet. Den som kontrollerar jorden kontrollerar arbetskraftens reproduktionsmöjligheter. Med andra ord, om arbetarklassen hade kontroll över jorden skulle den kunna göra sin egen mat. Då vore man inte längre beroende av fabriksägarnas eller storgodsägarnas löneutbetalningar, då skulle man inte längre behöva vanära sig själv genom att sälja sin förmåga att skapa, samarbeta, omvandla själva naturen till någon annan.

Med ens konkretiseras frasen. Att kontrollera produktionsmedel – eller att kontrolleras av produktionsmedeln. Att kontrolleras av produktionsmedeln betyder fattigdom, den allra yttersta fattigdom, den som äter upp dig in till benet, som inte lämnar ett spår av människa, som ställer dig emot andra människor och slutligen mot dig själv därför att din förmåga att samarbeta är pantsatt. Och samtidigt: De ideologiska föreställningar som gör att arbetarna i staden inte kommer att samarbeta med arbetare på landet; som gör att arbetare i det globala nord misstror arbetare i det globala syd.

Så länge arbetaren i det globala nord, i fabriken, tror att de fattiga här i syd är underutvecklade, farliga, okunniga, gammaldags, machismos och att han eller hon själv är modern, representerade framsteget, avancerad, en arbetets aristokrati kommer den där bilden av framsteget som en futuristisk skolplanch aldrig att ifrågasättas. Bländade av de glänsande maskindelarna kommer frågan om det verkliga framsteget, den verkliga befrielsen, den bortom tingen, aldrig att ställas.

Deltagande observation som historisk metod

CEPATEC, São Paulo

Först en vecka portugisiska. Sedan en veckas historiekurs: Brasiliens historia, MST:s historia, historien om kampen för jord, studiebesök på MST:s nationella skola. För mig betyder det ett tillfälle att lära mer om hur MST omsätter historia – vilka historier som berättas, i vilken form de förmedlas, hur de diskuteras.

Kan deltagande observation, att få kunskap om ett fenomen genom att delta i fenomenet, vara en metod för historiker?

Om man med historia bara menar sådant som hänt förut är svaret självklart nej. För länge sedan avslutade fenomen, som det kanske inte ens finns någon levande kvar att vittna om, är omöjliga att utsätta sig för.

Om historia i stället ses som en pågående process, antingen som ett faktiskt sammanhang av händelser och sociala relationer eller som en ständigt pågående berättelse som meningsgör dessa händelser, kan deltagande observation vara en spännande historisk metod.

Allra mest så, därför att det är ett angreppsätt som utmanar och förhandlar den strikta uppdelningen mellan å ena sidan historieskrivning och å andra sidan historiedidaktik. Historiedidaktik, förmedling och lärande av historia, sker i specifika historiska sammanhang. Att beskriva dessa, det vill säga historicera både historiedidaktiken och den historiedidaktiska blicken, tror jag är ett sätt att nyansera och vidareutveckla diskursen om minne och historiemedvetande som den ser ut i Sverige.

Mitt deltagande kommer att påverka historien jag försöker beskriva, det är sant. Men det gäller all historieskrivning. Historikern träder in som det tolkande och förmedlande subjektet. Mitt deltagande är enkelt att genomföra, enkelt att beskriva, enkelt att kontrollera. Jag kommer att sitta i en skolsal och spela in föreläsningar och diskussioner. Jag kommer att kunna ställa frågor för att förstå att jag förstått rätt.

Detta är en intressant tanke: vad skulle hända om deltagandet togs ut ur klassrummets teori och jag i stället försatte mig själv i ett tätare historiskt skeende? Vad skulle till exempel hända om jag deltog i en jordockupation och tolkade den som ett återuppförande av tidigare sociala kamper, som ett historiskt drama?

Berättelse eller kritisk kunskap

Som en kommentar till förra inlägget citerar jag ett stycke av Hoshschild själv.

Högstadielärare och högskoleprofessorer, som genom åren diskuterat denna bok [Joseph Conrads Mörkrets hjärta] i freudianska, jungianska och nietzscheanska termer, att tala om klassisk mytologi, viktoriansk oskuld och arvsynd, postmodernism, postkolonialism och poststrukturalism. Europeiska och amerikanska läsare, som finner det obehagligt att erkänna att det pågick ett dödande av folkmordsformat i Afrika kring sekelsksiftet, har låtit Mörkets hjärta kasta loss från dess historiska förtöjningar. Vi läser boken som en parabel för alla tider och platser och inte som en bok om en tid och en plats. [...] Men Conrad själv har skrivit: "Mörkets hjärta är erfarenhet ... som tänjts en smula (bara en liten smula) bortom verkliga fakta i fallet". Oavsett de rika tolkningsnivåer boken har som skönlitteratur är det anmärkningsvärt hur precis och detaljerad den är som skildring av "verkliga fakta i fallet": kung Leopolds Kongo 1890, just då exploateringen av territoriet skjutit i fart på allvar.

Man är bara så mycket människa som man gör sig.

Minne och glömska

Vissa händelser formas till minnen, andra glöms bort. Glömska blir till antingen för att makten markerar vissa händelser som ovärdiga att minnas eller för att det helt enkelt är plågsamt att komma ihåg. Vissa minnen, hur plågsamma de än kan vara, är nödvändiga att forma – annars blir vi konforma med synsätt som passar makten och passiva gentemot våra möjliga framsteg. Gång efter annan har folk på olika platser rest sig, krävt sin rätt och därmed utvidgat det som moraliskt kan hävdas tillhöra människan. De flesta gånger har dessa framsteg motats tillbaka, slagits ned, krossats. Repressionen är inte bara den direkta våldshandlingen, utan också våldet på minnet av framsteget. Att minnas även sådant som är svårt är ett sätt att försvara människovärdet.

Ivagno berättar om massakern vid Eldorado dos Carajas. 19 jordlösa dödades av en allians av poliser, militärer och jordägarnas inhyrda pistolmän. Ivagno, som nästan är jämngammal med mig, var 15 år då han gick i marschen som överfölls. Händelsen ändrade hans liv, den tvingade honom att bli medveten. Han bestämde sig för att bli ledare inom MST.

Jag känner hur min kropp försvarar sig mot berättelsen. Den blir spänd och hård och jag tänker att nej, så farligt var det nog inte. Dessutom var det längesedan. Det kan väl få vara glömt? Visst ska jag inte behöva tänka på den svåra dagen, visst kan jag låta Ivagnos minnen rinna av mig?

Victoria som är vår värd för kvällen gör quinoa och fisk. Victoria är född i Bolivia och berättar att det varit en lång kamp för att vi ska få äta quinoa i dag.

– Spanjorerna jagade inte bara människor, de jagade grödor också. Den som blev påkommen med att odla quinoa fick händerna avhuggna.

Än en gång den där spontana förnekelsen, inte behöver väl jag höra på när människor behandlar andra människor så? Det angår inte mig, det är inte en del av mitt liv. Kan det ens vara sant, att någon råkat ut för något sådant?

Ivagno igen:

– Regeringen Cardoso gav inget politiskt stöd till de jordlösa. Under den tiden stöddes tvärtom repressionen mot sociala rörelser ideologiskt. Det skapade ett utrymme för krafter inom polisen och militären att agera som om det fortfarande var diktatur. De kunde inte förbjuda människor att organisera sig. Istället kriminaliserade de våra kampmetoder och de förföljde våra ledare. De sköt våra ledare framför oss. En som var ledare för MST fångades framför mig. Polisen höll en pistol mot hans huvud och tvingade honom att skrika MST. När han skrikit sköt de.

Jag känner ilska men kan inte ge den en riktning – kroppen ändrar sig: än en gång förnekelse och därefter uppgivenhet. Jag förnekar inte Ivagnos berättelse utan vad den får mig att känna. Min reaktion gör de dödades liv mindre värt och gör det som var deras kamp futtigt. Min reaktion är omänsklig. Att jag förnekar mina känslor fullbordar förtrycket.

Arbetsdelning

Med anledning av skillnaden mellan akademiska frågor och politiska:

This distinction between the facts, incorporated in the slave’s experience, and the philosophy reserved to educated white interpreters and sponsors, is a good example of a misunderstanding that has marred the contemporary social science approach to autobiography, life histories, and oral sources. The division of labor between fieldwork (collecting the data) and analysis (conducted in separate spaces and times) contributes to the perception of testimony as raw material, on which the social scientist performs a verity check and an exclusive interpretative act. The separation between the materiality of the sources and the intellectuality of the interpreter is often wrought with class prejudices and, as in the case of African Americans, with racial ones. The hinge of the division labor is the ambiguous utopia of objectivity, which connects the supposed factual objectivity of the source with the supposed intellectual objectivity of the scholar.

Alessandro Portelli: The Battle of Valle Giulia, s 79

Frågeställningen

Hur gör MST sin samtid historisk och därmed sig själva historiska?

Genom att inleda texten med en undran omvandlar jag min vilja att förmedla till aningslöshet. Frågeformuleringen organiserar mitt sökande, mina frågor, min läsning och mitt pågående skrivande. Frågan riktar uppmärksamheten: Kan det här vara ett svar? Det finns inga krav på att sökande måste vara linjärt, och försöket att skapa en växande kunskapsbank förkastas. Texten är inget försök till upplysning, den undersöker och utreder inte. Därför finns det inget bestämt slut på undersökningen, ingen situation då frågan är uttömd. Tvärtom blir undersökningen ett sätt bättre förstå frågan, vad den betyder, var den passar in, varför den känns relevant. När frågan förkastas har kunskapandet tagit ett kvalitativt steg.

Med att göra sin samtid historisk menas att göra den möjlig att förbigå. Att upptäcka ett tillstånd som historiskt innebär seendet att det inte alltid varit så. Förut har andra tillstånd rått, nu gäller det varande. Sedan kan något annat komma. Det nuvarande tillståndet har en början, vilket betyder att andra tillstånd har haft ett slut. Rimligtvis kommer också det nuvarande att ha ett slut – alternativ blir möjliga att skapa. Att göra sin samtid historisk innebär alltså att uppfatta den som satt i process. I ett senare skede kan det innebära att liknelsen med sekventa tillstånd helt överges, snarare betonas en ständigt pågående kamp för förverkligandet av olika projekt.

Att göra sig själva historiska betyder att föreställa sig själv som förändringsmäktig. Förändringsmäktig är den som har förmåga och makt att förverkliga alternativ och därmed förbigå samtiden. Att göra sig själv historisk innebär alltså att undersöka och ta makten över de historiska, sociala och kollektiva villkoren för att göra förändringar verkliga.

Den här texten är alltså en undersökning av hur historieförmedling och historiebruk används i MST:s sociala och politiska kamp. Hur används historia för att skapa ett medvetande som jordlös och skapa förändring?

Ett sannare språk

Jag började skriva för att jag glömt hur ord läggs vid sidan om andra ord för att bli vad som helst utom ord vid sidan om andra ord. Ett sådant syfte är inte längre nog. Det finns få ord som motsvarar erfarenheten av klassamhället – de flesta gånger sätts ord samman för att dölja de sociala konflikterna, för att få oss att längta efter en svårtrolig men ändå föreställd harmoni, för att lugna och passivisera. ”Mitt eget språk” är inte längre ett tillräckligt högt ställt mål. Det är snävt, självupptaget och inskränkt. Den här texten utvecklas genom sökandet efter möjligheten av ett sannare språk.