Charles Trocate och dödshotet

Några nätter sov jag och de jag reste med hemma hos Charles Trocate, som är en av regionsamordnarna för MST i Pará. Vi lyssnade på Charles jazzsamling och såg hans filmer om den svarta medborgarrättsrörelsen i USA. Charles såg vi mest på kvällarna, då han satt i köket och förberedde morgondagens att göra-lista. Numera sover inte Charles hemma eftersom han mottagit dödshot från någon jordägares pistolmän.

Charles är intervjuad av tidningen Latinamerika:

Den 6 april hölls ett möte i staden Marabá i Pará, lett av ordföranden för det nationella jordbruksrådet. Ett flertal kongressledamöter, delstatspolitiker och cirka 500 storgodsägare deltog i mötet. Deltagarna kritiserade statens tröghet i ingripanden då sociala rörelser, som MST, ockuperar storgods. Politikerna svarade i sin tur med att uppmana storgodsägarna att beväpna sig själva och organisera miliser då staten dröjer med att undsätta dem, berättar Charles.

Strax därefter, den 18 april, skedde en våldsam konfrontation på ett ockuperat storgods i Pará. Åtta jordlösa lantarbetare och en säkerhetsvakt skadades, två av de jordlösa skadades allvarligt. De ledande nyhetskanalerna rapporterade att de jordlösa hade provocerat fram en konfrontation. Ockupanterna anklagades för att ha hållit journalister gisslan och använts dem som mänskliga sköldar. Snabbt uppmanade flera oppositionspolitiker och ordföranden för Brasiliens högsta domstol, Gilmar Mendes, till hårdare tag mot MST och andra sociala rörelser.

Läs hela intervjun här.

Lula, vi vill ha jord

Lennart Kjörling och Lasse Westman gjorde filmen Lula, vi vill ha jord. Den finns att ladda ned här. (Länken går till Piratebay, men filmen är laglig att ladda ned och sprida.)

Varför ockuperar ni?

Max da Rocha som arbetar för Latinamerikagrupperna i Brasilien har gjort följande videointervjuer. Mer fakta finns på bloggen Störa Enso.

Intervju med Railda Sousa dos Santos, MLT, Bahia from Max da Rocha on Vimeo.

Intervju med Nelson de Jesus, MST, Bahia from Max da Rocha on Vimeo.

Om kampen för jord och jordlösas kamp i Sverige

Per Jonsson.
Finntorparna i Mången: Jord, människor och rättsuppfattning i förproletär bergslagsmiljö

Fredrik Nilsson.
I rörelse: Politisk handling under 1800-talets första hälft.

Magnus Olofsson.
Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska frälsejorden 1867–1869.

Alistair Thomsons Anzac Memories

I boken Anzac Memories: Living with the Legend anlägger Alistair Thomson ett Popular Memory-perspektiv på australiska offentliga och privata minnen av första världskriget. Med förförståelsen att den officiella versionen av det australiska deltagandet i Europa under första världskriget motsvarade och bekräftade medelklassoldaternas minnen ville Thomson möta krigsveteraner som var arbetarklass och lyssna på deras version av kriget. Thomson använde dessa intervjuer för att undersöka hur och varför det dominerande minnet fungerade för krigsveteraner att uttrycka sina minnen igenom, men samtidigt var upphov till påtvingad tystnad och marginalisering. Eftersom boken kan ses som ett exempel på hur Popular Memory-perspektivet bidrar i en konkret studie ska jag referera den kortfattat.

Thomson försöker se krigsminnet som en aldrig avslutad betydelseskapande process, där lager av betydelser läggs till, inarbetas och också omarbetar minnet. Han koncentrerar sin undersökning till tre olika moment: kriget, hemkomsten och soldaternas tillbakablickande minnen sent i livet. Vid varje moment rekonstruerar Thomson förloppet, görandet av en offentlig historia och minnets verkningar och koppling till de intervjuades pågående identitetsprocess vid den fasen i livet. Vid rekonstruktionen av förloppet har Thomson nytta av ett intervjumaterial han samlat bland krigsveteraner. Medan Thomson senare i boken använder intervjumaterialet för att undersöka minnesprocessen tillämpas intervjuerna i de här styckena för att komplettera och problematisera det skriftliga materialet. Därigenom berättar han krigsveteranernas livshistoria och kontextualiserar samtidigt analysen av offentliga historier och privata minnen.

Thomson hittar betydelsefulla offentliga berättelser om första världskriget genom att följa inflytelserika personer och organisationer, men även minneshögtider, historiska arbeten, filmer och TV-serier. Thomson undersöker också hur sådana berättelser helt eller delvis inlemmats i eller stötts av olika institutioner. Den som Thomson tillskriver störst betydelse för utformningen av offentliga bilder av de australiska soldaterna och deras verksamhet under kriget är journalisten Charles Bean. Under kriget blev Bean upphöjd till officiell historieskrivare. Han reste tillsammans med soldaterna och delade deras umbäranden. Hans texter spreds bland manskapet, och bidrog därmed till deras artikulering av krigserfarenheter. Vid hemkomsten bildades olika föreningar för veteranerna. Thomson visar hur det inom dessa skapades olika representationer av kriget, och hur en av organisationerna utmanövrerade de andra genom att initiera ett korporativt samarbete mellan soldaterna och staten, och därmed placerade vissa versioner av krigsminnet i en central position i den australiska offentligheten. Denna organisation blev betydelsefull för utformningen och genomförandet av minnesdagen av kriget, vilken efter ett tag fick status som en sorts nationaldag. Thomson menar inte att de officiella berättelserna om kriget är felaktiga, men att de är skapade genom en process av generalisering, urval och förenkling och att de därmed bekräftar ett visst sätt att minnas kriget och tystar andra.

[Thomsons] argument is that an official or dominant legend works not by excluding contradictory versions of experience, but by representing them in ways that fit the legend and flatten out the contradictions, but which are still resonant for a wide variety of people.

Thomson undersöker krigsveteranernas privata minnesprocess genom att konstruera vad han kallar ”minnesbiografier”. För Thomson är minnesbiografin ett sätt att undersöka krigsveteranernas görande av minne i olika faser i livet. Dessa olika göranden ligger som lager i minnet. När de intervjuade sent i livet återberättar sina krigsminnen använder de material från samtliga dessa lager (samtidigt som de fortsätter konstruera nya betydelser), vilket resulterar i mångbottnade och ibland motsägelsefulla berättelser. I Thomsons synsätt styrs minne av behovet av upplevt sammanhang och riktning i levnadsberättelsen. I minnet komponeras sådana levnadsberättelser utifrån socialt och kulturellt förmedlat material. Thomson skiljer på ”generell offentlighet” (ickepersonella och ofta symboliska möten med andra) och ”partikulära offentligheter” (direkta möten med andra som sker i till exempel familjer, grannskap och föreningsliv). För minnesprocessen är partikulära offentligheter av särskild vikt, eftersom det är här människor berättar sina historier, gör sociala jämförelser och (möjligtvis) får bekräftelse i identitetskonstruktionen. Det offentliga minnet av kriget, och organiserandet av partikulära offentligheter så som föreningar för hemkomna soldater, gjorde det möjligt för de intervjuade veteranerna att artikulera och bearbeta vissa erfarenheter, medan andra förblev tysta. ”Incoherent, unstructured and indeed unremembered, these unrecognised experiences may linger in memory and find articulation in another time and place, or in less conscious outlets.” Vänstersinnade krigsveteraner, som inte ställde upp på den nationalistiska och våldsromantiserande offentliga berättelsen, fann sig politiskt marginaliserade men också personligt beskurna i möjligheten att ge uttryck för svåra minnen. Andra partikulära offentligheter, så som fackföreningsrörelsen, blev platsen där de kunde formulera oppositionella tolkningar av det generaliserade och selektiva offentliga krigsminnet. I och med detta ger Thomson exempel på kulturell dominans och kulturellt motstånd i den sociala produktionen av minne. Detta exempel är nyttigt för mig i min teoretiska förståelse av hur de jordlösa i MST gör sin samtid historisk.

Läs
Alistair Thomson: Anzac Memories: Living with the Legend

Popular Memory Group 1982

”In this article we explore an approach to history-writing which involves becoming ‘historians of the present too’”. Så inleder författarkollektivet Popular Memory Group artikeln ”Popular Memory: Theory, Method, Politics”. I artikeln definierar de ett synsätt, en arbetsmetod och en uppgift för historiker. För Popular Memory Group är historia inte sådant som hände för länge sedan och nu är avslutat. De menar att ett sådant sätt att se på historia gör människor främmande inför historien. I deras perspektiv är historia tvärtom relationen nu–då. Uppgiften är att studera hur denna relation blir till, med följd att underordnade grupper kan bli aktiva i den pågående konstruktionen av historia. I artikeln sammanfattar författarna det som de ser som resurser för att utveckla Popular Memory-projekt, men varnar också för sådant som skulle kunna hindra projektens framgång.

Med Popular Memory menar författarna både ett studieobjekt och en politiskt praktik. Som studieobjekt innebär Popular Memory att studera alla de sätt varpå känslor av samhörighet med det förflutna uppstår. Denna process kallar Popular Memory Group för ”den sociala produktionen av minne”. Inom denna process deltar alla, om än ojämlikt. Historiker vid universiteten har en i vissa fall privilegierad position inom denna process, men måste tävla eller ingå allianser med andra aktörer för att få genomslag. I ett Popular Memory-perspektiv uppstår känslor av samhörighet med det förflutna på två huvudsakliga sätt: genom offentliga representationer och genom privata minnen.

Framväxten och de pågående förändringarna av offentliga representationer av det förflutna och historiska händelser beskrivs i artikeln med hjälp av hegemonibegreppet som ofta förknippas med den italienske marxisten Antonio Gramsci. Genom institutioner som möjliggör publicering och spridning av historia skapas det som Popular Memory Group kallar ”dominerande minne”, det vill säga den version av det förflutna och historiska händelselopp som för tillfället ses som riktig och som andra (privata och offentliga) uppfattningar om det förflutna måste anpassas till. Dominerande minne betyder inte att det bara finns en version av det förflutna. Termen dominerande minne används snarare för att visa på historiska representationers styrka och inflytande, deras kopplingar till institutioner och den roll de spelar i skapandet av samtycke och vid konstruktionen av politiska allianser. Att det finns dominans i minnesprocessen betyder inte att det bara finns en version av det förflutna. ”[T]he various sites and institutions do not act in concert. To make them sing, if not in harmony at least with only minor dissonances, involves hard labour and active interventions.” De aktörer som skriver, debatterar och på andra sätt utvecklar historia åstadkommer bidrag som ofta skaver emot, motsäger och till och med utmanar varandra. Dominerande minnen skapas genom sådana konflikter, och är alltid utsatta för förhandlingar. Vissa versioner av det förflutna uppnår centralitet, andra marginaliseras, utesluts eller omarbetas för att passa in i den dominerande versionen.

Den sociala produktionen av minne omfattar även privata minnen. I anekdoter, berättelser och jämförelser skapas en vardaglig kunskap om ”hur det var förr”. I Popular Memory Groups perspektiv är många människors kunskap av det slaget undanträngd och tystad, med följd att kulturell dominans uppstår:

Feminist history challenges the very distinction ‘public’/‘private’ that silences or marginalizes women’s lived sense of the past. But similar processes of domination operate in relation to specifically working-class experiences, for most working-class people are robbed of access to the means of publicity and are equally unused to the male, middle-class habit of giving universal or ‘historic’ significance to an extremely partial experience.

Det finns emellertid inget oförstört folkligt privat minne bakom dominansens verkningar: ”Private memories cannot, in concrete studies, be readily unscrambled from the effects of dominant historical discourses. It is often these that supply the very terms by which a private history is thought through.”

Det är med detta intresse för relationen mellan dominans och privata minnen som Popular Memory-perspektivet också kallas en politisk praktik. Målsättningen för ett sådant politiskt projekt är inte att ”befria” det privata minnet från dominerande minnens kolonisering och på så sätt upptäcka vad de underordnade egentligen tycker, tänker och tror. Författarna i Popular Memory Group menar att det finns exempel på när socialhistoriskt intresserade historiker gjort just detta. Därmed har de upprepat det mönster av kulturell dominans de utgett sig för att vilja bryta. Att historiker tar sig rätten att tala för dem de menar tystats av tidigare historieskrivning, får konsekvensen att de tystade än en gång anpassas till någon annans version av historien. Samtidigt skapar detta tillvägagångssätt bilden av historia som något som hände då och som nu är avslutat och utom räckhåll för nästan alla utanför en smal skara av experter, och som därmed passiviserar inför det fortsatta görandet av historia.

Popular Memory Group menar att för att historieskrivning ska bli en politisk resurs måste den utgå ifrån nutidens behov av historia. Utgångspunkten för upptäckten av detta behov är undersökningar av hur känslor av trovärdighet inför ett visst förflutet uppstår som ett resultat av två uppsättningar relationer. Den ena omfattar relationerna mellan olika representationer av det förflutna i offentligheten. Förenklat kan denna relation sägas stå emellan dominerande och alternativa versioner av den offentliga historien. I praktiken finns det fler än två versioner av historia, och historier är sällan antingen dominerande eller alternativa utan innehåller snarare element som bekräftar, förhandlar och direkt motsäger andra versioner av historia. Det gäller att beskriva och förstå det mycket större hegemoniska spelet av allianser, taktiska formuleringar, anpassningar och underordning. Den andra uppsättningen av relationer finns mellan offentliga och privata minnen. ”The point is to recover [the private memory’s] inventory, not in the manner of the folklorist who want’s to preserve quaint ways for modernity, but in order that, their origin and tendency known, they may be consciously adopted, rejected or modified.”

Ockupationer i Brasilien

Lennart Kjörling meddelar:

Lantarbetande kvinnor har precis genomfört fyra ockupationer i Brasilien

Jordbruksministeriet har ockuperats av 800 kvinnor, då man menar att det för en politik som leder till en felaktig modell. Man vill istället inrikta sig på jordreform som ger arbetstillfällen istället för den nuvarande modellen som inriktas på stora multinationella företag, monokulturer och som hotar miljön. Samtidigt protesterar man mot att MSTs skolor i delstaten Rio Grande do Sul stängs.

I delstaten Espirito Santo har 1 300 kvinnor ockuperat det delvis norskägda pappersmasseföretaget Aracruz hamn. Man menar att företagets väldiga jordinnehav som som används för att plantera eukalyptus innebär ett hot mot matsäkerheten, miljön och jordreformen.

I delstaten Rio Grande do Sul har 600 kvinnor ockuperat en fazenda tillhörig pappersmasseföretaget Votorantim. Man menar att företaget inte har skapat de arbetstillfällen man utlovat. Deras eukalyptus-odlingarkommer att förbruka 20 procent mer vatten än det vatten som området får genom regn. Det kommer att råda vattenbrist, det finns risk för ökenspridning och marken kommer att försuras.

I delstaten São Paulo har världens största sockerbruk / etanol-producent ockuperats av 600 kvinnor. Man menar att produktionen av etanol inte är ekologiskt hållbar. Dessutom har 103 olika åtalspunkter kring företagetsagerande lämnats in till åklagarmyndigheten.