Historias sem Terra / Egendomslösa historier

Charles Trocate och dödshotet

2009-06-12T16:10:00.008+02:00

Några nätter sov jag och de jag reste med hemma hos Charles Trocate, som är en av regionsamordnarna för MST i Pará. Vi lyssnade på Charles jazzsamling och såg hans filmer om den svarta medborgarrättsrörelsen i USA. Charles såg vi mest på kvällarna, då han satt i köket och förberedde morgondagens att göra-lista. Numera sover inte Charles hemma eftersom han mottagit dödshot från någon jordägares pistolmän.

Charles är intervjuad av tidningen Latinamerika:

Den 6 april hölls ett möte i staden Marabá i Pará, lett av ordföranden för det nationella jordbruksrådet. Ett flertal kongressledamöter, delstatspolitiker och cirka 500 storgodsägare deltog i mötet. Deltagarna kritiserade statens tröghet i ingripanden då sociala rörelser, som MST, ockuperar storgods. Politikerna svarade i sin tur med att uppmana storgodsägarna att beväpna sig själva och organisera miliser då staten dröjer med att undsätta dem, berättar Charles.
Strax därefter, den 18 april, skedde en våldsam konfrontation på ett ockuperat storgods i Pará. Åtta jordlösa lantarbetare och en säkerhetsvakt skadades, två av de jordlösa skadades allvarligt. De ledande nyhetskanalerna rapporterade att de jordlösa hade provocerat fram en konfrontation. Ockupanterna anklagades för att ha hållit journalister gisslan och använts dem som mänskliga sköldar. Snabbt uppmanade flera oppositionspolitiker och ordföranden för Brasiliens högsta domstol, Gilmar Mendes, till hårdare tag mot MST och andra sociala rörelser.

Läs hela intervjun här.

Lula, vi vill ha jord

2009-06-10T09:54:00.002+02:00

Lennart Kjörling och Lasse Westman gjorde filmen Lula, vi vill ha jord. Den finns att ladda ned här. (Länken går till Piratebay, men filmen är laglig att ladda ned och sprida.)

Varför ockuperar ni?

2009-06-10T09:49:00.004+02:00

Max da Rocha som arbetar för Latinamerikagrupperna i Brasilien har gjort följande videointervjuer. Mer fakta finns på bloggen Störa Enso.

Intervju med Railda Sousa dos Santos, MLT, Bahia from Max da Rocha on Vimeo.

Intervju med Nelson de Jesus, MST, Bahia from Max da Rocha on Vimeo.

Om kampen för jord och jordlösas kamp i Sverige

2009-06-08T10:17:00.007+02:00

Per Jonsson.
Finntorparna i Mången: Jord, människor och rättsuppfattning i förproletär bergslagsmiljö

Fredrik Nilsson.
I rörelse: Politisk handling under 1800-talets första hälft.

Magnus Olofsson.
Tullbergska rörelsen: Striden om den skånska frälsejorden 1867–1869.

Alistair Thomsons Anzac Memories

2009-06-08T10:10:00.005+02:00

I boken Anzac Memories: Living with the Legend anlägger Alistair Thomson ett Popular Memory-perspektiv på australiska offentliga och privata minnen av första världskriget. Med förförståelsen att den officiella versionen av det australiska deltagandet i Europa under första världskriget motsvarade och bekräftade medelklassoldaternas minnen ville Thomson möta krigsveteraner som var arbetarklass och lyssna på deras version av kriget. Thomson använde dessa intervjuer för att undersöka hur och varför det dominerande minnet fungerade för krigsveteraner att uttrycka sina minnen igenom, men samtidigt var upphov till påtvingad tystnad och marginalisering. Eftersom boken kan ses som ett exempel på hur Popular Memory-perspektivet bidrar i en konkret studie ska jag referera den kortfattat.

Thomson försöker se krigsminnet som en aldrig avslutad betydelseskapande process, där lager av betydelser läggs till, inarbetas och också omarbetar minnet. Han koncentrerar sin undersökning till tre olika moment: kriget, hemkomsten och soldaternas tillbakablickande minnen sent i livet. Vid varje moment rekonstruerar Thomson förloppet, görandet av en offentlig historia och minnets verkningar och koppling till de intervjuades pågående identitetsprocess vid den fasen i livet. Vid rekonstruktionen av förloppet har Thomson nytta av ett intervjumaterial han samlat bland krigsveteraner. Medan Thomson senare i boken använder intervjumaterialet för att undersöka minnesprocessen tillämpas intervjuerna i de här styckena för att komplettera och problematisera det skriftliga materialet. Därigenom berättar han krigsveteranernas livshistoria och kontextualiserar samtidigt analysen av offentliga historier och privata minnen.

Thomson hittar betydelsefulla offentliga berättelser om första världskriget genom att följa inflytelserika personer och organisationer, men även minneshögtider, historiska arbeten, filmer och TV-serier. Thomson undersöker också hur sådana berättelser helt eller delvis inlemmats i eller stötts av olika institutioner. Den som Thomson tillskriver störst betydelse för utformningen av offentliga bilder av de australiska soldaterna och deras verksamhet under kriget är journalisten Charles Bean. Under kriget blev Bean upphöjd till officiell historieskrivare. Han reste tillsammans med soldaterna och delade deras umbäranden. Hans texter spreds bland manskapet, och bidrog därmed till deras artikulering av krigserfarenheter. Vid hemkomsten bildades olika föreningar för veteranerna. Thomson visar hur det inom dessa skapades olika representationer av kriget, och hur en av organisationerna utmanövrerade de andra genom att initiera ett korporativt samarbete mellan soldaterna och staten, och därmed placerade vissa versioner av krigsminnet i en central position i den australiska offentligheten. Denna organisation blev betydelsefull för utformningen och genomförandet av minnesdagen av kriget, vilken efter ett tag fick status som en sorts nationaldag. Thomson menar inte att de officiella berättelserna om kriget är felaktiga, men att de är skapade genom en process av generalisering, urval och förenkling och att de därmed bekräftar ett visst sätt att minnas kriget och tystar andra.

[Thomsons] argument is that an official or dominant legend works not by excluding contradictory versions of experience, but by representing them in ways that fit the legend and flatten out the contradictions, but which are still resonant for a wide variety of people.

Thomson undersöker krigsveteranernas privata minnesprocess genom att konstruera vad han kallar ”minnesbiografier”. För Thomson är minnesbiografin ett sätt att undersöka krigsveteranernas görande av minne i olika faser i livet. Dessa olika göranden ligger som lager i minnet. När de intervjuade sent i livet återberättar sina krigsminnen använder de material från samtliga dessa lager (samtidigt som de fortsätter konstruera nya betydelser), vilket resulterar i mångbottnade och ibland motsägelsefulla berättelser. I Thomsons synsätt styrs minne av behovet av upplevt sammanhang och riktning i levnadsberättelsen. I minnet komponeras sådana levnadsberättelser utifrån socialt och kulturellt förmedlat material. Thomson skiljer på ”generell offentlighet” (ickepersonella och ofta symboliska möten med andra) och ”partikulära offentligheter” (direkta möten med andra som sker i till exempel familjer, grannskap och föreningsliv). För minnesprocessen är partikulära offentligheter av särskild vikt, eftersom det är här människor berättar sina historier, gör sociala jämförelser och (möjligtvis) får bekräftelse i identitetskonstruktionen. Det offentliga minnet av kriget, och organiserandet av partikulära offentligheter så som föreningar för hemkomna soldater, gjorde det möjligt för de intervjuade veteranerna att artikulera och bearbeta vissa erfarenheter, medan andra förblev tysta. ”Incoherent, unstructured and indeed unremembered, these unrecognised experiences may linger in memory and find articulation in another time and place, or in less conscious outlets.” Vänstersinnade krigsveteraner, som inte ställde upp på den nationalistiska och våldsromantiserande offentliga berättelsen, fann sig politiskt marginaliserade men också personligt beskurna i möjligheten att ge uttryck för svåra minnen. Andra partikulära offentligheter, så som fackföreningsrörelsen, blev platsen där de kunde formulera oppositionella tolkningar av det generaliserade och selektiva offentliga krigsminnet. I och med detta ger Thomson exempel på kulturell dominans och kulturellt motstånd i den sociala produktionen av minne. Detta exempel är nyttigt för mig i min teoretiska förståelse av hur de jordlösa i MST gör sin samtid historisk.

Läs
Alistair Thomson: Anzac Memories: Living with the Legend

Popular Memory Group 1982

2009-06-02T11:06:00.003+02:00

”In this article we explore an approach to history-writing which involves becoming ‘historians of the present too’”. Så inleder författarkollektivet Popular Memory Group artikeln ”Popular Memory: Theory, Method, Politics”. I artikeln definierar de ett synsätt, en arbetsmetod och en uppgift för historiker. För Popular Memory Group är historia inte sådant som hände för länge sedan och nu är avslutat. De menar att ett sådant sätt att se på historia gör människor främmande inför historien. I deras perspektiv är historia tvärtom relationen nu–då. Uppgiften är att studera hur denna relation blir till, med följd att underordnade grupper kan bli aktiva i den pågående konstruktionen av historia. I artikeln sammanfattar författarna det som de ser som resurser för att utveckla Popular Memory-projekt, men varnar också för sådant som skulle kunna hindra projektens framgång.

Med Popular Memory menar författarna både ett studieobjekt och en politiskt praktik. Som studieobjekt innebär Popular Memory att studera alla de sätt varpå känslor av samhörighet med det förflutna uppstår. Denna process kallar Popular Memory Group för ”den sociala produktionen av minne”. Inom denna process deltar alla, om än ojämlikt. Historiker vid universiteten har en i vissa fall privilegierad position inom denna process, men måste tävla eller ingå allianser med andra aktörer för att få genomslag. I ett Popular Memory-perspektiv uppstår känslor av samhörighet med det förflutna på två huvudsakliga sätt: genom offentliga representationer och genom privata minnen.

Framväxten och de pågående förändringarna av offentliga representationer av det förflutna och historiska händelser beskrivs i artikeln med hjälp av hegemonibegreppet som ofta förknippas med den italienske marxisten Antonio Gramsci. Genom institutioner som möjliggör publicering och spridning av historia skapas det som Popular Memory Group kallar ”dominerande minne”, det vill säga den version av det förflutna och historiska händelselopp som för tillfället ses som riktig och som andra (privata och offentliga) uppfattningar om det förflutna måste anpassas till. Dominerande minne betyder inte att det bara finns en version av det förflutna. Termen dominerande minne används snarare för att visa på historiska representationers styrka och inflytande, deras kopplingar till institutioner och den roll de spelar i skapandet av samtycke och vid konstruktionen av politiska allianser. Att det finns dominans i minnesprocessen betyder inte att det bara finns en version av det förflutna. ”[T]he various sites and institutions do not act in concert. To make them sing, if not in harmony at least with only minor dissonances, involves hard labour and active interventions.” De aktörer som skriver, debatterar och på andra sätt utvecklar historia åstadkommer bidrag som ofta skaver emot, motsäger och till och med utmanar varandra. Dominerande minnen skapas genom sådana konflikter, och är alltid utsatta för förhandlingar. Vissa versioner av det förflutna uppnår centralitet, andra marginaliseras, utesluts eller omarbetas för att passa in i den dominerande versionen.

Den sociala produktionen av minne omfattar även privata minnen. I anekdoter, berättelser och jämförelser skapas en vardaglig kunskap om ”hur det var förr”. I Popular Memory Groups perspektiv är många människors kunskap av det slaget undanträngd och tystad, med följd att kulturell dominans uppstår:

Feminist history challenges the very distinction ‘public’/‘private’ that silences or marginalizes women’s lived sense of the past. But similar processes of domination operate in relation to specifically working-class experiences, for most working-class people are robbed of access to the means of publicity and are equally unused to the male, middle-class habit of giving universal or ‘historic’ significance to an extremely partial experience.

Det finns emellertid inget oförstört folkligt privat minne bakom dominansens verkningar: ”Private memories cannot, in concrete studies, be readily unscrambled from the effects of dominant historical discourses. It is often these that supply the very terms by which a private history is thought through.”

Det är med detta intresse för relationen mellan dominans och privata minnen som Popular Memory-perspektivet också kallas en politisk praktik. Målsättningen för ett sådant politiskt projekt är inte att ”befria” det privata minnet från dominerande minnens kolonisering och på så sätt upptäcka vad de underordnade egentligen tycker, tänker och tror. Författarna i Popular Memory Group menar att det finns exempel på när socialhistoriskt intresserade historiker gjort just detta. Därmed har de upprepat det mönster av kulturell dominans de utgett sig för att vilja bryta. Att historiker tar sig rätten att tala för dem de menar tystats av tidigare historieskrivning, får konsekvensen att de tystade än en gång anpassas till någon annans version av historien. Samtidigt skapar detta tillvägagångssätt bilden av historia som något som hände då och som nu är avslutat och utom räckhåll för nästan alla utanför en smal skara av experter, och som därmed passiviserar inför det fortsatta görandet av historia.

Popular Memory Group menar att för att historieskrivning ska bli en politisk resurs måste den utgå ifrån nutidens behov av historia. Utgångspunkten för upptäckten av detta behov är undersökningar av hur känslor av trovärdighet inför ett visst förflutet uppstår som ett resultat av två uppsättningar relationer. Den ena omfattar relationerna mellan olika representationer av det förflutna i offentligheten. Förenklat kan denna relation sägas stå emellan dominerande och alternativa versioner av den offentliga historien. I praktiken finns det fler än två versioner av historia, och historier är sällan antingen dominerande eller alternativa utan innehåller snarare element som bekräftar, förhandlar och direkt motsäger andra versioner av historia. Det gäller att beskriva och förstå det mycket större hegemoniska spelet av allianser, taktiska formuleringar, anpassningar och underordning. Den andra uppsättningen av relationer finns mellan offentliga och privata minnen. ”The point is to recover [the private memory’s] inventory, not in the manner of the folklorist who want’s to preserve quaint ways for modernity, but in order that, their origin and tendency known, they may be consciously adopted, rejected or modified.”

Ockupationer i Brasilien

2009-03-09T15:55:00.016+01:00

Lennart Kjörling meddelar:

Lantarbetande kvinnor har precis genomfört fyra ockupationer i Brasilien

Jordbruksministeriet har ockuperats av 800 kvinnor, då man menar att det för en politik som leder till en felaktig modell. Man vill istället inrikta sig på jordreform som ger arbetstillfällen istället för den nuvarande modellen som inriktas på stora multinationella företag, monokulturer och som hotar miljön. Samtidigt protesterar man mot att MSTs skolor i delstaten Rio Grande do Sul stängs.

I delstaten Espirito Santo har 1 300 kvinnor ockuperat det delvis norskägda pappersmasseföretaget Aracruz hamn. Man menar att företagets väldiga jordinnehav som som används för att plantera eukalyptus innebär ett hot mot matsäkerheten, miljön och jordreformen.

I delstaten Rio Grande do Sul har 600 kvinnor ockuperat en fazenda tillhörig pappersmasseföretaget Votorantim. Man menar att företaget inte har skapat de arbetstillfällen man utlovat. Deras eukalyptus-odlingarkommer att förbruka 20 procent mer vatten än det vatten som området får genom regn. Det kommer att råda vattenbrist, det finns risk för ökenspridning och marken kommer att försuras.

I delstaten São Paulo har världens största sockerbruk / etanol-producent ockuperats av 600 kvinnor. Man menar att produktionen av etanol inte är ekologiskt hållbar. Dessutom har 103 olika åtalspunkter kring företagetsagerande lämnats in till åklagarmyndigheten.

Ny blogg

2009-03-08T15:30:00.004+01:00

Interaktiv kampanjhandledning för alla som vill hjälpa till att sätta press på Stora Enso.

What Paper Can Do

2009-03-08T12:16:00.005+01:00

Bland mycket annat är den här bloggen ett sätt att undersöka och utveckla mötet mellan aktivist- och forskarrollen. En sådan mötespunkt är bemötandet av det högst oärliga svenskfinska företaget Stora Enso. Politiker, som det bevisats tidigare har betalats av företaget, hetsar nu mot MST i framför allt delstaten Rio Grande do Sul. Rörelsens organisatörer förföljs och fängslas, infrastrukturen i dess lokalsamhällen förstörs. Sociala rörelser i Brasilien, Sverige och Finland försöker nu ta tillbaka initiativet. I fredags (6 mars) ockuperade till exempel Greenpeace Stora Ensos huvudkontor i Finland. Fler aktioner är att vänta. Här är ett flygblad vi i Latinamerikagrupperna och MST-stödgrupperna har tagit fram:

”What paper can do”

Så lyder Stora Ensos, det svensk-finska världsledande pappersmassaföretaget, slogan. Bakom miljonvinsten och en fin fasad av ett företag som säger sig ta ansvar döljer sig en helt annan verklighet om vad paper really can do…

Den 4 mars förra året genomförde kvinnor från de jordlösas rörelse i Brasilien en aktion mot Stora Ensos illegala eukalyptusplantage i delstaten Rio Grande do Sul. Militärpolisen sattes in mot kvinnorna och konfrontationen var så brutal att ett femtiotal kvinnor och barn skadades och lämnades utan läkarvård och mat i sex timmar. Två av kvinnorna var gravida och riskerade missfall på grund av händelsen. Media nekades tillträde till området. Enligt de jordlösas rörelse i Brasilien (MST) har Stora Enso mycket goda relationer med militärpolisen och misstänks ha varit delaktigt i händelsen.

Enligt brasiliansk lag får utländska företag inte äga land närmare än 150 km från gränsen. Med hjälp av ett brasilianskt bulvanföretag kunde Stora Enso dock köpa upp mark endast 20 km från gränsen. Det ”brasilianska företaget” har fortfarande inte kunnat visa hur man finansierat markköpet. Marken i området är numera en eukalyptusplantage anlagd av Stora Enso. Det var i detta område kvinnorna från MST genomförde aktionen. Stora Ensos själva hävdar att ”Vi återger våra affärstransaktioner öppet, korrekt och rättvisande i koncernens bokföring”.

Med anledning av att det nu är ett år sedan händelsen vill vi skapa uppmärksamhet i Sverige kring Stora Ensos verksamhet och sätta press på företaget att ta ansvar för sin produktion och dess konsekvenser i Brasilien. Samtidigt som vi gör detta i Sverige sker en rad manifestationer mot Stora Enso i Brasilien, bland annat organiserade av de jordlösas rörelse (MST).

Stora Ensos närvaro i Brasilien innebär också att jordreformen, med fördelning av jord till de jordlösa fördröjs. Detta på grund av att Stora Enso bland annat köpt upp mark från storgods som annars skulle ha omfördelats genom jordreformen. Bara i delstaten Rio Grande do Sul planerar Stora Enso med samarbetspartners att år 2014 ha expanderat till att ha plantager anlagda på en yta av en miljon hektar (ett hektar motsvarar ungefär en fotbollsplan). Enligt Stora Enso ”stärker eukalyptusplantagen välfärden för lokalbefolkningen”.

Stora Ensos verksamhet får också allvarliga konsekvenser för miljön. Företaget självt menar att ”Vi tillämpar ett uthålligt skogsbruk som bevarar den biologiska mångfalden, mark- och vattenresurser samt skyddar ekosystemens tillstånd och ekologiska funktioner”. Stora Ensos eukalyptusplantager är dock enorma monokulturer. Detta innebär att man på denna areal trängt bort den biologiska mångfald av djur- och växtarter som tidigare levt här till förmån för eukalyptusen. Vissa djur- och växtarter finns bara i det område i södra Brasilien där Stora Enso nu expanderar. Flera sociala rörelser i Brasilien kallar monokulturen för ”den gröna öknen”. Stora Ensos plantager har anlagts utan att en miljökonsekvensanalys gjorts. Detta är ett brott mot den brasiliansk lag. Stora Ensos etablering i södra Brasilien förskjuter annan markanvändning norrut, vilket i slutändan inkräktar på stora regnskogsområden.

Trots att det i Stora Ensos principer för socialt ansvar står att ”företaget undviker politiska bidrag” har det framkommit att Stora Enso lämnat generösa sådana bidrag, bland annat till den nuvarande guvernören i delstaten Rio Grande do Sul inför valet 2006. I samma delstat bistod även Stora Enso med obegränsad mängd papper under valrörelsen. Stora Enso har också bjudit lagstiftare från delstaten på resor till företagets anläggningar i Finland.

Samtidigt som Stora Ensos aktiviteter i Brasilien ger allvarliga sociala och miljömässiga konsekvenser säger företaget självt: ”För Stora Enso innebär hållbarhet att värna om miljö, människorna och samhällen där koncernen verkar”

Vi kräver att Stora Enso slutar med dubbelmoralen och tar ansvar för sitt agerande!

Vad jordreform verkligen handlar om

2009-02-10T21:49:00.005+01:00

Jag läser Cutting the Wire av Sue Branford och Jan Rocha. Det är en mycket bra bok, som jag rekommenderar alla som vill veta mer om MST – eller som helt enkelt är intresserade av att läsa ett välskrivet långreportage någonstans på gränsen mellan historia och journalistik.

Strax före sin död 1996 återberättade utbildaren Paulo Freire, som stödde MST passionerat, ett besök han gjort på en MST-bosättning. "Jag kommer aldrig att glömma ett vackert tal som en som arbetar med alfabetisering och som bodde i ett enormt assentamento i Rio Grande do Sul höll. "Genom vårt arbete och vår kamp lyckades vi klippa latifúndions taggtråd, och ockupera den", sa han. "Men när vi kommit så långt upptäckte vi att det fanns mycket mer taggtråd, så som taggtråden av vår egen okunskap. Jag insåg att ju mindre vi visste om världen desto bättre var det för jordägarna, och ju mer kunskap vi fick, desto räddare blev jordägarna." Medan han talade, insåg jag vad verklig jordreform är för något. "Vi har tre inhägnader att riva ned", säger [en av MST:s ledande intellektuella, João Pedro] Stédile. "Det är inhägnaden storgods, inhägnaden okunskap och inhägnaden kapital."

Miguel Stédile om berättande i MST

2009-02-04T00:24:00.004+01:00

Miguel Stédile är utbildad historiker i ett av de utbyten som MST genomför med universitet i Brasilien. Jag träffar honom på en paus under MST:s Semana Cultural i Belém.

Vad betyder berättandet som medium för MST?
– För oss i rörelsen har historien en mycket viktig roll eller funktion. För i Brasiliens historia, vid fler tillfällen, har arbetarnas historia avbrutits, alltid på ett mycket våldsamt sätt. Innan de sociala rörelserna lyckades växa, mogna, eliminerades de. Särskilt bonderörelsen. Därför är det viktigt för oss att återta historien om bonderörelsernas kamp för mark, för att lära av det bönderna redan ackumulerat, av det de redan konstruerat, eller av det de redan ägde.
– Till exempel, jordockupationerna, det var inte MST som skapade jordockupationerna, jordockupationerna är del av bonderörelserna i hela världen. Det var vad Hobsbawm skrev om det, om likheterna mellan ockupationerna i Bolivia och Italien. Sättet på vilket MST organiserar sig, utan ordförande, med kollektiva organisationer, det har vi lärt oss av andra rörelser som föregick oss. Vi har också lärt på vilket sätt o latifúndio och de dominerande klasserna behandlade dessa sociala rörelser. På vilket sätt de försökte förstöra dessa rörelser. Inte enbart med våld, men genom att försöka bedra, försöka korrumpera rörelserna.
– Nästa år fyller MST 25. Detta betyder att vi är den sociala rörelse som existerat längst på landsbygden i Brasiliens historia. Ingen annan social rörelse varade så länge. Detta betyder att vi har flera generationer, personer som levt inom samma rörelse. Och historien hjälper oss att inte upprepa fel från det förgångna, men också att inte uppfinna något nytt i varje ögonblick, att utnyttja det som vår rörelse konstruerat för att veta vilka steg vi bör ta härnäst.

Är historia något man gör eller något man berättar?
– Historien är något som man gör med handlingar. Den är del av det mänskliga livet som består av handling. Men historien görs inte av människor en och en, det är i relationen som den fastställs. Och den skapas också av motsättningar och av motsatserna som existerar i samhället, i livet. Därför är historien heller inte något stillastående, statiskt. Den är ständigt i rörelse. Den konstrueras ständigt.
– Det finns också sätt att se på det förflutna och återuppfinna historien, historiska processer som återberättas genom den samtida blicken. Det sätt på vilket vi ser på historien är alltid härifrån, från nuet, från idag. Därmed kommer vi ofta att se på historien och söka i den efter samma bekymmer som vi har idag. På liknande sätt, fast från den motsatta utgångspunkten, kommer de dominerande klasserna välja att berätta historien på ett sätt som rättfärdigar nuet.

Kan du beskriva hur berättande går till inom MST, dess var, när och hur?
– På många sätt. Då vår rörelse är en bonderörelse är det en mycket muntlig rörelse. Den är inte så mycket för att skriva, snarare tala. Rörelsens historia berättas på många sätt, till exempel, stunden som vi har före aktiviteterna, a mística, som är mer än en teater, mer än en representation, den är ett sätt att konstruera historiska minnen (rememorar), att återberätta historien. Inte bara vår historia, även andras historier.
– Musiken inom rörelsen är ett sätt att registrera historien. Vi har en populär visa, nu är den väl femton år gammal. Denna visa berättade om våra uppgifter, vad vi borde göra, det första att ockupera, det andra att göra motstånd mot våldet, statens repression, polisen, de paramilitära miliserna, och det tredje att producera, efter att vi erövrat marken, att producera livsmedel, att organisera produktionen. Detta är en visa som berättar om våra uppgifter vid det momentet. Det är samma visa, i delstaterna, i assentamentos, i acampamentos. För det första hjälper denna visa oss att förstå det specifika momentet i vilket vi levde, en tid där staten agerade mycket våldsamt. 1990, under president Fernando Coller, hade republiken fattat beslut om att utradera rörelsen. Och, på samma gång, fortsätter folk idag att sjunga denna visa, men de har lagt till, inkluderat nya verser. Tidigare var det tre handlingar, idag sjunger de: “vår fjärde uppgift, femte, sjätte”. Nya handlingar, nya utmaningar, dyker upp. När de gör detta återskapar de också musiken, återskapar historien.
– Tillfällen, som detta möte [det vill säga Semana Cultural, MST:s kulturvecka], är också tillfällen för att konstruera historiska minnen (rememorar). Ni såg dekorationerna, utsmyckningen, bilder, till exempel, precis vid ingången … För trehundra år sedan genomfördes i Pará en folklig revolt av ursprungsfolk och slavar. Denna revolt kallas Cabanais. Affischen för Semana Cultural är bilden av en Cabano, en indígena från denna revolt för 300 år sedan, liksom bilder av Ché, och andra historiska ögonblick. I går kväll, när folk reciterade poesi, talade de också om historiska ögonblick, om sitt liv. På detta sätt är alla dessa stunder, inte bara kulturella, utan samtidigt MST:s tillfällen att berätta historien.
– Och naturligtvis berättas historia också i skolorna. Inom rörelsens utbildningsstrategi, som är mycket influerad av Paulo Freire, kretsar lektionerna alltid kring de konkreta omständigheter som människor lever under. Här i Brasilien lär alla sig med samma böcker, vi lär oss bokstaven a, genom att säga a som i avião (flygplan), men om du levde i en liten by där det inte fanns elektricitet, har du aldrig ens sett, kan du aldrig ens föreställa dig vad ett flygplan är. Eller så talade de om frukter som inte finns i din region, u som i uva (druva). Paulo Freires metod däremot, utgår från den verklighet i vilken vi lever. Och också i skolan försöker man studera och berätta historien med utgångspunkt i den verklighet som dessa barn lever.

Finns det en stor eller dominerande berättelse inom MST?
– Som … en enstaka version? Nej, inte en enstaka, för vi är en mycket stor rörelse. Och efter 25 år finns det stora historier, en marsch med två tusen personer, en marsch från São Paulo till Brasília som varade tjugo till trettio dagar. Dessa är historier där många människor deltog, stora historier. Vår kongress med 15 017 personer är ett annat exempel på en historisk händelse som omfattades av många människor. Det finns alltså stora ögonblick.
– Det finns historier som genom sin tragedi, genom våldet, är mycket välkända, ofta berättade. Som här i Pará, massakern i Eldorado dos Carajás. Men det finns också många historier som tillhör den där delstaten, det där lokalsamhället (comunidade), det där assentamentot, det där acampamentot. Eftersom det finns många kamper, många olika former för kamp, många olika reaktioner, finns det också många mindre historier, kollektiva men mindre, och stora kollektiva.

Finns några försök att skapa en gemensam berättelse av de enskilda?
– Ja. Liksom det finns saker som förenar oss, som är lika, innehåller dessa små hi-storier, från assentamentot, från acampamentot, en rikedom. De är partikulära, specifika, men bidrar till att synliggöra helheten, att ge en generell bild av rörelsen.

Hörs de partikulära historierna fortfarande i den stora berättelsen?
– Ja, för de är partikulära, de har sina karakteristika, men de har element från den generella historien. Det finns moment i vilka vi alla går igenom samma svårighet, även om MST är mindre i en delstat, om man började … Till exempel, min delstat, Rio Grande do Sul, är där MST startades, vi är äldre än 25 år för vi hade tidigare mindre passões (?), som sedan slog sig samman, och ombildade sig till MST. Och det finns delstater, som Roraima (?), där [MST] startade förra året.
– Till exempel, när vi levde under president Fernando Coller, fanns en order i alla delstater att alltid agera våldsamt mot MST. Och även under Fernando Henriques regering. Oavsett om det var i Paraná, i Rio Grande do Sul, i Pará. Också våldet manifesterade sig på olika sätt. I min delstat finns fall av barn som dog av förgiftning då storgodsägarna (os fazendeiros) besprutade ockupationerna (os acampamentos) med bekämpningsmedel från flygplan och förgiftade vattnet som människorna drack. Och det finns historier från platser där storgodsägarna (os fazendeiros) gick in med vapen, avlossade skott, mördade. I båda dessa historier började vi alla också att skapa mer musik, mer kultur, vid samma tillfälle. Vi levde i dessa generella historiska moment, med dessa partikulariteter, och dessa två fullständigas i varandra, de små historierna är del av den övergripande, och den övergripande kan ses i dessa små historier.

Jag vill sluta med en kritisk fråga. Jag har läst MST:s historiebok A História da Luta pela Terra e o MST, och jag tycker att den är eurocentrisk. Håller du med om den bilden eller har du läst boken på något annat sätt?
– Jag håller med dig. Det finns många problem som förklarar detta. Boken är verkligen mycket eurocentrisk. Varför? För det första på grund av en tradition inom den brasilianska historien. Den brasilianska historien är mycket influerad av Europa, särskilt av den franska historien, av den franska historiografin. Till exempel, i våra skolor i Brasilien, genomled vi år studerande det romerska imperiet, Grekland, franska revolutionen, och vi spenderade mindre tid studerande den brasilianska historien. Vi lärde oss inget i de brasilianska skolorna om Latinamerikas historia. Den är som något vid sidan av.
– Detta har en historisk förklaring, för Brasilien, som en monarki, ett kungadöme, av portugisiskt ursprung, konstruerade sin identitet separerat från Latinamerika, alltid med blicken mot Europa. De latinamerikanska ländernas självständighet, alla självständigheter, skedde genom revolter, av borgerligheten, det var revolter av kamp, hela processen med Simon Bolivar, Higgens (?), San Martín. Inte i Brasilien. Brasiliens vilja var att förbli ett förenat kungadöme med Portugal. När det inte längre var möjligt, hölls självständighetsförhandlingar. Alltså, vi har alltid … vår elit har alltid velat vara europeisk, den har alltid skämts för att vara i Latinamerika. Och vår utbildningsmodell tänktes på detta sätt. Vår litteratur tänktes på detta sätt. Om ni läser den brasilianska litteraturen från artonhundratalet, är den som de medeltida riddarromanerna från Europa, som Alzide, som kung Arthur. Bara det att eftersom vi inte hade någon medeltid här. Eftersom vi inte hade riddare, använde de indianerna. Därför är indianerna i historierna starka, europeiska, de betedde sig som européer, men de var “indianer”, inom citationstecken.
– Denna historieuppfattning är förhärskande i Brasilien än idag. Och den påverkar också … För boken skrevs och distribuerades av MST, eller rättare sagt … MST följde produktionen, men den skrevs inte av en MST-historiker. Det är först i år, 2008, som vi har utbildat, en klass historiker med universitetsexamen, alla jordlösa, den klass med vilken jag tog examen. Och nu utbildar vi en andra klass med historiestudenter. Därmed har rörelsen idag möjligheter att skriva om sin historia ur ett annat perspektiv, som också är mer kritiskt i förhållande till det vi själva redan har producerat. Saker som vi inte hade möjlighet till för fem, tio, tjugo år sedan.
– Vår historia var, till viss del, berättad av någon utifrån, som förde med sig defekterna från den brasilianska historietraditionen, eurocentrismen. För att ni ska få en uppfattning om detta, jag ska avsluta med det här, är det bara två år sedan det i Brasilien blev obligatoriskt att studera Afrikas historia. Och i Brasilien har nästan 80 procent av befolkningen afrikanskt ursprung. Det vill säga, i de brasilianska skolorna, studerar man inte en stor del av den brasilianska kulturens och befolkningens ursprung. Men man studerar Grekland, Italien, romerska imperiet, de stora imperierna.

---
Tack till Rossana Espinoza för hjälp med tolkning och till Maria Brendler för översättningen.

Farfars berättelse

2009-01-30T18:37:00.004+01:00

När jag kom tillbaka till Sverige träffade jag min farfar som berättade om när han var i Latinamerika. Jag blev förvånad, för nog visste vi alla att farfar varit sjöman men att han bott i Buenos Aires och Montevideo i flera år, och dessutom kunde prata spanska, det var det ingen som visste. Historien börjar någon gång efter 1946, då farfar mönstrade på sin första båt, med ett fylleslag i hamnen i Malmö. Som vanligt är slutade kvällen med vad vi idag skulle kalla efterfest, i det här fallet på fyllevännernas båt. När farfar vaknade hade båten redan lagt ut och var på väg mot Atlanten. Det fanns inget annat att göra än rätt för sig, och så blev farfar matros på väg mot Latinamerika. Hur det nu gick till stannade han kvar i Buenos Aires när skeppet styrde vidare därifrån. I hamnen försörjde han sig bäst han kunde. Det fanns alltid skandinaviska besättningar att visa runt, de flesta från Norge. Att tvätta oljetankar var ett farligt jobb som därför gav mycket betalt. I sitt minne kunde han leva flera veckor på en enda dags arbete. En gång drog han inåt landet med en nyfunnen kanadensisk vän. De unga männen förstod inte varandras språk, utan var lämnade till att teckna sina samtal med händerna. På det sättet drog de runt på den argenstinska landsbygden, och jobbade några dagar på ett plantage. Arbetet tilltalade dem inte, kanske för att det var övervakat, och en natt smet de från haciendan. En annan gång drog han iväg med ett norskt skepp, uppför en flod där de fångade fisk som de lade i en tunna. När farfar och de andra sjömänen plågade fiskarna med påkar lät de som katter. Den här gången tog båtresan honom till Montevideo i Uruguay. Där levde han med sjömän från hela världen i hamnkvarteren. Han hittade en flicka som hade en krog. Henne brukade han hjälpa med olika saker, och därför fick han mat. Det var på hennes krog han lärde sig steka kött. En dag när han satt på krogen hörde han, till sin häpnad, svenska pratas. Det var en nyanländ besättning med problemet att skeppets båda kockar hade smitit. När styrmannen fick veta att farfar lärt sig laga mat mönstrade han honom med en gång. Farfar berättade att han kände det nästan som att åka fast, som att bli tvångsmönstrad. Så gick det till när farfar fick sin returresa över Atlanten, i sin berättelse liksom tvingad tillbaka fosterlandet. Hans senkomna ovilja skulle hålla honom borta från Malmö ytterligare ett tag. Innan skeppet anlände till Sverige lade det till i Harburg i Tyskland. Där söp farfar ner sig och blev följdriktigt akterseglad. Skeppet lämnade honom och tog med sig alla besparingarna från Latinamerika, han sa att han gömt pengarna i madrassen för att de inte skulle bli stulna, man brukade dela på sådant som lämnades kvar ombord. Bland besparingarna fanns också en transisterradio och några säckar kaffebönor han hade lagt undan till familjen. Allt han ägde försvann. Men livet fick han som tur var behålla, för på väg från Harburg utbröt en brand på skeppet som sjönk och tog med sig hela besättningen i havet. Farfar kom tillbaka till Sverige, började arbeta som kock vid Ringsjön. Det var där han träffade farmor, hon var en av många dansgäster som kom cyklande från hela Skåne på helgerna. Eftersom farfar hade en motorcykel stannade hon gärna lite längre. Var det inget mer han berättade? Jo, han berättade om sin hund som han hade på sista skeppet, det som brann efter Harburg. Hunden var liten och följde honom vart han än gick. Den brukade ligga på hans axlar när båten gungade för mycket. Hunden skällde på alla i uniform, det vill säga befälen, ”det måste varit någon som ofredat den” trodde farfar. En dag hade hunden bajsat inne i kaptenens hytt, och för att hämnas gav han farfar order att lägga hunden i en säck och kasta den överbord. När farfar berättade detta grät han, och mindes ljudet när hunden i panik skällde och gnydde efter hjälp. Denna berättelse överraskade farfar mig med, farfar som alltid varit den väldigt rumstyngda Kockumsarbetaren och därefter vaktmästaren, sosselojal och fackplikttrogen. Hans berättelse säger något om spontana uppror, en ovilja till skötsamhet, om en särskild arbetaregensinnighet. I slutet av berättelsen infogas en spännande karaktär, hunden, som på ett liksom förtätat sätt förmedlar viljan av uppror men känslan av maktlöshet inför den uniformsklädda överheten, och hela ordningen av att behöva arbeta för att få pengar och överleva. I sin egen berättelse intar han tvärtom en hjälteroll när han frivilligt hjälper andra, besättningar och damer, och blir belönad för det med vänskap och mat. Han överlever då utan att lönearbeta. Hela berättelsen domineras av rörelse, transatlantiska sådana, men också i de olika hamnarna. Även efter sin hemkomst knyter han minnet av sin potens, sin manlighet, sin förmåga att få en kvinnas kärlek till förmågan till rörelse: farmor var imponerad av hans motorcykel. På något sätt är det befriande att upptäcka hur den objektiva positionen arbetarklass inte alls behöver vara samhörig med stillastående, rumslig grundning, okunskap om annat än sig själv (om någon nu trodde det). I farfars minne är arbetaridentiteten snarare samhörig med rörlighet, aktivitet, självständighet och trotsig nyfikenhet. Det är inspirerande – både inför framtida kulturhistoriska undersökningar och för den politiska fantasin.

Popular Memory Group II

2009-01-15T13:32:00.006+01:00

Popular Memory Group var en samling marxistiska historiker som var verksamma i Birmingham vid den tid då Cultural Studies-traditionen konsoliderades. Deras mål var att ”bli historiker av nuet också”. Gruppens arbete gick ut på att undersöka och omsätta kritiska historiska identiteter, och kan ses som en förlängning av det arbete som inleddes i och med the Communist Party’s History Group något tjugotal år tidigare. En av de mest välkända historikerna förknippad med Popular Memory Group var Raphael Samuel. Även i senare arbeten använder Samuel begreppet Popular Memory, dock med en mindre radikal och, tycker jag, mer romantiserande formulering. Det följande citatet sammanfattar det tidigare Popular Memory-projektets syfte:

Formeringen av ett folkligt minne som är socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt är av största vikt idag, skälen är både generella och särskilda. Generellt sett därför att, som Gramsci har utvecklat, en historisk medvetenhet måste vara ett levande element i en stark, folkligt socialistisk kultur. Det är ett medel för en organisk social grupp att utvinna kunskap om det större sammanhanget för dess kollektiva kamp, och därmed bli förmögen att anta en större förändrande roll i samhället. Viktigast av allt, är möjligtvis de medel som gör oss självmedvetna om vår egen konstruktion av antaganden, sådana som vi hämtar upp från vår omedelbara kulturella och sociala miljö. Sådana föreställningar har en historia och är konstruerade i bestämda processer. Syftet är att rekonstruera deras katalog, men inte i enlighet med folkloristen som vill bevara det gamla för moderniteten, utan för att möjliggöra en kritisk inställning, så att, i och med att deras ursprung och tendenser blir kända, de kan accepteras, förnekas eller avfärdas genom medvetna val. På det sättet är en folklig historiografi, särskilt en historia om de vanligaste formerna av medvetande, en nödvändig aspekt av kampen för en bättre värld.

Läs
Antologin Making Histories.
Raphael Samuel: Theatres of Memory.

Bloggtips

2009-01-07T15:12:00.003+01:00

Ibland är det svårt att veta vad som hör till ämnet. Jag tror absolut att den här nya bloggen gör det, på något sätt: www.palestinainfo.se.

Svårminnen

2009-01-07T11:26:00.003+01:00

Jag har känt tvivel inför mitt material. Problemet är att de intervjuade endast klarat av att minnas (det vill säga berätta fram minnen) sitt liv före inträdet i MST om jag hjälpt dem med många följdfrågor.

Jag har försökt tolka detta på olika sätt. Den första jag intervjuade hade många år av militantskap bakom sig. Jag tolkade det som om han såg sig själv som representant för MST. Min tanke var att han, fostrad i en demokratiskt centralistisk tradition och med Lenin i bokhyllan, hade lätt att anpassa sin röst till organisationens.

Efter den första intervjun har jag gjort många fler. Jag har pratat med de som just inlett sin aktivism, med sådana som har lång tid av aktivism bakom sig men som inte är offentliga representanter för rörelsen. Jag har pratat med de som är liksom förälskade i sitt nya sammanhang och med de som är kritiska. Tendensen att tränga bort livet före MST (om inte ur det verkliga minnet så i alla fall) ur berättandet om sitt liv är stark.

Jag tänkte att min dåliga portugisiska gjorde att jag fick ett otillförlitligt material. Antingen för att jag inte kunde ställa följdfrågor och därmed få de intervjuade att resonera kring sina minnen, eller för att jag inte kunde styra presentationen av mig själv och därmed definitionen av mötet. Jag tänkte att de jag intervjuade såg mig som svensk aktivist, intresserad av MST, och därför berättade om MST – men inte om sig själva.

Kvinnan på parkeringen vid universitetet i Marabá hjälpte mig att se genom mitt material, genom att generalisera det med sin egen erfarenhet. Hon undrade vad jag läste, och om mitt projekt. Jag sa att jag letar efter historien om MST, men inte efter den stora utan de många, de som varje enskild aktivist kan berätta, genom att presentera sig och berätta om sitt liv.

– Då måste du ha märkt samma som jag, att det alltid finns ett före och ett efter. Den viktigaste förändringen i våra liv är när vi kommit med i rörelsen. Det är alltid så.

Popular Memory Group

2009-01-02T11:02:00.001+01:00

Den brittiska Popular Memory Group skrev under sent 1970-tal att ”the historians empiricism is a real difficulty that blocks political progress”. Varför det är så kan förklaras med ett citat av en annan marxistisk historiker, också han från Storbritannien: ”Vi själva är formade av det förflutna, men omvandlar också efterhand det förflutna som format oss” (Christopher Hill).

På universitetet i Marabá

2009-01-02T10:59:00.001+01:00

Det är fest på universitetet i Marabá, en av få städer i den glesbefolkade delstaten Pará i norra Brasilien. Agronomstudenterna har avslutat sin fem år långa utbildning och därför firas det.

En bit bort från festligheterna leker en pojke. Hans mamma är rädd för att det kanske finns ormar i gräset och turas om med sin man att vakta barnet. Föräldrarna är två av de nyutexaminerade, och dessutom aktivister i MST, de jordlösas rörelse.

I Brasilien har alla rätt att studera vid universitetet, sägs det. I verkligheten är det nästan bara de som haft råd att köpa plats på dyra privatskolor som klarar de svåra inträdesproven. Därför gör MST avtal med universitet som ger fattiga aktivister plats på universiteten, trots att de ofta saknar formell antagningsrätt.

– Hade det inte varit för MST hade jag aldrig fått chans att studera, säger mamman. MST har gett mig sådant jag annars aldrig skulle kunnat tänka mig. Jag kommer alltid att vara militant i MST. Om vi inte fortsätter kämpa kan allt tas ifrån oss. Vi måste kämpa för att fler ska få erövra det vi har fått.

MST organiserar de allra fattigaste i Brasilien. Tillsammans ockuperar de jord och kämpar för jordreform. Där jorden inte används på ett nyttigt sätt ska den fördelas till fattiga som kan bruka den, så är den brasilianska lagen.

Eftersom domare och andra jurister ofta själva är jordägare är det de fattiga som måste se till att lagen efterföljs. Utan utbildning, kontakter och pengar har de fattiga jordlösa få möjligheter att påverka juridiska processer. För att få igenom sina krav inleder de därför politiska och sociala masskamper, där de använder sitt antal för att skapa påtryckning.

Militanterna är MST:s ryggrad, dess kader. Militanterna är aktivister på heltid. Bara de som själva ockuperat jord kan bli militanter i MST. Militanternas uppgifter kan variera. De kan arbeta med utbildning, hälsoarbete eller för att utveckla jordbruket på den erövrade marken. Militanterna är samtidigt politiska ledare, som mobiliserar fattiga och vägleder deras kamp.

– Det är ingen som vet hur militanterna klarar sig. Många har inte tid att odla sin jord. Jag och min man gör smycken. Trots att vi fått jord är vi fattiga. Vi har inte råd med TV och det är inte ofta vi äter kött, förklarar mamman och tittar än en gång oroligt över axeln mot sin son.

Agronomerna som utbildas i Marabá lär sig vanligtvis det de behöver kunna för att arbeta vid storgodsen eller i internationella företags jordbruksindustrier. MST-aktivisternas utbildning är istället inriktad mot familjejordbruk, och förutom de tekniska ämnena studerar de politisk teori, sociologi och historia. Att kombinera teori och praktik är typiskt för MST. På det sättet utbildas alla till ledare, och rörelsen blir inte beroende av ett fåtal företrädare.

Agronomerna med inriktning på familjejordbruk kommer också att kunna hjälpa till att bygga det sociala alternativ som MST skapar. Genom de genomförda jordreformerna får småbönderna i MST kontroll över sina egna produktionsmedel. De behöver inte längre sälja sin arbetskraft för att överleva, utan kan istället bygga kooperativ för att hjälpas åt att skapa utbildning, sjukvård och annat som ger trygghet och makt.

– Vi kämpar inte bara för att få det bättre ekonomiskt, säger pappan. Fattiga måste alltid kämpa mot andra fattiga för varje chans att överleva. Nu kämpar vi istället tillsammans. I MST kan vi känna värdighet.

Jag frågar hur det har varit att som fattig och aktivist komma till universitetet, hur de tagits emot. Mamman drar sin son till sig och svarar sedan:

– Några av studenterna har samlat in namn för att få oss utkastade. De tycker inte att vi förtjänar att vara här. Att vi får studera är en våldshandling mot systemet. Det är naturligt att de med privilegier reagerar. Vi har aldrig fått något utan att kämpa.

– Vi har båda blivit erbjudna jobb, avslöjar mamman stolt. Vi ska arbeta för delstaten med projekt för unga. Nu när vi är utbildade kan vi för första gången i våra liv få lön. Med de pengar vi kommer att tjäna kan vi inte bara försörja vår familj, utan också hjälpa fem andra militanter.

I Eldorado dos Carajás

2008-12-03T20:20:00.003+01:00

De senaste veckorna har vi rort oss fram och tillbaka i omradet runt Eldorado dos Carajás. Det ar en brasiliansk smastad dar de flesta ar smabrukare, jobbar med boskapsskotsel eller pa nagon av smaindustrierna i staden. Eldorado ser ut ungefar som en film med Clint Eastwood i huvudrollen.

Eldorado ar kand som skadeplatsen for en av de storsta massakrerna de jordlosa utsatts for. Militarpolisen overfoll en fredlig marsch och dodade flera obevapnade jordlosa. Minnet har registrerats i rorelsens egen historieskrivning.

Aven i kulturella bearbetningar utanfor MST har handelsen gjort avtryck. Ett exempel ar en kand sang av Manu Chao, ett annat ar att Via Campesina (smabondernas international) har gjort datumet for massakern till sin internationella kampdag. Pa platsen for massakern har den kanda arkitekten Oscar Niemeyer rest ett monument.

Har i trakterna finns handelsen ocksa registrerad av det enskilda och det sociala minnet. Den bearbetas i livshistorier, och i de olika ockupationernas historieberattande. I acapamenton och assentamenton i den har delen av Pará lyssnar jag pa historier och livsberattelser. Jag ska dela med mig sa fort jag fatt hjalp med oversattningen.

I bokhyllan hos en jordlos

2008-11-15T20:01:00.004+01:00

Vi sover hos en jordlos pa en bosattning. Nagra av titlarna i hennes bokhylla:

Historia da Educação Brasileira, leituras
Poder do estado e poder dos decentes
Por uma educação do campo
Pedagogia do oprimado (av Paulo Freire)
A mãe
Aquitetos de sonhos
Teoria da organização Politica (del 1 och 2)
A Dialectica do Trabalho
Lenin e a Revolução Russe
Consitução Republica Federativa do Brasil
Historica Economica do Brasil
Historia da sociedade brasileira
Poemas das lutas camponesas e do MST

Valdet mot de jordlosa

2008-11-10T23:30:00.004+01:00

någonstans i Pará

Hon är en kort medelålders kvinna. Håret är fortfarande glansigt svart, men hon ler ett tandlöst leende. Hon sitter på en bänk utanför sin väns barack. De är jordockupanter och deltar i MST:s acapamento Luis Carlos Prestes.

– Det finns många pistolmän häromkring. De är hyrda av jordägaren. Därför har vi bestämt att ingen får lämna lägret själv, förklarar hon. Hon fortsätter, och i rösten har hon en tillbakahållen men otålig ilska:

– Förra veckan gick min man ensam ut på fälten för att jobba. Där hittade en pistolman honom. Pistolmannen frågade vad han gjorde där och min man ljög och sa att han var med några andra och jobbade. Min man trodde att hans sista stund var kommen, att han skulle bli avrättad. Som tur var kom andra från rörelsen åt hans håll och när pistolmannen hörde dem komma gav han sig av.

– Ibland hjälper det inte att vara många. För två månader sedan tog sig pistolmän in i vårt läger och fångade en man som är för gammal för att kunna försvara sig. De drog ut den gamle mannen ur lägret så att han fick skrapsår och när de var tillräckligt långt borta sparkade och slog de honom, säger hennes vän.

– Vi hade plockat blad till våra barackers tak och blev påkomna av pistolmän när vi var på väg tillbaka. Vi var tre kvinnor. De slog oss på huvudet med sina pistoler. Vi kunde skydda oss med bladen men så fort vi kommit in i lägret började de skjuta efter oss. De sköt många skott, berättar hon.

– Ingen är säker, vi har en som är fjorton och en som är femton med skottskador, säger hennes vän.

– På andra sidan vägen finns ett annat acapamento. Det är folk från O Sindicato Dos Trabalhadores Rurais (brasilianska lantarbetarförbundet) som ockuperar marken där men de slåss mot samma jordägare som vi. En man där blev skjuten med tre skott, två i ryggen och ett i nacken. Mannen blev skjuten på nära håll, det var en avrättning. Jag såg själv den döda kroppen. Det var för fyra månader sedan, säger vännen.

– Vilka blir pistolmän, undrar jag.
– De ser ut som vi, de är fattiga. Många är poliser eller före detta poliser, svarar hon.
– Här finns rättvisan bara för de rika, säger vännen.

En berättelse om acapamentot Luis Carlos Prestes

2008-11-07T23:26:00.001+01:00

någonstans i Pará

Han är koordinator för acapamenton Luis Carlos Prestes. Han ser ut att vara ungefär 35 år gammal. Hans kropp är smal och väldefinierad. Hans kläder är både lappade och sönder, men jag har aldrig sett honom otvättad och hans skägg är välansat.

Den här jordockupationen är två år gammal. Vi saknar fortfarande organsering av vår produktion och av vårt hälsoarbete, men vi har också haft stora framsteg. Vi lever i den minst våldsamma delen av Pará. Därför har vi haft tid för andra kamper, kampen att organisera oss på ett bra sätt. Allt vi har uppnått har ändå varit i kamp mot jordägaren, som vill ha bort oss härifrån.

För oss är basarbetet viktigt. Vi arbetar så att varje familj som är här kan delta med sina synpunkter och lösa sina särskilda behov. Familjerna kommer både från de närmaste omgivningarna och från städer längre bort. Det har varit ett stort arbete att få alla familjerna att fungera bra ihop.

3 januari 2007 gjorde vi ett första försök att ockupera jorden. Då blev vi brutalt avvisade av jordägaren, det vill säga den som påstår sig vara ägare till jorden. Hans män kom i en lastbil och angrep oss. Vi gav inte upp utan byggde istället tält längsmed vägen. I maj gjorde vi ett nytt försök att ockupera. Den gången blev många skjutna. En dog och många som bor här nu har fortfarande kulor i kropparna.

Till sist lyckades vi ockupera jorden här, närmast jordlottens viktigaste hus. Vi har gjort om jordägarens bassäng till fiskodling.

Det har spillts blod för att komma hit men vi har också haft stora framgångar. Vi har skapat oss ett bättre liv. Familjerna är organiserade i kärngrupper och vi har delat upp oss i sektorer som tillgodoser olika behov. Det finns sektorer för hälsa, produktion och utbildning. Vi har också en ungdomsgrupp. Vi har ansträngt oss för att fixa bra saker åt barnen och de unga, till exempel har vi dagisverksamhet i vår ”lekstuga”. Vi har byggt en skola och vi har samlat ihop böcker till ett bibliotek.

Vi kan leva nästan uteslutande på det vi själva odlar. Vi odlar kollektivt och det vi inte äter kan vi sälja för att betala el och annat. Vi har hört från Incra (institutet för jordreform) att vi snart ska få papper på jorden.

Här bor 79 familjer.

World Social Forum i Belém

2008-11-04T00:58:00.002+01:00

29 januari till 1 februari 2009 arrangeras det femte World Social Forum i Belém i delstaten Pará i norra Brasilien. Forumet för samman aktivister, intellektuella och sociala rörelser från hela världen. Det utmanar det slutna World Economic Forum, och symboliserar en alternativ världsordning som utgår ifrån människors behov.

– Genom World Social Forum kan vi få ut vårt budskap att det som världens ledare kallar den finansiella krisen egentligen är en social kris som måste lösas med social kamp, säger Joaqin Piñero. Han är aktivist inom MST, de jordlösas rörelse, som är en av de rörelser som tagit initiativ till forumet. Han fortsätter:

– Forumet är ett uttryck för en stor rörelse. Viktigast är den praktik som sker mellan forumen. På World Social Forum kommer vi överens om strategier och aktioner. Vi utbyter erfarenheter och enar oss.

Tidigare World Social Forum i Brasilien har arrangerats i Porto Alegre i södra delen av landet. Den här gången hoppas arrangörerna få stöd av delstatsregeringen i Pará som leds av det brasilianska vänsterpartiet PT. Forumet förväntas besökas av mellan 30 000 och 50 000 deltagare.

– För oss i MST är det viktigt att att forumet även i framtiden är pluralistiskt. Så länge vi inte tvingar forumet att tala med en röst kan vi inte heller bli ideologiskt splittrade, säger Joaqin.

---

Det här är resultatet av intervjun med Joaqin Piñero som jag gjorde i São Paulo för ett tag sedan. Texten kommer att publiceras i tidskriften Latinamerika.

Secretaria Nacional

2008-10-31T19:24:00.002+01:00

Produktionsmedel

2008-10-30T01:25:00.000+01:00

CEPATEC, São Paulo

Jag har haft lätt för att förstå det som sägs: Den som kontrollerar produktionsmedel kontrollerar samhället. Min bild av vad produktionsmedel är har varit begränsad. På samma sätt har min bild av vad det innebär att kontrollera produktionsmedel, eller att bli kontrollerad genom dem.

Teorin är enkel. Det finns vissa resurser, råvarur och verktyg kan man säga, som är viktiga för att samhället ska fungera. Dessa kallas produktionsmedel. Den som kontrollerar produktionsmedeln kan bestämma den social ordningen, det vill säga samhället. Utifrån detta enkla utgår alla sociala uppfattningar, all kultur, all ideologi, allt politiskt skuggspel.

För mig har det varit enkelt, vad som menas med produktivkrafter. Bilderna har jag fått från någon futuristiskt inspirerade femtiotalsaffisch, aviserande atomålderns ankomst. Produktionsmedel är fabriker, elverk, maskiner.

Detta är en något förenklad och väldigt ideologisk bild.

Bilden i sig visar framstegets manifestationer: dess teknik. Det egentliga framsteget, klasskampen som tvingat fram just den här konfigurationen av mänskligt socialt liv, skildras inte. Bilden är också ideologisk på ett annat sätt: den är eurocentrisk. Det är en europes bild av produktionsmedel jag har agerat med.

Med den bilden kommer en gammal föreställning om att det är det urbana proletariatet som är den mest avancerade delen av arbetarklassen och som kommer att leda revolutionen.

Här i Brasilien faller den bilden samman. Här är det istället landsbygdens proletariat, eller jordlösa förklädda till fattiga kåkstadsmänniskor, som är de som driver kampen framåt. Men de går inte före i kampen, de bildar inget avantgarde, de snarare driver alla framför sig, så som Frances Tuuloskorpi hoppas att de längst bak i Sverige ska göra. Och de kämpar inte för att ta över fabrikerna, utan för jord.

Egentligen är det mycket enkelt. Jorden är det mest grundläggande produktionsmedlet. Den som kontrollerar jorden kontrollerar arbetskraftens reproduktionsmöjligheter. Med andra ord, om arbetarklassen hade kontroll över jorden skulle den kunna göra sin egen mat. Då vore man inte längre beroende av fabriksägarnas eller storgodsägarnas löneutbetalningar, då skulle man inte längre behöva vanära sig själv genom att sälja sin förmåga att skapa, samarbeta, omvandla själva naturen till någon annan.

Med ens konkretiseras frasen. Att kontrollera produktionsmedel – eller att kontrolleras av produktionsmedeln. Att kontrolleras av produktionsmedeln betyder fattigdom, den allra yttersta fattigdom, den som äter upp dig in till benet, som inte lämnar ett spår av människa, som ställer dig emot andra människor och slutligen mot dig själv därför att din förmåga att samarbeta är pantsatt. Och samtidigt: De ideologiska föreställningar som gör att arbetarna i staden inte kommer att samarbeta med arbetare på landet; som gör att arbetare i det globala nord misstror arbetare i det globala syd.

Så länge arbetaren i det globala nord, i fabriken, tror att de fattiga här i syd är underutvecklade, farliga, okunniga, gammaldags, machismos och att han eller hon själv är modern, representerade framsteget, avancerad, en arbetets aristokrati kommer den där bilden av framsteget som en futuristisk skolplanch aldrig att ifrågasättas. Bländade av de glänsande maskindelarna kommer frågan om det verkliga framsteget, den verkliga befrielsen, den bortom tingen, aldrig att ställas.

Behöver MST en historiker från Sverige?

2008-10-28T01:51:00.001+01:00

CEPATEC, São Paulo

Behöver MST en svensk historiker? MST är en rörelse med en egen historieproduktion. Inom MST skrivs historieböcker, bedrivs historieundervisning, diskuteras och skapas förståelse för kontinuitet och förändring. Behöver MST – som använder historia som kritisk reflektion, som mobiliserande kraft, som ideologikritik och mothegemoni, som strategiskapande resurs – finna sig i en svensk historikers utvärderande blick?

Gör inte jag samma som forskare från det globala nord gjort många gånger före mig – upptäcker och utforskar människor i syd, som om där inte fanns någon kunskap, någon historia, något vetande före min ankomst? Är det rättfärdigt och etiskt att jag bygger min karriär på deras vardag och kamp?

Att jag själv är aktivist är inte ett tillräckligt svar. Det är ändå jag som åkt till Brasilien för att vända min blick emot dem. De har ingen möjlighet att göra den motsatta rörelsen. De har inte heller någon chans att väja för min blick. Det kan till och med vara så att de behöver bli beskådade: att de tvingas visa upp sig för att skapa stöd för sin kamp.

MST behöver helt visst inte en historiker från Sverige. Historiker från Sverige behöver däremot vissa gånger MST. Det gäller att förstå uppsatsens syfte rätt. Syftet är inte att beskriva MST, utan att lära något om hur förändring skapas för att därigenom skapa utveckling i Sverige.

Min första intervju

2008-10-24T19:30:00.002+02:00

Jag har gjort min första intervju! Och den var på portugisiska, helt utan tolk. Jag intervjuade Joaquin Piñero från MST Nacional om forumprocessen så här långt. Text kommer.

Ledig

2008-10-21T16:16:00.003+02:00

CEPATEC, São Paulo

Inser plotsligt att jag inte har nagot arbetet att gora. Jag har bokat in intervjuer. Jag har forberett intervjuerna. Pa formiddagarna lar vi oss portugisiska. Resten av dagen ar vi lediga. For forsta gangen det har aret ar jag ledig. I São Paulo. Det ar fett vart.

Deltagande observation som historisk metod

2008-10-20T12:35:00.000+02:00

CEPATEC, São Paulo

Först en vecka portugisiska. Sedan en veckas historiekurs: Brasiliens historia, MST:s historia, historien om kampen för jord, studiebesök på MST:s nationella skola. För mig betyder det ett tillfälle att lära mer om hur MST omsätter historia – vilka historier som berättas, i vilken form de förmedlas, hur de diskuteras.

Kan deltagande observation, att få kunskap om ett fenomen genom att delta i fenomenet, vara en metod för historiker?

Om man med historia bara menar sådant som hänt förut är svaret självklart nej. För länge sedan avslutade fenomen, som det kanske inte ens finns någon levande kvar att vittna om, är omöjliga att utsätta sig för.

Om historia i stället ses som en pågående process, antingen som ett faktiskt sammanhang av händelser och sociala relationer eller som en ständigt pågående berättelse som meningsgör dessa händelser, kan deltagande observation vara en spännande historisk metod.

Allra mest så, därför att det är ett angreppsätt som utmanar och förhandlar den strikta uppdelningen mellan å ena sidan historieskrivning och å andra sidan historiedidaktik. Historiedidaktik, förmedling och lärande av historia, sker i specifika historiska sammanhang. Att beskriva dessa, det vill säga historicera både historiedidaktiken och den historiedidaktiska blicken, tror jag är ett sätt att nyansera och vidareutveckla diskursen om minne och historiemedvetande som den ser ut i Sverige.

Mitt deltagande kommer att påverka historien jag försöker beskriva, det är sant. Men det gäller all historieskrivning. Historikern träder in som det tolkande och förmedlande subjektet. Mitt deltagande är enkelt att genomföra, enkelt att beskriva, enkelt att kontrollera. Jag kommer att sitta i en skolsal och spela in föreläsningar och diskussioner. Jag kommer att kunna ställa frågor för att förstå att jag förstått rätt.

Detta är en intressant tanke: vad skulle hända om deltagandet togs ut ur klassrummets teori och jag i stället försatte mig själv i ett tätare historiskt skeende? Vad skulle till exempel hända om jag deltog i en jordockupation och tolkade den som ett återuppförande av tidigare sociala kamper, som ett historiskt drama?

São Paulo

2008-10-19T19:20:00.003+02:00

Framme i São Paulo bor vi pa MST:s logemente i stadsdelen Barra Funda. Hela aret har jag tankt sa mycket pa att komma hit att jag inte riktigt haft tid att tanka pa att vara har. Nu har jag mycket den har kanslan: nu da?

Forumpraktikanterna i Lissabon

2008-10-19T19:12:00.004+02:00

Linn, Linn, Robert, Rossana. Giglia tar bilden.

Lissabons historia

2008-10-16T19:11:00.000+02:00

På Arlanda kan jag inte låta bli att köpa en reseguide över Lissabon. Jag läser den på flyget. Först läser jag om de olika stadsdelarna. Vi har bara en kväll i Lissabon och jag vill veta vart vårt vilsegående bäst kan börja.

Sen läser jag om Lissabons historia.

Texten är knappast otypisk. Den är enkel, rakt disponerad. Det ena ledde till det andra. Ungefär som i historieböckerna när jag gick i skolan, så där rak som historien blir först när den skrivs ned. Historia som erfarenhet, känslor och handlingar är inte rak utan på tvären, genomskuren, mångbottnad, svårtolkad. För att forma historien till en rak linje måste revorna lappas över. Det mångtydiga reds inte ut, det betonas inte. En rak historia tvingar läsaren att förenkla sina erfarenheter och att anknyta till historien på ett ensidigt sätt. Eftersom den linjärt berättade historien inte reder ut sina mångtydigheter, bär den med sig de motsättningar den försöker dölja. Här ska jag lyfta fram några.

Reseguiden handlar om Lissabon. En stads historia verkar på många sätt enklare att tala om än en nations. Staden är gripbar, nationen är det inte. En kort historik i en reseguide över Lissabon kan rimligtivs antas skildra en kontinuitet som är faktisk: stadsbildningen vid floden Tajos mynning som i dag kallas Lissabon. Det är en annan kontinuitet som berättas fram: det svårgripbara Portugal. I stället för en konkret kontinuitet, en mytisk. I stället för en kontinuitet av konkreta människors handlingar inom gränserna för en stadsbebyggelse, en nationell.

Den nationella identifikationen Portugal kan vara nog så funktionell när man ser till dagen. Som alla nationaliteter är det en levande identifikation, en som mobiliserar till vissa projekt och demobiliserar andra. Däremot är Portugal inget historiskt subjekt. Det är ingen sammanhållen kategori av människor med ett gemensamt öde. Portugals historia berättas för att styra dagens identifiering med nationen. I den förenklade översikten i reseguiden blir detta tydligt. Det går helt enkelt inte att avgränsa det tänkta Portugal.

I texten märks detta som en svårighet att avgränsa Portugal. Det Portugal som skrivs fram är otydligt avgränsat i tiden, i rummet och socialt. Texten konstruerar en idé om en sammanhållen historia, kallad Portugal. När texten ska slå fast när denna historia börjar blir texten otydlig. Portugal verkar ha haft flera olika startpunkter. Portugal kan ha börjat med feniciernas kolonisering, eller den karthagiska, eller den romerska. Eller med kelternas motstånd mot den senare. Portugal kan också ha börjat med visigoternas statsbildning på Iberiska halvön. Nationens rötter kan vara den kristna utpost som aldrig föll för morernas angrepp. Nationens öde kan ha inletts med vad som kallas en återerövring av landet från morerna, men det kan också ha fått sin ursprungliga och på något vis äkta form genom befrielsen från spansk överhöghet. På det sättet fortsätter det. Finns det ens i texten ett Portugal, eller flera? Eftersom Portugal är en nutida föreställning projicerad bakåt går den inte att avgränsa tidsmässigt. Snarare finns nationens rötter, om någonstans, i den nutida föreställningen om en nation med en viss historia – det vill säga i bruket av det förflutna.

Ett sätt att konstruera ett tidsmässigt avgränsat Portugal är att tala om det moderna Portugal, skilt från det historiska. Det vill säga, att tala om Portugal och Portugals förhistoria. På det sättet ser det ut som allt som tidigare hänt på den plats som i dag kallas Portugal har lett fram till den moderna staten. Det ser ut som om det inte kunde gått på något annat sätt, som om statens tillblivelse varit ödesbestämd, som om det finns en nation med ett öde att verkställa. Att skapa en kontinuitet genom tiden är ett sätt som används i texten för att täcka över motsägelserna, revorna. En sådan kontinuitet är inte enkel att hantera. Å ena sidan behövs den för att skapa en symbolisk koppling bakåt (även när en faktisk sådan inte kan föreställas), å andra sidan kan den komma att inkludera sådant som den nutida föreställningen inte vill kännas vid. Därför sätts den portugisiska historien på paus under de århundraden då landet regerades av moriska härskare och ingick i den muslimska kultursfären. Det heter att landet ”återerövrades” – hur den maktordning som på 1200-talet skapades av ärelystna kristna korsriddare på något organisatoriskt vis kan vara sammanhängande med den statsbildning visigoterna etablerat sedan förlorat flera hundra år tidigare är för mig obegripligt. Symboliskt kan kopplingen vara giltig, liksom andra revor i kontinutiteten Portugal symboliskt lappas över med ordval som ömsesidigt inkluderar och exkluderar ursprung. De som bodde på platsen före feniciernas ankomst kallas ”primitiva”. De sorteras därför bort från en kontinuitet som i stället benämner fenicier, karthager, kelter och romare. Eftersom de tidigare bebyggarna beskrivs som ”primitiva” måste de senare anlända varit ”avancerade”. På det sättet garanteras en kontinuitet som ser ut att alltid varit modern, även under antiken.

Lika otydliga som de tidsmässiga avgränsningar är de rumsliga. Vad som menas med Portugal historiskt definieras inte – annat än teleologiskt, det vill säga så at det som i dag är nationalstaten Portugal alltid verkat vara slutmålet för all politisk och kulturell strävan på platsen. Liksom den tidsmässiga avgränsningen hanteras gränserna i rummet i stället symboliskt, genom att olika överträdelser av gränser ges olika namn. Fenicierna, det första ”avancerade” folk på platsen, ”grundade en handelsstation”. Romarna ”kastade ut” fenicierna, och verkar alltså ha tagit över deras plats både som inneboende och kulturbyggare. De keltiska stammarna ”drog in”, medan germanska stammar ”invaderade”. Visigoterna, som skapade det första bestående kristna riket (efter Roms fall) på Iberiska halvön ”anlände”. Muslimernas ankomst beskrivs i stället som en ”invasion”, och skapandet av det senmedeltida och därefter bestående kristna kungadömet som en ”återerövring”. Genom texten konstrueras ett förflutet, men även en kontinuitet. En portugis i dag måste vara någon som är avancerad, kristen, som erkänner en viss historia som sin och som är beredd att försvara Portugals gränser – alldeles säkert de politiskt erkända nationalstatliga men kanske också de symboliska, kulturella.

Det är en intressant tanke, att de gränser som texten konstruerar inte i första hand särskiljer portugiser från andra nationaliteter utan framför allt hanterar motsägelser inom den symboliska kategori som kallas portugis. Texten konstruerar ett sätt att vara som känns igen som portugisiskt, samt ett projekt att fullfölja för den som vill vara portugis. Vilka sociala avgränsningar gör texten, vilken klass och vilket kön är det som anses företräda det öde som kallas portugisiskt?

Det finns vanligtvis tre sätt att skriva fram folket som aktivt i historien. En vanlig strategi är att skriva om enskilda fall, som kan beläggas med källor. I bland generaliseras i dessa fall, i bland blir fallet en avgränsad historia utan försök till förklaringsvärde utanför den beskrivna situationen. En annan strategi är att göra kvantitativa undersökningar eller på annat sätt beskriva den övergripande strukturen och därmed göra folkets villkor och rörelser synliga. Det är inte heller ovanligt att historiker som är intresserade av att synliggöra folket som historisk kraft och erfarenhet gör kulturhistoriska undersökningar för att beskriva de mångas vardag, rutiner och uttrycksätt. Den korta historiken i reseguiden gör inga försök att skriva lissabonbornas historia, men närmar sig en gång den senare kulturhistoriska strategin när den förklarar det välkända lissabonkaklet, azulejos, uppkomst efter den stora jordbävningen 1755. Historien bakom de kaklade husen säger inget om folket eller om folkets kultur – men mera om minister Sebastiao Jose de Carvalho e Melo, mannen som beordrade att husen skulle kaklas för att hindra att spridandet av bränder och som senare genomdrev enväldet i Portugal.

Att berätta Portugals historia genom dess styresmän är typiskt för reseguidens historik. Så sägs det till exempel att landet efter 1811 genomlevde ett 22 år långt inbördeskrig ”i dess mest tragiska form – bror mot bror”. Bröderna det talas om är prinsarna Pedro och Miguel. Kampen mellan bröderna används som metafor för det läge hela landet befann sig i, den föreställda gemenskapen Portugal likställs med kungasönernas familjeöde. Folkligt inflytande över Portugal verkar alltid vara likställt med hotande katastrof. I början av 1900-talet tillkämpade sig folket demokratireformer i Portugal och en republik inrättades. Om detta skriver reseguiden: ”Den republikanska regeringsformen var främmande och instabil”. En mindre ”främmande” och mera stabil ordning inrättades med diktaturen 1926, som i reseboken beskrivs som något som utvecklade landet mot ekonomisk tillväxt, ett förnuftigt gott.

Kontinuiteten mellan dagens styrande och gårdagens härskande klasser är inte utan skavanker. Det är svårt att hävda att styresmännen i dag är samma som överklassen som funnits tidigare. Även här räddas kontinuiteten genom en uppdelning i historia och förhistoria. Det tydliga brottet är enväldet. Enväldet instiftades av en man ur mellangruppen, som gjorde en tydlig klassresa och upprättade sig själv som greve. Ministern framställs som handlingskraftig, kungen som vek. Beskrivningen av ministerns liv liknar en förtätad form av borgerlighetens historia, som gjorde uppror mot feodalismen och formade världen ”efter sitt eget beläte”. Tidigare härskare passar in i historien som sedelärande exempel: eftersom det funnits härskare förr som byggt Portugal, måste det finnas härskare i dag som tar ansvar för den fortsatta konstruktionen. Föreställningen om härskarna som funnits är samma föreställningen om Portugal som en historisk kategori med ett givet öde och en utveckling som faktiskt går att beskriva: den berättigar Portugal som en maktordning i dag. Genom identifiering med härskarnas öde underordnas den som känner igen sig som portugis denna maktordning.

Reseguiden är emellertid ingen lärobok för portugiser, utan är tänkt att läsas av resenärer med andra nationella identifikationer. Snarare än att anpassa till Portugal som maktordning, styr den hur denna maktordning ska visas upp för ditresta. Den förbereder den resande för ett visst seende. Efter att ha läst reseguidens beskrivning av Portugals historia kommer vissa kontinuiteter att bli lättolkade, att träda fram ur stadens mönster av sten och bruten asfalt, ur dess kullar och gränder. På det sättet skapas en viss monumentalitet, men också ett osynliggörande av alternativa historier: av de spår som folkets vardag har lämnat, om de alternativa versionerna av Lissabon, om Lissabon som skulle kunna ha blivit och alltjämt kan bli. Historieskrivningen styr vilka tendenser i maktordningen Portugal den resande kommer att stödja, och garanterar samtidigt att den som reser utanför sin egen nationella tillhörighet inte upptäcker något annat än dennas legitimitet.

Berättelse eller kritisk kunskap

2008-10-06T11:20:00.005+02:00

Som en kommentar till förra inlägget citerar jag ett stycke av Hoshschild själv.

Högstadielärare och högskoleprofessorer, som genom åren diskuterat denna bok [Joseph Conrads Mörkrets hjärta] i freudianska, jungianska och nietzscheanska termer, att tala om klassisk mytologi, viktoriansk oskuld och arvsynd, postmodernism, postkolonialism och poststrukturalism. Europeiska och amerikanska läsare, som finner det obehagligt att erkänna att det pågick ett dödande av folkmordsformat i Afrika kring sekelsksiftet, har låtit Mörkets hjärta kasta loss från dess historiska förtöjningar. Vi läser boken som en parabel för alla tider och platser och inte som en bok om en tid och en plats. [...] Men Conrad själv har skrivit: "Mörkets hjärta är erfarenhet ... som tänjts en smula (bara en liten smula) bortom verkliga fakta i fallet". Oavsett de rika tolkningsnivåer boken har som skönlitteratur är det anmärkningsvärt hur precis och detaljerad den är som skildring av "verkliga fakta i fallet": kung Leopolds Kongo 1890, just då exploateringen av territoriet skjutit i fart på allvar.

På väg till Stockholm

2008-10-04T09:37:00.000+02:00

På väg till Stockholm börjar jag läsa Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. Jag ser fram emot att förlora mig i boken. Både i författarens berättarkonst och i det fasansfulla scenario som återges. Inledningsvis några tankar om bokens stil och författarens historiska hantverk.

Grovt sett (och självklart väldigt förenklat) kan man som historiker inta en av två inställningar till hur stöd för förklaringar av samband i det förflutna ska sökas. Den ena inställningen är att källor talar för sig själv. Med den inställningen följer att om det går att fastställa att en källa är pålitbar, går den också att återge som bevis för ett verkligt samband.

Den andra inställning kan kallas konstruktionistisk. Detta är attityden att källor skapas genom historikerns nyfikenhet. Med denna inställning uppfattas inte lämningar från förr som bärare av kunskap som går att frilägga, utan som vägledare för kunskap som blir till då historikern skapar ett sammanhang av flera källor – men också i sammanhanget av sin egen frågvishet.

Muntlig historia kan användas som exempel på den andra attityden. I mötet mellan historiker och intervjuade eftersträvas en gemensam förståelse som till viss del är momentan, det vill säga tillfällig och given i mötet. Om historikern inte sökt upp en viss person vid ett visst tillfälle hade berättelsen historikern bedömer och baserar sin kunskap på inte blivit till. Historiker som är präglade av den andra inställningen ser sådana källor som otillförlitliga och ibland till och med som ogiltiga.

Hochschilds bok komplicerar kunskapandet på ett skönt sätt. Jag är inte säker på att Hochschild kan tillskrivas den strikt källkritiska attityden, han hänvisar till exempel ledigt till teoridriven historisk kunskap så som psykohistoria. Eftersom han skriver om händelser under tid från vilken inga levande finns kvar måste han ändå lita till skrivna vittnesmål. De källor han refererar är alltså i stor utsträckning den klassiska historikerns – offentliga tryck, personliga brev och dagböcker.

Hoshschild skriver populärvetenskapligt och förmodligen är det för att förenkla för läsaren han lämnar notapparat och strikta hänvisningar därhän. Hans källkritik är inte mindre noggrann för det. Tvärtom använder Hoschschild källorna på ett avundsvärt lättfattligt sätt. Källorna granskas, legitimeras, kontextualiseras, bedöms enligt både yttre och inre villkor i samma svepande skrivhandling som gör att de för historien framåt. Hos läsaren skapas en bild av de huvudsakliga karaktärerna.

Denna teknik gör att källorna också blir något mer än fakta som återges. Källorna konstrueras som kunskapsbärare, dels för att de passas in i berättelsens narrativa struktur, men också för att de sätts i kontext av Hoshschilds fantasi. Hoshschild omgestaltar lämningar från förr till källor för att de används för att föra fram hans övergripande syfte, men också för att författaren försöker anknyta till människan bakom varje källa.

För muntliga historiker är mötet avgörande för historisk förståelse. Samma längtan efter ett personligt möte verkar styra Hoshschild. Det är också ett uttryck för respekt inför tidigare levandes mänsklighet, även när dessa är författarens ideologiska motståndare och upphov till övergrepp som fortfarande bestämmer många människors villkor. Medan muntliga historiker kan lyssna efter ordval, röstläge, låta sig påverkas av ansiktsuttryck, den kroppsliga närheten till en annan och kanske till och med ta den intervjuades hand under återgivningen av svåra minnen söker Hoshschild efter andra sätt att gripa en mänsklig närvaro i källan. Handstilar i stället för ansiktsdrag, egenaktiga formuleringar i stället för röstläge, fantasier om var och hur texten en gång skapades.

Hoshschilds text kan användas för att lyfta fram varje källkritik som en konstruktion. Ändå är det svårt att påstå att hans text brister i vetenskaplighet, att den inte bär på en sanning.

2008-09-16T07:14:00.000+02:00

Man är bara så mycket människa som man gör sig.

Minne och glömska

2008-09-04T10:22:00.003+02:00

Vissa händelser formas till minnen, andra glöms bort. Glömska blir till antingen för att makten markerar vissa händelser som ovärdiga att minnas eller för att det helt enkelt är plågsamt att komma ihåg. Vissa minnen, hur plågsamma de än kan vara, är nödvändiga att forma – annars blir vi konforma med synsätt som passar makten och passiva gentemot våra möjliga framsteg. Gång efter annan har folk på olika platser rest sig, krävt sin rätt och därmed utvidgat det som moraliskt kan hävdas tillhöra människan. De flesta gånger har dessa framsteg motats tillbaka, slagits ned, krossats. Repressionen är inte bara den direkta våldshandlingen, utan också våldet på minnet av framsteget. Att minnas även sådant som är svårt är ett sätt att försvara människovärdet.

Ivagno berättar om massakern vid Eldorado dos Carajas. 19 jordlösa dödades av en allians av poliser, militärer och jordägarnas inhyrda pistolmän. Ivagno, som nästan är jämngammal med mig, var 15 år då han gick i marschen som överfölls. Händelsen ändrade hans liv, den tvingade honom att bli medveten. Han bestämde sig för att bli ledare inom MST.

Jag känner hur min kropp försvarar sig mot berättelsen. Den blir spänd och hård och jag tänker att nej, så farligt var det nog inte. Dessutom var det längesedan. Det kan väl få vara glömt? Visst ska jag inte behöva tänka på den svåra dagen, visst kan jag låta Ivagnos minnen rinna av mig?

Victoria som är vår värd för kvällen gör quinoa och fisk. Victoria är född i Bolivia och berättar att det varit en lång kamp för att vi ska få äta quinoa i dag.

– Spanjorerna jagade inte bara människor, de jagade grödor också. Den som blev påkommen med att odla quinoa fick händerna avhuggna.

Än en gång den där spontana förnekelsen, inte behöver väl jag höra på när människor behandlar andra människor så? Det angår inte mig, det är inte en del av mitt liv. Kan det ens vara sant, att någon råkat ut för något sådant?

Ivagno igen:

– Regeringen Cardoso gav inget politiskt stöd till de jordlösa. Under den tiden stöddes tvärtom repressionen mot sociala rörelser ideologiskt. Det skapade ett utrymme för krafter inom polisen och militären att agera som om det fortfarande var diktatur. De kunde inte förbjuda människor att organisera sig. Istället kriminaliserade de våra kampmetoder och de förföljde våra ledare. De sköt våra ledare framför oss. En som var ledare för MST fångades framför mig. Polisen höll en pistol mot hans huvud och tvingade honom att skrika MST. När han skrikit sköt de.

Jag känner ilska men kan inte ge den en riktning – kroppen ändrar sig: än en gång förnekelse och därefter uppgivenhet. Jag förnekar inte Ivagnos berättelse utan vad den får mig att känna. Min reaktion gör de dödades liv mindre värt och gör det som var deras kamp futtigt. Min reaktion är omänsklig. Att jag förnekar mina känslor fullbordar förtrycket.

2008-09-04T08:26:00.001+02:00

Åh den oemotsägbara känslan av att säga en verbform rätt.

Jordens frihet

2008-09-01T23:54:00.004+02:00

Daniella har åkt vidare till Stockholm och sedan norrut. Med mig, Charlotta och Linn reser i stället Ivagno från Pará. Vi är på möte som Ung vänster i Helsingborg ordnat. Ivagno avslutar sitt anförande med en dikt som på sittande möte översätts:

Jordens frihet
och fred på jorden
har ett namn: Jordreform
I dag sjunger vi i stadens hjärta
för att alla ska höra vår sång och sjunga
och för att vars och ens flamma ska brinna på nytt
och som kommer att lära dem
som organiserar döden
och som kommer att lära dem
som köpslår med döden
att folket dödar man inte
som man inte heller dödar havet
som man inte dödar glädjen
och att hoppet dödar man inte
som man inte dödar havet
och som man inte dödar en dans

På agitationsresa

2008-08-29T01:17:00.002+02:00

Daniellas röst låter ansträngd och hon hostar allt oftare. Det är därför jag ger henne min jacka. Hon tar den inte på sig utan sveper den över huvudet. Sedan springer vi genom regnet och Daniella lär oss portugisiska svordomar efterhand som hon förbannar vädret. Jag, Charlotta och Linn skriker med och snart blir det en ramsa, en takt av vokalljud och nasaler som inte betyder så mycket för mig mer än glädje över att slippa vara ensam om att bli våt. Första veckan av vår agitationsturné går bra.

Vi ska inte långt i regnet, snart är vi i skydd i huset där vi fått sängplatser. Jag säger till Daniella att vila. Förkylningen har öppnat sina käftar men ännu inte slutit dem. Om det ska bli någon agitation nästa vecka måste hon vila. Daniella ler och svarar med lugn men bestämd röst att så länge folket lider tänker hon inte vila.

På min brutna och bristfälliga portugisiska kommer jag bara på en kort fras som låter som en order: vai dormir, gå och sov. Min outvecklade språkkänsla formar orden liksom ett avfärdande av hennes princip, jag ångrar mig genast. Utan Linn och Charlotta som kan mer av språket än jag griper jag efter ord och fraser som kan bära, släta över, föra framåt. Daniella räddar efter en stund situationen och sammanfattar vår stegvis stapplande konversation. Hon säger:

– När jag arbetar tillsammans med andra måste jag tänka på mina egna behov sist, efter att jag tänkt på vad du behöver och vad du behöver och vad du behöver, och jag måste lita på att du gör samma och därför ser vad jag behöver.

Jag svarar att det är det som är solidaritet. Sen vill jag säga att det är en kunskap som vänstern över hela världen bär på, men hittar inte ordet för kunskap och säger i stället ”idé”. Daniella avbryter och avslutar det som hon tror är min mening: ”du menar att det är en idé och inte praktik!”. Hon nöjer sig med detta och går upp för trappan för att ligga ner en stund. Daniella är besluten, disciplinerad, engagerad – men hon är realist och inte idealist. Hon accepterar att hennes vila också är ett sätt att vara solidarisk.

Fast när hon försvunnit upp för trappan hör jag knattret från ett tangentbord och förstår att hon tjuvar till sig tid för att skriva en rapport till sin organisation i Brasilien.

Forumpraktikant

2008-08-26T13:09:00.003+02:00

Jag har fått chansen att vara praktikant hos Latinamerikagrupperna. Latinamerikagrupperna, som för inte så länge sedan kallades UBV, är en solidaritetsorganisation som under lång tid har arbetat med utbyten, stöd och läroprocesser mellan Sverige och Latinamerika. I år firar organisationen sitt fyrtionde jubileum.

Mera konkret är min uppgift att organisera Latinamerikagruppernas aktiviteter under European Social Forum (ESF). Central för alla dessa aktiviteter är en stor latinamerikansk temaplats som ska vara på Falsterboplan. Vi i Malmö kallar oftare Falsterboplan för Jesusparken. Det är en liten park där Möllevången tar slut. Under ESF kommer Jesusparken istället att vara forumområdets ungefärliga mitt och där ska vi skapa vår latinamerikanska plats.

Latinamerikagrupperna är inte ensamma om att bygga platsen. Vi arbetar tillsammans med aktivister och organisatörer från många latinamerikanska föreningar – stödgrupper, kulturföreningar. Samarbetet är viktigt och lärorikt. Det aktiverar ett nätverk som kan användas för påtryckningar och aktioner. Nätverket är även personligt viktigt eftersom det representerar olika generationers politiska och organisatoriska erfarenhet. Det är en samlad erfarenhet som både imponerar, stärker och ödmjukar.

Det latinamerikanska koordinationen inför och under ESF är ett bevis på den styrka som finns i Latinamerikagruppernas nya politiska och organisatoriska inriktning. Latinamerikagruppernas egen historieskrivning beskriver hur organisationen utvecklats från att vara ett nätverk som i första hand varit intresserat av att organisera resor och senare förmedla kontakter mellan folk som gjort resor. Under de senaste åren har organisationen ändrat inriktning. Den nya organisationen är uppbyggd kring en folkrörelsemodell och man betonar förvisso transatlantiska erfarenhetsutbyten men framför allt förmågan till och behovet av organisering och påverkansarbete i Sverige och Europa.

Den nya organisatoriska modellen kan delvis ses som ett uttryck för en ny politisk förståelse, som organiseringen också förstärker. Om utveckling tidigare sågs som ett latinamerikanskt behov kompliceras nu synsättet. Utveckling ses inte längre som något som sker i andra delar av världen, som ett sätt för dessa att likna oss i Europa och nordamerika och våra samhällen. Istället är utveckling något som blir till och som behövs även här. Utveckling blir till genom organiserade människors krav, utvecklingens genomslag beror på organiseringens målmedvetenhet, fasthet, kreativitet och framgång.

Sammantaget är detta ett sammanhang där jag trivs mycket bra med att arbeta. Det är ett sammanhang där idéerna om människors behov av organisering och förmåga till förändring bevaras, utvecklas och framför allt påtalas, kommuniceras, omsättas i ord och handling.

Arbetsdelning

2008-08-15T23:10:00.003+02:00

Med anledning av skillnaden mellan akademiska frågor och politiska:

This distinction between the facts, incorporated in the slave’s experience, and the philosophy reserved to educated white interpreters and sponsors, is a good example of a misunderstanding that has marred the contemporary social science approach to autobiography, life histories, and oral sources. The division of labor between fieldwork (collecting the data) and analysis (conducted in separate spaces and times) contributes to the perception of testimony as raw material, on which the social scientist performs a verity check and an exclusive interpretative act. The separation between the materiality of the sources and the intellectuality of the interpreter is often wrought with class prejudices and, as in the case of African Americans, with racial ones. The hinge of the division labor is the ambiguous utopia of objectivity, which connects the supposed factual objectivity of the source with the supposed intellectual objectivity of the scholar.

Alessandro Portelli: The Battle of Valle Giulia, s 79

Frågeställningen

2008-08-15T23:09:00.002+02:00

Hur gör MST sin samtid historisk och därmed sig själva historiska?

Genom att inleda texten med en undran omvandlar jag min vilja att förmedla till aningslöshet. Frågeformuleringen organiserar mitt sökande, mina frågor, min läsning och mitt pågående skrivande. Frågan riktar uppmärksamheten: Kan det här vara ett svar? Det finns inga krav på att sökande måste vara linjärt, och försöket att skapa en växande kunskapsbank förkastas. Texten är inget försök till upplysning, den undersöker och utreder inte. Därför finns det inget bestämt slut på undersökningen, ingen situation då frågan är uttömd. Tvärtom blir undersökningen ett sätt bättre förstå frågan, vad den betyder, var den passar in, varför den känns relevant. När frågan förkastas har kunskapandet tagit ett kvalitativt steg.

Med att göra sin samtid historisk menas att göra den möjlig att förbigå. Att upptäcka ett tillstånd som historiskt innebär seendet att det inte alltid varit så. Förut har andra tillstånd rått, nu gäller det varande. Sedan kan något annat komma. Det nuvarande tillståndet har en början, vilket betyder att andra tillstånd har haft ett slut. Rimligtvis kommer också det nuvarande att ha ett slut – alternativ blir möjliga att skapa. Att göra sin samtid historisk innebär alltså att uppfatta den som satt i process. I ett senare skede kan det innebära att liknelsen med sekventa tillstånd helt överges, snarare betonas en ständigt pågående kamp för förverkligandet av olika projekt.

Att göra sig själva historiska betyder att föreställa sig själv som förändringsmäktig. Förändringsmäktig är den som har förmåga och makt att förverkliga alternativ och därmed förbigå samtiden. Att göra sig själv historisk innebär alltså att undersöka och ta makten över de historiska, sociala och kollektiva villkoren för att göra förändringar verkliga.

Den här texten är alltså en undersökning av hur historieförmedling och historiebruk används i MST:s sociala och politiska kamp. Hur används historia för att skapa ett medvetande som jordlös och skapa förändring?

Ett sannare språk

2008-08-15T15:18:00.003+02:00

Jag började skriva för att jag glömt hur ord läggs vid sidan om andra ord för att bli vad som helst utom ord vid sidan om andra ord. Ett sådant syfte är inte längre nog. Det finns få ord som motsvarar erfarenheten av klassamhället – de flesta gånger sätts ord samman för att dölja de sociala konflikterna, för att få oss att längta efter en svårtrolig men ändå föreställd harmoni, för att lugna och passivisera. ”Mitt eget språk” är inte längre ett tillräckligt högt ställt mål. Det är snävt, självupptaget och inskränkt. Den här texten utvecklas genom sökandet efter möjligheten av ett sannare språk.

Inledning

2008-08-14T15:02:00.001+02:00

Historias sem Terra/Egendomslösa historier är en blogg som kommer till under arbetet med min mastersuppsats i historia. Uppsatsarbetet har en spännande kontext, eftersom jag kommer att samla mitt material i Brasilien medan jag deltar i arrangemanget av World Social Forum i Belem 2009. Därmed kommer jag att få chansen att arbeta nära de jordlösas rörelse (MST), som är en av världens största och mest konsekventa sociala rörelser. Det finns flera skäl att låta uppsatsarbetet avyttra sig i bloggform:

Bloggen blir den offentliga delen av min forskardagbok. Tankar går inte alltid från början till slut, utan kan slingra sig framåt lite hur som helst mellan olika intryck. Forskardagboken är ett sätt att knyta ett snöre i tankarna, för att kunna följa deras irrfärder. Här samlar jag sådan inspiration som inte riktigt kan kallas material, men som ändå kan vara nyttig för tankeprocessen. Samtidigt fungerar bloggen som skrivverkstad, en plats där jag kan skapa text under ingen annan förevändning än att vilja vara uttrycksfull. Det gör att jag kan testa ordsammansättningar för att se vad de orkar bära.

Bloggen blir mitt sätt att politisera uppsatsarbetet, genom att det blir offentligt. Orden kommer att verka i ett sammanhang där de kan påverka andra, men också måste anpassas till dessa andras rörelse. På det sättet vill jag grunda mina frågor i en erfarenhet där de är nyttiga. Jag vill att mina undersökningar ska fungera organiskt i ett kollektivt sammanhang av organisering, av medvetna försök att skapa politiska rörelser och aktivitet. Bloggen blir ett sätt att garantera att mina frågor (och sättet jag söker svar på dem) förblir politiskt relevanta. Det betyder inte att frågorna är opersonliga, att de är påtvingade eller saknar integritet. Tvärtom medför det politiska perspektivet ytterligare ett sätt att förverkliga mina tankar, genom att jag sätter mig själv i samband med andra människor i ett gemensamt projekt.

Bloggen blir ett försök att påverka i ett politiskt sammanhang. Jag hoppas att aktivister ska känna igen sig i de perspektiv som skrivs fram i bloggen för att kunna ta dem till sig, inspireras av dem. Men även hjälpa till att utveckla dem genom att bidra med egna erfarenheter, berättelser och handlingar. Med bloggen vill jag ta ställning för en aktivistisk inställning som inte på något sätt ifrågasätter behovet av ledarskap i sociala och politiska aktioner, men som utgår från basen, som strävar mot demokratisk, odogmatisk och antihierarkisk samordning. Det betyder att jag accepterar kravet på centralism, men att jag vänder mig emot förmyndarskap. Facket är dess medlemmar. Riksdagsledamöter ska bytas ut. Politiska ledare ska delta i basarbetet. Förändring skapar vi underifrån. Går det att skapa en solidaritet baserad på olikhet?

Bloggen blir mitt sätt att dokumentera hur European Social Forum (ESF) i Malmö 2008 och World Social Forum (WSF) i brasilianska Belem 2009 kommer till och blir av. Jag ska vara öppen och lyhörd för politiska processer, för förhandlingar, för kreativa lösningar, för den skaparkraft som kan släppas loss när många människor kommer samman. Bloggen blir därmed ett personligt minnesdokument, en sorts dagbok – men även denna offentlig, möjlig att lära av, och förhoppningsvis nyttig för andra snarare än självupptagen och expressionistisk.