På agitationsresa

Daniellas röst låter ansträngd och hon hostar allt oftare. Det är därför jag ger henne min jacka. Hon tar den inte på sig utan sveper den över huvudet. Sedan springer vi genom regnet och Daniella lär oss portugisiska svordomar efterhand som hon förbannar vädret. Jag, Charlotta och Linn skriker med och snart blir det en ramsa, en takt av vokalljud och nasaler som inte betyder så mycket för mig mer än glädje över att slippa vara ensam om att bli våt. Första veckan av vår agitationsturné går bra.

Vi ska inte långt i regnet, snart är vi i skydd i huset där vi fått sängplatser. Jag säger till Daniella att vila. Förkylningen har öppnat sina käftar men ännu inte slutit dem. Om det ska bli någon agitation nästa vecka måste hon vila. Daniella ler och svarar med lugn men bestämd röst att så länge folket lider tänker hon inte vila.

På min brutna och bristfälliga portugisiska kommer jag bara på en kort fras som låter som en order: vai dormir, gå och sov. Min outvecklade språkkänsla formar orden liksom ett avfärdande av hennes princip, jag ångrar mig genast. Utan Linn och Charlotta som kan mer av språket än jag griper jag efter ord och fraser som kan bära, släta över, föra framåt. Daniella räddar efter en stund situationen och sammanfattar vår stegvis stapplande konversation. Hon säger:

– När jag arbetar tillsammans med andra måste jag tänka på mina egna behov sist, efter att jag tänkt på vad du behöver och vad du behöver och vad du behöver, och jag måste lita på att du gör samma och därför ser vad jag behöver.

Jag svarar att det är det som är solidaritet. Sen vill jag säga att det är en kunskap som vänstern över hela världen bär på, men hittar inte ordet för kunskap och säger i stället ”idé”. Daniella avbryter och avslutar det som hon tror är min mening: ”du menar att det är en idé och inte praktik!”. Hon nöjer sig med detta och går upp för trappan för att ligga ner en stund. Daniella är besluten, disciplinerad, engagerad – men hon är realist och inte idealist. Hon accepterar att hennes vila också är ett sätt att vara solidarisk.

Fast när hon försvunnit upp för trappan hör jag knattret från ett tangentbord och förstår att hon tjuvar till sig tid för att skriva en rapport till sin organisation i Brasilien.

Forumpraktikant

Jag har fått chansen att vara praktikant hos Latinamerikagrupperna. Latinamerikagrupperna, som för inte så länge sedan kallades UBV, är en solidaritetsorganisation som under lång tid har arbetat med utbyten, stöd och läroprocesser mellan Sverige och Latinamerika. I år firar organisationen sitt fyrtionde jubileum.

Mera konkret är min uppgift att organisera Latinamerikagruppernas aktiviteter under European Social Forum (ESF). Central för alla dessa aktiviteter är en stor latinamerikansk temaplats som ska vara på Falsterboplan. Vi i Malmö kallar oftare Falsterboplan för Jesusparken. Det är en liten park där Möllevången tar slut. Under ESF kommer Jesusparken istället att vara forumområdets ungefärliga mitt och där ska vi skapa vår latinamerikanska plats.

Latinamerikagrupperna är inte ensamma om att bygga platsen. Vi arbetar tillsammans med aktivister och organisatörer från många latinamerikanska föreningar – stödgrupper, kulturföreningar. Samarbetet är viktigt och lärorikt. Det aktiverar ett nätverk som kan användas för påtryckningar och aktioner. Nätverket är även personligt viktigt eftersom det representerar olika generationers politiska och organisatoriska erfarenhet. Det är en samlad erfarenhet som både imponerar, stärker och ödmjukar.

Det latinamerikanska koordinationen inför och under ESF är ett bevis på den styrka som finns i Latinamerikagruppernas nya politiska och organisatoriska inriktning. Latinamerikagruppernas egen historieskrivning beskriver hur organisationen utvecklats från att vara ett nätverk som i första hand varit intresserat av att organisera resor och senare förmedla kontakter mellan folk som gjort resor. Under de senaste åren har organisationen ändrat inriktning. Den nya organisationen är uppbyggd kring en folkrörelsemodell och man betonar förvisso transatlantiska erfarenhetsutbyten men framför allt förmågan till och behovet av organisering och påverkansarbete i Sverige och Europa.

Den nya organisatoriska modellen kan delvis ses som ett uttryck för en ny politisk förståelse, som organiseringen också förstärker. Om utveckling tidigare sågs som ett latinamerikanskt behov kompliceras nu synsättet. Utveckling ses inte längre som något som sker i andra delar av världen, som ett sätt för dessa att likna oss i Europa och nordamerika och våra samhällen. Istället är utveckling något som blir till och som behövs även här. Utveckling blir till genom organiserade människors krav, utvecklingens genomslag beror på organiseringens målmedvetenhet, fasthet, kreativitet och framgång.

Sammantaget är detta ett sammanhang där jag trivs mycket bra med att arbeta. Det är ett sammanhang där idéerna om människors behov av organisering och förmåga till förändring bevaras, utvecklas och framför allt påtalas, kommuniceras, omsättas i ord och handling.

Arbetsdelning

Med anledning av skillnaden mellan akademiska frågor och politiska:

This distinction between the facts, incorporated in the slave’s experience, and the philosophy reserved to educated white interpreters and sponsors, is a good example of a misunderstanding that has marred the contemporary social science approach to autobiography, life histories, and oral sources. The division of labor between fieldwork (collecting the data) and analysis (conducted in separate spaces and times) contributes to the perception of testimony as raw material, on which the social scientist performs a verity check and an exclusive interpretative act. The separation between the materiality of the sources and the intellectuality of the interpreter is often wrought with class prejudices and, as in the case of African Americans, with racial ones. The hinge of the division labor is the ambiguous utopia of objectivity, which connects the supposed factual objectivity of the source with the supposed intellectual objectivity of the scholar.

Alessandro Portelli: The Battle of Valle Giulia, s 79

Frågeställningen

Hur gör MST sin samtid historisk och därmed sig själva historiska?

Genom att inleda texten med en undran omvandlar jag min vilja att förmedla till aningslöshet. Frågeformuleringen organiserar mitt sökande, mina frågor, min läsning och mitt pågående skrivande. Frågan riktar uppmärksamheten: Kan det här vara ett svar? Det finns inga krav på att sökande måste vara linjärt, och försöket att skapa en växande kunskapsbank förkastas. Texten är inget försök till upplysning, den undersöker och utreder inte. Därför finns det inget bestämt slut på undersökningen, ingen situation då frågan är uttömd. Tvärtom blir undersökningen ett sätt bättre förstå frågan, vad den betyder, var den passar in, varför den känns relevant. När frågan förkastas har kunskapandet tagit ett kvalitativt steg.

Med att göra sin samtid historisk menas att göra den möjlig att förbigå. Att upptäcka ett tillstånd som historiskt innebär seendet att det inte alltid varit så. Förut har andra tillstånd rått, nu gäller det varande. Sedan kan något annat komma. Det nuvarande tillståndet har en början, vilket betyder att andra tillstånd har haft ett slut. Rimligtvis kommer också det nuvarande att ha ett slut – alternativ blir möjliga att skapa. Att göra sin samtid historisk innebär alltså att uppfatta den som satt i process. I ett senare skede kan det innebära att liknelsen med sekventa tillstånd helt överges, snarare betonas en ständigt pågående kamp för förverkligandet av olika projekt.

Att göra sig själva historiska betyder att föreställa sig själv som förändringsmäktig. Förändringsmäktig är den som har förmåga och makt att förverkliga alternativ och därmed förbigå samtiden. Att göra sig själv historisk innebär alltså att undersöka och ta makten över de historiska, sociala och kollektiva villkoren för att göra förändringar verkliga.

Den här texten är alltså en undersökning av hur historieförmedling och historiebruk används i MST:s sociala och politiska kamp. Hur används historia för att skapa ett medvetande som jordlös och skapa förändring?

Ett sannare språk

Jag började skriva för att jag glömt hur ord läggs vid sidan om andra ord för att bli vad som helst utom ord vid sidan om andra ord. Ett sådant syfte är inte längre nog. Det finns få ord som motsvarar erfarenheten av klassamhället – de flesta gånger sätts ord samman för att dölja de sociala konflikterna, för att få oss att längta efter en svårtrolig men ändå föreställd harmoni, för att lugna och passivisera. ”Mitt eget språk” är inte längre ett tillräckligt högt ställt mål. Det är snävt, självupptaget och inskränkt. Den här texten utvecklas genom sökandet efter möjligheten av ett sannare språk.

Inledning

Historias sem Terra/Egendomslösa historier är en blogg som kommer till under arbetet med min mastersuppsats i historia. Uppsatsarbetet har en spännande kontext, eftersom jag kommer att samla mitt material i Brasilien medan jag deltar i arrangemanget av World Social Forum i Belem 2009. Därmed kommer jag att få chansen att arbeta nära de jordlösas rörelse (MST), som är en av världens största och mest konsekventa sociala rörelser. Det finns flera skäl att låta uppsatsarbetet avyttra sig i bloggform:

Bloggen blir den offentliga delen av min forskardagbok. Tankar går inte alltid från början till slut, utan kan slingra sig framåt lite hur som helst mellan olika intryck. Forskardagboken är ett sätt att knyta ett snöre i tankarna, för att kunna följa deras irrfärder. Här samlar jag sådan inspiration som inte riktigt kan kallas material, men som ändå kan vara nyttig för tankeprocessen. Samtidigt fungerar bloggen som skrivverkstad, en plats där jag kan skapa text under ingen annan förevändning än att vilja vara uttrycksfull. Det gör att jag kan testa ordsammansättningar för att se vad de orkar bära.

Bloggen blir mitt sätt att politisera uppsatsarbetet, genom att det blir offentligt. Orden kommer att verka i ett sammanhang där de kan påverka andra, men också måste anpassas till dessa andras rörelse. På det sättet vill jag grunda mina frågor i en erfarenhet där de är nyttiga. Jag vill att mina undersökningar ska fungera organiskt i ett kollektivt sammanhang av organisering, av medvetna försök att skapa politiska rörelser och aktivitet. Bloggen blir ett sätt att garantera att mina frågor (och sättet jag söker svar på dem) förblir politiskt relevanta. Det betyder inte att frågorna är opersonliga, att de är påtvingade eller saknar integritet. Tvärtom medför det politiska perspektivet ytterligare ett sätt att förverkliga mina tankar, genom att jag sätter mig själv i samband med andra människor i ett gemensamt projekt.

Bloggen blir ett försök att påverka i ett politiskt sammanhang. Jag hoppas att aktivister ska känna igen sig i de perspektiv som skrivs fram i bloggen för att kunna ta dem till sig, inspireras av dem. Men även hjälpa till att utveckla dem genom att bidra med egna erfarenheter, berättelser och handlingar. Med bloggen vill jag ta ställning för en aktivistisk inställning som inte på något sätt ifrågasätter behovet av ledarskap i sociala och politiska aktioner, men som utgår från basen, som strävar mot demokratisk, odogmatisk och antihierarkisk samordning. Det betyder att jag accepterar kravet på centralism, men att jag vänder mig emot förmyndarskap. Facket är dess medlemmar. Riksdagsledamöter ska bytas ut. Politiska ledare ska delta i basarbetet. Förändring skapar vi underifrån. Går det att skapa en solidaritet baserad på olikhet?

Bloggen blir mitt sätt att dokumentera hur European Social Forum (ESF) i Malmö 2008 och World Social Forum (WSF) i brasilianska Belem 2009 kommer till och blir av. Jag ska vara öppen och lyhörd för politiska processer, för förhandlingar, för kreativa lösningar, för den skaparkraft som kan släppas loss när många människor kommer samman. Bloggen blir därmed ett personligt minnesdokument, en sorts dagbok – men även denna offentlig, möjlig att lära av, och förhoppningsvis nyttig för andra snarare än självupptagen och expressionistisk.