2009-01-30

Farfars berättelse

När jag kom tillbaka till Sverige träffade jag min farfar som berättade om när han var i Latinamerika. Jag blev förvånad, för nog visste vi alla att farfar varit sjöman men att han bott i Buenos Aires och Montevideo i flera år, och dessutom kunde prata spanska, det var det ingen som visste. Historien börjar någon gång efter 1946, då farfar mönstrade på sin första båt, med ett fylleslag i hamnen i Malmö. Som vanligt är slutade kvällen med vad vi idag skulle kalla efterfest, i det här fallet på fyllevännernas båt. När farfar vaknade hade båten redan lagt ut och var på väg mot Atlanten. Det fanns inget annat att göra än rätt för sig, och så blev farfar matros på väg mot Latinamerika. Hur det nu gick till stannade han kvar i Buenos Aires när skeppet styrde vidare därifrån. I hamnen försörjde han sig bäst han kunde. Det fanns alltid skandinaviska besättningar att visa runt, de flesta från Norge. Att tvätta oljetankar var ett farligt jobb som därför gav mycket betalt. I sitt minne kunde han leva flera veckor på en enda dags arbete. En gång drog han inåt landet med en nyfunnen kanadensisk vän. De unga männen förstod inte varandras språk, utan var lämnade till att teckna sina samtal med händerna. På det sättet drog de runt på den argenstinska landsbygden, och jobbade några dagar på ett plantage. Arbetet tilltalade dem inte, kanske för att det var övervakat, och en natt smet de från haciendan. En annan gång drog han iväg med ett norskt skepp, uppför en flod där de fångade fisk som de lade i en tunna. När farfar och de andra sjömänen plågade fiskarna med påkar lät de som katter. Den här gången tog båtresan honom till Montevideo i Uruguay. Där levde han med sjömän från hela världen i hamnkvarteren. Han hittade en flicka som hade en krog. Henne brukade han hjälpa med olika saker, och därför fick han mat. Det var på hennes krog han lärde sig steka kött. En dag när han satt på krogen hörde han, till sin häpnad, svenska pratas. Det var en nyanländ besättning med problemet att skeppets båda kockar hade smitit. När styrmannen fick veta att farfar lärt sig laga mat mönstrade han honom med en gång. Farfar berättade att han kände det nästan som att åka fast, som att bli tvångsmönstrad. Så gick det till när farfar fick sin returresa över Atlanten, i sin berättelse liksom tvingad tillbaka fosterlandet. Hans senkomna ovilja skulle hålla honom borta från Malmö ytterligare ett tag. Innan skeppet anlände till Sverige lade det till i Harburg i Tyskland. Där söp farfar ner sig och blev följdriktigt akterseglad. Skeppet lämnade honom och tog med sig alla besparingarna från Latinamerika, han sa att han gömt pengarna i madrassen för att de inte skulle bli stulna, man brukade dela på sådant som lämnades kvar ombord. Bland besparingarna fanns också en transisterradio och några säckar kaffebönor han hade lagt undan till familjen. Allt han ägde försvann. Men livet fick han som tur var behålla, för på väg från Harburg utbröt en brand på skeppet som sjönk och tog med sig hela besättningen i havet. Farfar kom tillbaka till Sverige, började arbeta som kock vid Ringsjön. Det var där han träffade farmor, hon var en av många dansgäster som kom cyklande från hela Skåne på helgerna. Eftersom farfar hade en motorcykel stannade hon gärna lite längre. Var det inget mer han berättade? Jo, han berättade om sin hund som han hade på sista skeppet, det som brann efter Harburg. Hunden var liten och följde honom vart han än gick. Den brukade ligga på hans axlar när båten gungade för mycket. Hunden skällde på alla i uniform, det vill säga befälen, ”det måste varit någon som ofredat den” trodde farfar. En dag hade hunden bajsat inne i kaptenens hytt, och för att hämnas gav han farfar order att lägga hunden i en säck och kasta den överbord. När farfar berättade detta grät han, och mindes ljudet när hunden i panik skällde och gnydde efter hjälp. Denna berättelse överraskade farfar mig med, farfar som alltid varit den väldigt rumstyngda Kockumsarbetaren och därefter vaktmästaren, sosselojal och fackplikttrogen. Hans berättelse säger något om spontana uppror, en ovilja till skötsamhet, om en särskild arbetaregensinnighet. I slutet av berättelsen infogas en spännande karaktär, hunden, som på ett liksom förtätat sätt förmedlar viljan av uppror men känslan av maktlöshet inför den uniformsklädda överheten, och hela ordningen av att behöva arbeta för att få pengar och överleva. I sin egen berättelse intar han tvärtom en hjälteroll när han frivilligt hjälper andra, besättningar och damer, och blir belönad för det med vänskap och mat. Han överlever då utan att lönearbeta. Hela berättelsen domineras av rörelse, transatlantiska sådana, men också i de olika hamnarna. Även efter sin hemkomst knyter han minnet av sin potens, sin manlighet, sin förmåga att få en kvinnas kärlek till förmågan till rörelse: farmor var imponerad av hans motorcykel. På något sätt är det befriande att upptäcka hur den objektiva positionen arbetarklass inte alls behöver vara samhörig med stillastående, rumslig grundning, okunskap om annat än sig själv (om någon nu trodde det). I farfars minne är arbetaridentiteten snarare samhörig med rörlighet, aktivitet, självständighet och trotsig nyfikenhet. Det är inspirerande – både inför framtida kulturhistoriska undersökningar och för den politiska fantasin.

2009-01-15

Popular Memory Group II

Popular Memory Group var en samling marxistiska historiker som var verksamma i Birmingham vid den tid då Cultural Studies-traditionen konsoliderades. Deras mål var att ”bli historiker av nuet också”. Gruppens arbete gick ut på att undersöka och omsätta kritiska historiska identiteter, och kan ses som en förlängning av det arbete som inleddes i och med the Communist Party’s History Group något tjugotal år tidigare. En av de mest välkända historikerna förknippad med Popular Memory Group var Raphael Samuel. Även i senare arbeten använder Samuel begreppet Popular Memory, dock med en mindre radikal och, tycker jag, mer romantiserande formulering. Det följande citatet sammanfattar det tidigare Popular Memory-projektets syfte:
Formeringen av ett folkligt minne som är socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt är av största vikt idag, skälen är både generella och särskilda. Generellt sett därför att, som Gramsci har utvecklat, en historisk medvetenhet måste vara ett levande element i en stark, folkligt socialistisk kultur. Det är ett medel för en organisk social grupp att utvinna kunskap om det större sammanhanget för dess kollektiva kamp, och därmed bli förmögen att anta en större förändrande roll i samhället. Viktigast av allt, är möjligtvis de medel som gör oss självmedvetna om vår egen konstruktion av antaganden, sådana som vi hämtar upp från vår omedelbara kulturella och sociala miljö. Sådana föreställningar har en historia och är konstruerade i bestämda processer. Syftet är att rekonstruera deras katalog, men inte i enlighet med folkloristen som vill bevara det gamla för moderniteten, utan för att möjliggöra en kritisk inställning, så att, i och med att deras ursprung och tendenser blir kända, de kan accepteras, förnekas eller avfärdas genom medvetna val. På det sättet är en folklig historiografi, särskilt en historia om de vanligaste formerna av medvetande, en nödvändig aspekt av kampen för en bättre värld.
Läs
Antologin Making Histories.
Raphael Samuel: Theatres of Memory.

2009-01-07

Bloggtips

Ibland är det svårt att veta vad som hör till ämnet. Jag tror absolut att den här nya bloggen gör det, på något sätt: www.palestinainfo.se.

Svårminnen

Jag har känt tvivel inför mitt material. Problemet är att de intervjuade endast klarat av att minnas (det vill säga berätta fram minnen) sitt liv före inträdet i MST om jag hjälpt dem med många följdfrågor.

Jag har försökt tolka detta på olika sätt. Den första jag intervjuade hade många år av militantskap bakom sig. Jag tolkade det som om han såg sig själv som representant för MST. Min tanke var att han, fostrad i en demokratiskt centralistisk tradition och med Lenin i bokhyllan, hade lätt att anpassa sin röst till organisationens.

Efter den första intervjun har jag gjort många fler. Jag har pratat med de som just inlett sin aktivism, med sådana som har lång tid av aktivism bakom sig men som inte är offentliga representanter för rörelsen. Jag har pratat med de som är liksom förälskade i sitt nya sammanhang och med de som är kritiska. Tendensen att tränga bort livet före MST (om inte ur det verkliga minnet så i alla fall) ur berättandet om sitt liv är stark.

Jag tänkte att min dåliga portugisiska gjorde att jag fick ett otillförlitligt material. Antingen för att jag inte kunde ställa följdfrågor och därmed få de intervjuade att resonera kring sina minnen, eller för att jag inte kunde styra presentationen av mig själv och därmed definitionen av mötet. Jag tänkte att de jag intervjuade såg mig som svensk aktivist, intresserad av MST, och därför berättade om MST – men inte om sig själva.

Kvinnan på parkeringen vid universitetet i Marabá hjälpte mig att se genom mitt material, genom att generalisera det med sin egen erfarenhet. Hon undrade vad jag läste, och om mitt projekt. Jag sa att jag letar efter historien om MST, men inte efter den stora utan de många, de som varje enskild aktivist kan berätta, genom att presentera sig och berätta om sitt liv.

– Då måste du ha märkt samma som jag, att det alltid finns ett före och ett efter. Den viktigaste förändringen i våra liv är när vi kommit med i rörelsen. Det är alltid så.

2009-01-02

Popular Memory Group

Den brittiska Popular Memory Group skrev under sent 1970-tal att ”the historians empiricism is a real difficulty that blocks political progress”. Varför det är så kan förklaras med ett citat av en annan marxistisk historiker, också han från Storbritannien: ”Vi själva är formade av det förflutna, men omvandlar också efterhand det förflutna som format oss” (Christopher Hill).

På universitetet i Marabá

Det är fest på universitetet i Marabá, en av få städer i den glesbefolkade delstaten Pará i norra Brasilien. Agronomstudenterna har avslutat sin fem år långa utbildning och därför firas det.

En bit bort från festligheterna leker en pojke. Hans mamma är rädd för att det kanske finns ormar i gräset och turas om med sin man att vakta barnet. Föräldrarna är två av de nyutexaminerade, och dessutom aktivister i MST, de jordlösas rörelse.

I Brasilien har alla rätt att studera vid universitetet, sägs det. I verkligheten är det nästan bara de som haft råd att köpa plats på dyra privatskolor som klarar de svåra inträdesproven. Därför gör MST avtal med universitet som ger fattiga aktivister plats på universiteten, trots att de ofta saknar formell antagningsrätt.

– Hade det inte varit för MST hade jag aldrig fått chans att studera, säger mamman. MST har gett mig sådant jag annars aldrig skulle kunnat tänka mig. Jag kommer alltid att vara militant i MST. Om vi inte fortsätter kämpa kan allt tas ifrån oss. Vi måste kämpa för att fler ska få erövra det vi har fått.

MST organiserar de allra fattigaste i Brasilien. Tillsammans ockuperar de jord och kämpar för jordreform. Där jorden inte används på ett nyttigt sätt ska den fördelas till fattiga som kan bruka den, så är den brasilianska lagen.

Eftersom domare och andra jurister ofta själva är jordägare är det de fattiga som måste se till att lagen efterföljs. Utan utbildning, kontakter och pengar har de fattiga jordlösa få möjligheter att påverka juridiska processer. För att få igenom sina krav inleder de därför politiska och sociala masskamper, där de använder sitt antal för att skapa påtryckning.

Militanterna är MST:s ryggrad, dess kader. Militanterna är aktivister på heltid. Bara de som själva ockuperat jord kan bli militanter i MST. Militanternas uppgifter kan variera. De kan arbeta med utbildning, hälsoarbete eller för att utveckla jordbruket på den erövrade marken. Militanterna är samtidigt politiska ledare, som mobiliserar fattiga och vägleder deras kamp.

– Det är ingen som vet hur militanterna klarar sig. Många har inte tid att odla sin jord. Jag och min man gör smycken. Trots att vi fått jord är vi fattiga. Vi har inte råd med TV och det är inte ofta vi äter kött, förklarar mamman och tittar än en gång oroligt över axeln mot sin son.

Agronomerna som utbildas i Marabá lär sig vanligtvis det de behöver kunna för att arbeta vid storgodsen eller i internationella företags jordbruksindustrier. MST-aktivisternas utbildning är istället inriktad mot familjejordbruk, och förutom de tekniska ämnena studerar de politisk teori, sociologi och historia. Att kombinera teori och praktik är typiskt för MST. På det sättet utbildas alla till ledare, och rörelsen blir inte beroende av ett fåtal företrädare.

Agronomerna med inriktning på familjejordbruk kommer också att kunna hjälpa till att bygga det sociala alternativ som MST skapar. Genom de genomförda jordreformerna får småbönderna i MST kontroll över sina egna produktionsmedel. De behöver inte längre sälja sin arbetskraft för att överleva, utan kan istället bygga kooperativ för att hjälpas åt att skapa utbildning, sjukvård och annat som ger trygghet och makt.

– Vi kämpar inte bara för att få det bättre ekonomiskt, säger pappan. Fattiga måste alltid kämpa mot andra fattiga för varje chans att överleva. Nu kämpar vi istället tillsammans. I MST kan vi känna värdighet.

Jag frågar hur det har varit att som fattig och aktivist komma till universitetet, hur de tagits emot. Mamman drar sin son till sig och svarar sedan:

– Några av studenterna har samlat in namn för att få oss utkastade. De tycker inte att vi förtjänar att vara här. Att vi får studera är en våldshandling mot systemet. Det är naturligt att de med privilegier reagerar. Vi har aldrig fått något utan att kämpa.

– Vi har båda blivit erbjudna jobb, avslöjar mamman stolt. Vi ska arbeta för delstaten med projekt för unga. Nu när vi är utbildade kan vi för första gången i våra liv få lön. Med de pengar vi kommer att tjäna kan vi inte bara försörja vår familj, utan också hjälpa fem andra militanter.