Secretaria Nacional

Produktionsmedel

CEPATEC, São Paulo

Jag har haft lätt för att förstå det som sägs: Den som kontrollerar produktionsmedel kontrollerar samhället. Min bild av vad produktionsmedel är har varit begränsad. På samma sätt har min bild av vad det innebär att kontrollera produktionsmedel, eller att bli kontrollerad genom dem.

Teorin är enkel. Det finns vissa resurser, råvarur och verktyg kan man säga, som är viktiga för att samhället ska fungera. Dessa kallas produktionsmedel. Den som kontrollerar produktionsmedeln kan bestämma den social ordningen, det vill säga samhället. Utifrån detta enkla utgår alla sociala uppfattningar, all kultur, all ideologi, allt politiskt skuggspel.

För mig har det varit enkelt, vad som menas med produktivkrafter. Bilderna har jag fått från någon futuristiskt inspirerade femtiotalsaffisch, aviserande atomålderns ankomst. Produktionsmedel är fabriker, elverk, maskiner.

Detta är en något förenklad och väldigt ideologisk bild.

Bilden i sig visar framstegets manifestationer: dess teknik. Det egentliga framsteget, klasskampen som tvingat fram just den här konfigurationen av mänskligt socialt liv, skildras inte. Bilden är också ideologisk på ett annat sätt: den är eurocentrisk. Det är en europes bild av produktionsmedel jag har agerat med.

Med den bilden kommer en gammal föreställning om att det är det urbana proletariatet som är den mest avancerade delen av arbetarklassen och som kommer att leda revolutionen.

Här i Brasilien faller den bilden samman. Här är det istället landsbygdens proletariat, eller jordlösa förklädda till fattiga kåkstadsmänniskor, som är de som driver kampen framåt. Men de går inte före i kampen, de bildar inget avantgarde, de snarare driver alla framför sig, så som Frances Tuuloskorpi hoppas att de längst bak i Sverige ska göra. Och de kämpar inte för att ta över fabrikerna, utan för jord.

Egentligen är det mycket enkelt. Jorden är det mest grundläggande produktionsmedlet. Den som kontrollerar jorden kontrollerar arbetskraftens reproduktionsmöjligheter. Med andra ord, om arbetarklassen hade kontroll över jorden skulle den kunna göra sin egen mat. Då vore man inte längre beroende av fabriksägarnas eller storgodsägarnas löneutbetalningar, då skulle man inte längre behöva vanära sig själv genom att sälja sin förmåga att skapa, samarbeta, omvandla själva naturen till någon annan.

Med ens konkretiseras frasen. Att kontrollera produktionsmedel – eller att kontrolleras av produktionsmedeln. Att kontrolleras av produktionsmedeln betyder fattigdom, den allra yttersta fattigdom, den som äter upp dig in till benet, som inte lämnar ett spår av människa, som ställer dig emot andra människor och slutligen mot dig själv därför att din förmåga att samarbeta är pantsatt. Och samtidigt: De ideologiska föreställningar som gör att arbetarna i staden inte kommer att samarbeta med arbetare på landet; som gör att arbetare i det globala nord misstror arbetare i det globala syd.

Så länge arbetaren i det globala nord, i fabriken, tror att de fattiga här i syd är underutvecklade, farliga, okunniga, gammaldags, machismos och att han eller hon själv är modern, representerade framsteget, avancerad, en arbetets aristokrati kommer den där bilden av framsteget som en futuristisk skolplanch aldrig att ifrågasättas. Bländade av de glänsande maskindelarna kommer frågan om det verkliga framsteget, den verkliga befrielsen, den bortom tingen, aldrig att ställas.

Behöver MST en historiker från Sverige?

CEPATEC, São Paulo

Behöver MST en svensk historiker? MST är en rörelse med en egen historieproduktion. Inom MST skrivs historieböcker, bedrivs historieundervisning, diskuteras och skapas förståelse för kontinuitet och förändring. Behöver MST – som använder historia som kritisk reflektion, som mobiliserande kraft, som ideologikritik och mothegemoni, som strategiskapande resurs – finna sig i en svensk historikers utvärderande blick?

Gör inte jag samma som forskare från det globala nord gjort många gånger före mig – upptäcker och utforskar människor i syd, som om där inte fanns någon kunskap, någon historia, något vetande före min ankomst? Är det rättfärdigt och etiskt att jag bygger min karriär på deras vardag och kamp?

Att jag själv är aktivist är inte ett tillräckligt svar. Det är ändå jag som åkt till Brasilien för att vända min blick emot dem. De har ingen möjlighet att göra den motsatta rörelsen. De har inte heller någon chans att väja för min blick. Det kan till och med vara så att de behöver bli beskådade: att de tvingas visa upp sig för att skapa stöd för sin kamp.

MST behöver helt visst inte en historiker från Sverige. Historiker från Sverige behöver däremot vissa gånger MST. Det gäller att förstå uppsatsens syfte rätt. Syftet är inte att beskriva MST, utan att lära något om hur förändring skapas för att därigenom skapa utveckling i Sverige.

Min första intervju

Jag har gjort min första intervju! Och den var på portugisiska, helt utan tolk. Jag intervjuade Joaquin Piñero från MST Nacional om forumprocessen så här långt. Text kommer.

Ledig

CEPATEC, São Paulo

Inser plotsligt att jag inte har nagot arbetet att gora. Jag har bokat in intervjuer. Jag har forberett intervjuerna. Pa formiddagarna lar vi oss portugisiska. Resten av dagen ar vi lediga. For forsta gangen det har aret ar jag ledig. I São Paulo. Det ar fett vart.

Deltagande observation som historisk metod

CEPATEC, São Paulo

Först en vecka portugisiska. Sedan en veckas historiekurs: Brasiliens historia, MST:s historia, historien om kampen för jord, studiebesök på MST:s nationella skola. För mig betyder det ett tillfälle att lära mer om hur MST omsätter historia – vilka historier som berättas, i vilken form de förmedlas, hur de diskuteras.

Kan deltagande observation, att få kunskap om ett fenomen genom att delta i fenomenet, vara en metod för historiker?

Om man med historia bara menar sådant som hänt förut är svaret självklart nej. För länge sedan avslutade fenomen, som det kanske inte ens finns någon levande kvar att vittna om, är omöjliga att utsätta sig för.

Om historia i stället ses som en pågående process, antingen som ett faktiskt sammanhang av händelser och sociala relationer eller som en ständigt pågående berättelse som meningsgör dessa händelser, kan deltagande observation vara en spännande historisk metod.

Allra mest så, därför att det är ett angreppsätt som utmanar och förhandlar den strikta uppdelningen mellan å ena sidan historieskrivning och å andra sidan historiedidaktik. Historiedidaktik, förmedling och lärande av historia, sker i specifika historiska sammanhang. Att beskriva dessa, det vill säga historicera både historiedidaktiken och den historiedidaktiska blicken, tror jag är ett sätt att nyansera och vidareutveckla diskursen om minne och historiemedvetande som den ser ut i Sverige.

Mitt deltagande kommer att påverka historien jag försöker beskriva, det är sant. Men det gäller all historieskrivning. Historikern träder in som det tolkande och förmedlande subjektet. Mitt deltagande är enkelt att genomföra, enkelt att beskriva, enkelt att kontrollera. Jag kommer att sitta i en skolsal och spela in föreläsningar och diskussioner. Jag kommer att kunna ställa frågor för att förstå att jag förstått rätt.

Detta är en intressant tanke: vad skulle hända om deltagandet togs ut ur klassrummets teori och jag i stället försatte mig själv i ett tätare historiskt skeende? Vad skulle till exempel hända om jag deltog i en jordockupation och tolkade den som ett återuppförande av tidigare sociala kamper, som ett historiskt drama?

São Paulo

Framme i São Paulo bor vi pa MST:s logemente i stadsdelen Barra Funda. Hela aret har jag tankt sa mycket pa att komma hit att jag inte riktigt haft tid att tanka pa att vara har. Nu har jag mycket den har kanslan: nu da?

Forumpraktikanterna i Lissabon

Linn, Linn, Robert, Rossana. Giglia tar bilden.

Lissabons historia

På Arlanda kan jag inte låta bli att köpa en reseguide över Lissabon. Jag läser den på flyget. Först läser jag om de olika stadsdelarna. Vi har bara en kväll i Lissabon och jag vill veta vart vårt vilsegående bäst kan börja.

Sen läser jag om Lissabons historia.

Texten är knappast otypisk. Den är enkel, rakt disponerad. Det ena ledde till det andra. Ungefär som i historieböckerna när jag gick i skolan, så där rak som historien blir först när den skrivs ned. Historia som erfarenhet, känslor och handlingar är inte rak utan på tvären, genomskuren, mångbottnad, svårtolkad. För att forma historien till en rak linje måste revorna lappas över. Det mångtydiga reds inte ut, det betonas inte. En rak historia tvingar läsaren att förenkla sina erfarenheter och att anknyta till historien på ett ensidigt sätt. Eftersom den linjärt berättade historien inte reder ut sina mångtydigheter, bär den med sig de motsättningar den försöker dölja. Här ska jag lyfta fram några.

Reseguiden handlar om Lissabon. En stads historia verkar på många sätt enklare att tala om än en nations. Staden är gripbar, nationen är det inte. En kort historik i en reseguide över Lissabon kan rimligtivs antas skildra en kontinuitet som är faktisk: stadsbildningen vid floden Tajos mynning som i dag kallas Lissabon. Det är en annan kontinuitet som berättas fram: det svårgripbara Portugal. I stället för en konkret kontinuitet, en mytisk. I stället för en kontinuitet av konkreta människors handlingar inom gränserna för en stadsbebyggelse, en nationell.

Den nationella identifikationen Portugal kan vara nog så funktionell när man ser till dagen. Som alla nationaliteter är det en levande identifikation, en som mobiliserar till vissa projekt och demobiliserar andra. Däremot är Portugal inget historiskt subjekt. Det är ingen sammanhållen kategori av människor med ett gemensamt öde. Portugals historia berättas för att styra dagens identifiering med nationen. I den förenklade översikten i reseguiden blir detta tydligt. Det går helt enkelt inte att avgränsa det tänkta Portugal.

I texten märks detta som en svårighet att avgränsa Portugal. Det Portugal som skrivs fram är otydligt avgränsat i tiden, i rummet och socialt. Texten konstruerar en idé om en sammanhållen historia, kallad Portugal. När texten ska slå fast när denna historia börjar blir texten otydlig. Portugal verkar ha haft flera olika startpunkter. Portugal kan ha börjat med feniciernas kolonisering, eller den karthagiska, eller den romerska. Eller med kelternas motstånd mot den senare. Portugal kan också ha börjat med visigoternas statsbildning på Iberiska halvön. Nationens rötter kan vara den kristna utpost som aldrig föll för morernas angrepp. Nationens öde kan ha inletts med vad som kallas en återerövring av landet från morerna, men det kan också ha fått sin ursprungliga och på något vis äkta form genom befrielsen från spansk överhöghet. På det sättet fortsätter det. Finns det ens i texten ett Portugal, eller flera? Eftersom Portugal är en nutida föreställning projicerad bakåt går den inte att avgränsa tidsmässigt. Snarare finns nationens rötter, om någonstans, i den nutida föreställningen om en nation med en viss historia – det vill säga i bruket av det förflutna.

Ett sätt att konstruera ett tidsmässigt avgränsat Portugal är att tala om det moderna Portugal, skilt från det historiska. Det vill säga, att tala om Portugal och Portugals förhistoria. På det sättet ser det ut som allt som tidigare hänt på den plats som i dag kallas Portugal har lett fram till den moderna staten. Det ser ut som om det inte kunde gått på något annat sätt, som om statens tillblivelse varit ödesbestämd, som om det finns en nation med ett öde att verkställa. Att skapa en kontinuitet genom tiden är ett sätt som används i texten för att täcka över motsägelserna, revorna. En sådan kontinuitet är inte enkel att hantera. Å ena sidan behövs den för att skapa en symbolisk koppling bakåt (även när en faktisk sådan inte kan föreställas), å andra sidan kan den komma att inkludera sådant som den nutida föreställningen inte vill kännas vid. Därför sätts den portugisiska historien på paus under de århundraden då landet regerades av moriska härskare och ingick i den muslimska kultursfären. Det heter att landet ”återerövrades” – hur den maktordning som på 1200-talet skapades av ärelystna kristna korsriddare på något organisatoriskt vis kan vara sammanhängande med den statsbildning visigoterna etablerat sedan förlorat flera hundra år tidigare är för mig obegripligt. Symboliskt kan kopplingen vara giltig, liksom andra revor i kontinutiteten Portugal symboliskt lappas över med ordval som ömsesidigt inkluderar och exkluderar ursprung. De som bodde på platsen före feniciernas ankomst kallas ”primitiva”. De sorteras därför bort från en kontinuitet som i stället benämner fenicier, karthager, kelter och romare. Eftersom de tidigare bebyggarna beskrivs som ”primitiva” måste de senare anlända varit ”avancerade”. På det sättet garanteras en kontinuitet som ser ut att alltid varit modern, även under antiken.

Lika otydliga som de tidsmässiga avgränsningar är de rumsliga. Vad som menas med Portugal historiskt definieras inte – annat än teleologiskt, det vill säga så at det som i dag är nationalstaten Portugal alltid verkat vara slutmålet för all politisk och kulturell strävan på platsen. Liksom den tidsmässiga avgränsningen hanteras gränserna i rummet i stället symboliskt, genom att olika överträdelser av gränser ges olika namn. Fenicierna, det första ”avancerade” folk på platsen, ”grundade en handelsstation”. Romarna ”kastade ut” fenicierna, och verkar alltså ha tagit över deras plats både som inneboende och kulturbyggare. De keltiska stammarna ”drog in”, medan germanska stammar ”invaderade”. Visigoterna, som skapade det första bestående kristna riket (efter Roms fall) på Iberiska halvön ”anlände”. Muslimernas ankomst beskrivs i stället som en ”invasion”, och skapandet av det senmedeltida och därefter bestående kristna kungadömet som en ”återerövring”. Genom texten konstrueras ett förflutet, men även en kontinuitet. En portugis i dag måste vara någon som är avancerad, kristen, som erkänner en viss historia som sin och som är beredd att försvara Portugals gränser – alldeles säkert de politiskt erkända nationalstatliga men kanske också de symboliska, kulturella.

Det är en intressant tanke, att de gränser som texten konstruerar inte i första hand särskiljer portugiser från andra nationaliteter utan framför allt hanterar motsägelser inom den symboliska kategori som kallas portugis. Texten konstruerar ett sätt att vara som känns igen som portugisiskt, samt ett projekt att fullfölja för den som vill vara portugis. Vilka sociala avgränsningar gör texten, vilken klass och vilket kön är det som anses företräda det öde som kallas portugisiskt?

Det finns vanligtvis tre sätt att skriva fram folket som aktivt i historien. En vanlig strategi är att skriva om enskilda fall, som kan beläggas med källor. I bland generaliseras i dessa fall, i bland blir fallet en avgränsad historia utan försök till förklaringsvärde utanför den beskrivna situationen. En annan strategi är att göra kvantitativa undersökningar eller på annat sätt beskriva den övergripande strukturen och därmed göra folkets villkor och rörelser synliga. Det är inte heller ovanligt att historiker som är intresserade av att synliggöra folket som historisk kraft och erfarenhet gör kulturhistoriska undersökningar för att beskriva de mångas vardag, rutiner och uttrycksätt. Den korta historiken i reseguiden gör inga försök att skriva lissabonbornas historia, men närmar sig en gång den senare kulturhistoriska strategin när den förklarar det välkända lissabonkaklet, azulejos, uppkomst efter den stora jordbävningen 1755. Historien bakom de kaklade husen säger inget om folket eller om folkets kultur – men mera om minister Sebastiao Jose de Carvalho e Melo, mannen som beordrade att husen skulle kaklas för att hindra att spridandet av bränder och som senare genomdrev enväldet i Portugal.

Att berätta Portugals historia genom dess styresmän är typiskt för reseguidens historik. Så sägs det till exempel att landet efter 1811 genomlevde ett 22 år långt inbördeskrig ”i dess mest tragiska form – bror mot bror”. Bröderna det talas om är prinsarna Pedro och Miguel. Kampen mellan bröderna används som metafor för det läge hela landet befann sig i, den föreställda gemenskapen Portugal likställs med kungasönernas familjeöde. Folkligt inflytande över Portugal verkar alltid vara likställt med hotande katastrof. I början av 1900-talet tillkämpade sig folket demokratireformer i Portugal och en republik inrättades. Om detta skriver reseguiden: ”Den republikanska regeringsformen var främmande och instabil”. En mindre ”främmande” och mera stabil ordning inrättades med diktaturen 1926, som i reseboken beskrivs som något som utvecklade landet mot ekonomisk tillväxt, ett förnuftigt gott.

Kontinuiteten mellan dagens styrande och gårdagens härskande klasser är inte utan skavanker. Det är svårt att hävda att styresmännen i dag är samma som överklassen som funnits tidigare. Även här räddas kontinuiteten genom en uppdelning i historia och förhistoria. Det tydliga brottet är enväldet. Enväldet instiftades av en man ur mellangruppen, som gjorde en tydlig klassresa och upprättade sig själv som greve. Ministern framställs som handlingskraftig, kungen som vek. Beskrivningen av ministerns liv liknar en förtätad form av borgerlighetens historia, som gjorde uppror mot feodalismen och formade världen ”efter sitt eget beläte”. Tidigare härskare passar in i historien som sedelärande exempel: eftersom det funnits härskare förr som byggt Portugal, måste det finnas härskare i dag som tar ansvar för den fortsatta konstruktionen. Föreställningen om härskarna som funnits är samma föreställningen om Portugal som en historisk kategori med ett givet öde och en utveckling som faktiskt går att beskriva: den berättigar Portugal som en maktordning i dag. Genom identifiering med härskarnas öde underordnas den som känner igen sig som portugis denna maktordning.

Reseguiden är emellertid ingen lärobok för portugiser, utan är tänkt att läsas av resenärer med andra nationella identifikationer. Snarare än att anpassa till Portugal som maktordning, styr den hur denna maktordning ska visas upp för ditresta. Den förbereder den resande för ett visst seende. Efter att ha läst reseguidens beskrivning av Portugals historia kommer vissa kontinuiteter att bli lättolkade, att träda fram ur stadens mönster av sten och bruten asfalt, ur dess kullar och gränder. På det sättet skapas en viss monumentalitet, men också ett osynliggörande av alternativa historier: av de spår som folkets vardag har lämnat, om de alternativa versionerna av Lissabon, om Lissabon som skulle kunna ha blivit och alltjämt kan bli. Historieskrivningen styr vilka tendenser i maktordningen Portugal den resande kommer att stödja, och garanterar samtidigt att den som reser utanför sin egen nationella tillhörighet inte upptäcker något annat än dennas legitimitet.

Berättelse eller kritisk kunskap

Som en kommentar till förra inlägget citerar jag ett stycke av Hoshschild själv.

Högstadielärare och högskoleprofessorer, som genom åren diskuterat denna bok [Joseph Conrads Mörkrets hjärta] i freudianska, jungianska och nietzscheanska termer, att tala om klassisk mytologi, viktoriansk oskuld och arvsynd, postmodernism, postkolonialism och poststrukturalism. Europeiska och amerikanska läsare, som finner det obehagligt att erkänna att det pågick ett dödande av folkmordsformat i Afrika kring sekelsksiftet, har låtit Mörkets hjärta kasta loss från dess historiska förtöjningar. Vi läser boken som en parabel för alla tider och platser och inte som en bok om en tid och en plats. [...] Men Conrad själv har skrivit: "Mörkets hjärta är erfarenhet ... som tänjts en smula (bara en liten smula) bortom verkliga fakta i fallet". Oavsett de rika tolkningsnivåer boken har som skönlitteratur är det anmärkningsvärt hur precis och detaljerad den är som skildring av "verkliga fakta i fallet": kung Leopolds Kongo 1890, just då exploateringen av territoriet skjutit i fart på allvar.

På väg till Stockholm

På väg till Stockholm börjar jag läsa Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. Jag ser fram emot att förlora mig i boken. Både i författarens berättarkonst och i det fasansfulla scenario som återges. Inledningsvis några tankar om bokens stil och författarens historiska hantverk.

Grovt sett (och självklart väldigt förenklat) kan man som historiker inta en av två inställningar till hur stöd för förklaringar av samband i det förflutna ska sökas. Den ena inställningen är att källor talar för sig själv. Med den inställningen följer att om det går att fastställa att en källa är pålitbar, går den också att återge som bevis för ett verkligt samband.

Den andra inställning kan kallas konstruktionistisk. Detta är attityden att källor skapas genom historikerns nyfikenhet. Med denna inställning uppfattas inte lämningar från förr som bärare av kunskap som går att frilägga, utan som vägledare för kunskap som blir till då historikern skapar ett sammanhang av flera källor – men också i sammanhanget av sin egen frågvishet.

Muntlig historia kan användas som exempel på den andra attityden. I mötet mellan historiker och intervjuade eftersträvas en gemensam förståelse som till viss del är momentan, det vill säga tillfällig och given i mötet. Om historikern inte sökt upp en viss person vid ett visst tillfälle hade berättelsen historikern bedömer och baserar sin kunskap på inte blivit till. Historiker som är präglade av den andra inställningen ser sådana källor som otillförlitliga och ibland till och med som ogiltiga.

Hochschilds bok komplicerar kunskapandet på ett skönt sätt. Jag är inte säker på att Hochschild kan tillskrivas den strikt källkritiska attityden, han hänvisar till exempel ledigt till teoridriven historisk kunskap så som psykohistoria. Eftersom han skriver om händelser under tid från vilken inga levande finns kvar måste han ändå lita till skrivna vittnesmål. De källor han refererar är alltså i stor utsträckning den klassiska historikerns – offentliga tryck, personliga brev och dagböcker.

Hoshschild skriver populärvetenskapligt och förmodligen är det för att förenkla för läsaren han lämnar notapparat och strikta hänvisningar därhän. Hans källkritik är inte mindre noggrann för det. Tvärtom använder Hoschschild källorna på ett avundsvärt lättfattligt sätt. Källorna granskas, legitimeras, kontextualiseras, bedöms enligt både yttre och inre villkor i samma svepande skrivhandling som gör att de för historien framåt. Hos läsaren skapas en bild av de huvudsakliga karaktärerna.

Denna teknik gör att källorna också blir något mer än fakta som återges. Källorna konstrueras som kunskapsbärare, dels för att de passas in i berättelsens narrativa struktur, men också för att de sätts i kontext av Hoshschilds fantasi. Hoshschild omgestaltar lämningar från förr till källor för att de används för att föra fram hans övergripande syfte, men också för att författaren försöker anknyta till människan bakom varje källa.

För muntliga historiker är mötet avgörande för historisk förståelse. Samma längtan efter ett personligt möte verkar styra Hoshschild. Det är också ett uttryck för respekt inför tidigare levandes mänsklighet, även när dessa är författarens ideologiska motståndare och upphov till övergrepp som fortfarande bestämmer många människors villkor. Medan muntliga historiker kan lyssna efter ordval, röstläge, låta sig påverkas av ansiktsuttryck, den kroppsliga närheten till en annan och kanske till och med ta den intervjuades hand under återgivningen av svåra minnen söker Hoshschild efter andra sätt att gripa en mänsklig närvaro i källan. Handstilar i stället för ansiktsdrag, egenaktiga formuleringar i stället för röstläge, fantasier om var och hur texten en gång skapades.

Hoshschilds text kan användas för att lyfta fram varje källkritik som en konstruktion. Ändå är det svårt att påstå att hans text brister i vetenskaplighet, att den inte bär på en sanning.